Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

"Ska du verkligen ha kvar benet?"

Niklas Ingvarsson på plats i Pyeongchang för sitt femte Paralympics Foto: Privat
Foto: DANIEL NILSSON / BILDBYRÅN
Foto: JONAS EKSTRÖMER / TT NYHETSBYRÅN

Vid tio års ålder diagnostiserades han med skelettcancer. Efter åtta år som stelopererad bestämde han sig tillslut för att amputera benet. 

På lördag gör parahockeyveteranen sitt femte Paralympics.

– Om man kan kämpa när det är jobbigt så kan man nå upp till sina mål, säger Niklas Ingvarsson.

Paralympicsaktuelle parahockeyveteranen Niklas Ingvarsson, 39, växte upp hemma på gården i Hyllie, strax utanför Malmö. Då kretsade livet mest kring kor och växtodling.

– Det var gården, det var kompisar, det var tv-spel. 

Sportintresset kom först efter en ofrivillig livsstilsändring. Vid tio års ålder nåddes familjen av det förödande beskedet – Niklas hade skelettcancer.

Hur hanterar en tioåring ett sådant besked?

– Jag förstod inte allvaret i det från början och var väl lite av en mönsterpatient. 

Den första tiden höll han modet uppe och följde läkarnas rekommendationer.

Det blev en lyckad första operation men därefter bestod vardagen av haltande gång, kryckor och rullstol.

– De tog bort knäskålen och en bit av lårbenet, tog en bit av andra smalbenet och satte in till ett långt, rakt ben. 

"De tog bort knäskålen"

Kombinationen av den komplicerade operationen och cellgifter lämnade benet i ett sargat skick. Benet ville inte läka och när behandlingen blev allt mer utdragen och operationerna allt fler började tålamodet tryta.

– Jag låg på sjukhus väldigt mycket hela fjärde och femte klass. I sjätte klass var jag mer på sjukhus än jag var i skolan.

Skolan klarade han av genom hemundervisning. Först i sjunde klass kunde han återgå så smått till att leva som vanligt.

– Då kom jag in i en period då jag blev en jobbig patient. Jag gjorde inte det jag skulle, det var mitt sätt att protestera mot det hela.

Tonåren var ett faktum och sjukgymnastiken blev lidande för den frustration som blev ett hinder i hans egen rehabilitering.

"Det blev en vändpunkt"

Först när en ny hudtransplantation närmade sig och läkarna satte hårdare krav vände inställningen. 

Resultatet?

Positiva resultat och snabb återhämtning.

– Det blev en vändpunkt för mig. Att kan man kämpa när det är jobbigt så kan man nå upp till sina mål.

I samma veva kom han i kontakt med sin första sport, rullstolsbasket, sen kom rullstolsåkningen, sen kom tillslut även parahockeyn.

– Jag har alltid tyckt om att tävla och vinna i allt som går att tävla i, så jag blev ju biten av det. 

"Ska du verkligen ha kvar benet?"

Vid 18-års ålder bröt han benet ännu en gång. Då togs beslutet som han grunnat på länge.

– Jag var trött på att gå med det benet och bestämde mig för att ta bort det. 

Då längtade han efter ett liv med protes.

– Det är ett av de svåraste besluten men ett av de bästa besluten jag fattat i mitt liv.

Niklas hade spelat parahockey sedan den kom till Malmö via klubben FIFH något åt innan och inspirerats av hur enkelt andra spelare med protes tog sig omkring.

– De vågade ju säga det till mig att: ska du verkligen ha kvar benet? Ska du inte ta bort det om det inte funkar bättre?

Livet med protes

I dag är han produktchef på Svenska Foder som arbetar med produkter inom växtodling och djurhållning. Bor gör han med familjen på Ängagården i Bara.

Men han är föräldraledig till oktober med ettåriga dottern Nellie. Under Paralympics har han tagit ut semester och sambon, Maria har tagit ut ytterligare föräldraledighet.

– Familjen är ett givet prio ett. Så förutom isträningen får man köra ett snabbt träningspass medan Nellie sover en timme, som skotträning ute på logen. 

Familjedistraktioner är något Niklas anser gynnar hans tävlingsform, som ett glädjefyllt fokusskifte.

Skulle du säga att du är där du vill vara fysiskt?

– I min träningsdagbok och jämfört med tidigare Paralympics ligger jag väldigt bra till.

Niklas gjorde sin Paralympicsdebut i Nagano vid 19-års ålder, bara året efter amputeringen. Därefter var han med fyra gånger till. 

Paralympics veteran

Hans bästa Paralympics är ett lätt val – Vancouver, Kanada 2010. 

– I matchen mot Kanada. De var solkart bättre än oss och går upp och gör ett snabbt mål som genererar ett våldsamt jubel. Strax efter det så går jag upp och lyckas kvittera. Då blir det knäpptyst i hela hallen. Det är något av de skönaste målen man kan göra. 

– Då känner man verkligen, där fick ni allihopa. 

Annars vänder han inte blicken mot backspegeln, utan sätter sikte framåt, mot exempelvis årets Paralympics premiär mot just Kanada på lördag klockan 11 svensk tid.

Tror du att det kan vara en skillnad gentemot vanlig hockey, att du fortfarande blickar framåt vid 39?

– Ja. Vår sport utvecklas fortfarande. Vi kom inte i kontakt med sporten förrän vid 15, 20 eller äldre och då har man mer att ge längre.

– Vi tränar mycket, spelar mindre och har roligt mycket längre.

Hade det varit en större sorg att förlora benet redan vid tio?

– Nä, egentligen inte. Då hade jag nog återhämtat mig snabbare och inte missat lika mycket. 

Men bättre sent än aldrig och än har han inget avslut i sikte.

– Just det att jag känner att jag kan bli bättre, det är en drivkraft för mig. 

LÄS MER: Paralympics 2018 tider och program 

Vad är målet i årets Paralympics?

– Målsättningen är att bli bättre än i Sotji, då kom vi åtta av åtta lag.

 

Niklas Ingvarsson

Ålder: 39.

 

Bor: På Ängagården i Bara.

 

Familj: Sambon Maria och dottern Nellie, 1 år.

 

Sport: Parahockey

 

Funktionsnedsättning: Lårbensamputerad.

 

Klubb: FIFK Malmö.

 

Position: Försvarare.

 

Antal Paralympics: Fyra: 1998, 2002, 2010, 2014 

 

Främsta meriter: Brons i Nagano 98, brons i Salt Lake City 2002, VM-brons 2004 och EM-silver 2005.

 

Aktuell med: Sitt femte Paralympics i Pyeongchang, Sydkorea.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!