Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

OS-hjälten: ”Har pengar till hyran och köttfärsen”

Gunnar Larsson tillsammans med sin hustru Marianne på idrottsgalan.Foto: Bildbyrån
Gunnar Larsson 1970.Foto: LEIF ENGBERG / DN
Gunnar Larsson 2012.Foto: OLLE SPORRONG

Han tjänade ingenting på sitt idrottande och tvingades gå arbetslös under sin sista yrkesverksamma tid.

Gunnar Larsson, 67, hade flera tuffa år efter karriären, men har i dag hittat en tillvaro hans trivs med.

– Jag har pengar till hyran och köttfärsen. Och jag kan bara köra en bil åt gången så det räcker med en, säger den dubbla OS-guldmedaljören.

Han vann tre guld på EM i Barcelona 1970, två guld på OS i München 1972 och ett på VM i Belgrad 1973.

Gunnar Larsson var 22 år gammal och på toppen av sin simkarriär – då valde han att sluta.

Bragdguldetpristagaren från 1970 satsade i stället på den civila karriären, blev idrottslärare, simtränare och expertkommentator för Sveriges Radio – och ägare av två McDonaldsrestauranger.

Gunnar Larsson med sin guldmedalj på OS i München 1972.Foto: SÖREN KARLSSON

Men livet tog så småningom en ny vändning.

Larsson tröttnade på branschen.

Han sålde sina restauranger 1998 men fortsatte att jobba som fristående konsult i några år innan han bröt helt och började söka nya jobb 2004.

Som 53-åring var han helt plötsligt arbetslös.

– Jag har nog sökt mer än 100 jobb men det är ingen som vill ha en gammal gubbe. Jag har varit arbetslös sen 2004. Det har varit A-kassa och hela köret, någon gång har jag varit på praktik, men ingen längre tid, berättade Larsson för Nöjesbladet i samband med att han deltog i Mästarnas Mästare 2012.

Gunnar Larsson: ”Tror att jag gick in i väggen”

Det blev aldrig något nytt jobb. När Gunnar Larsson ser tillbaka på åren kring millennieskiftet, och främst restaurangförsäljningarna, minns han en tuff tid.

– Dagen efter slutade telefonen ringa. Det var jävligt jobbigt. Då var man liksom inte värd någonting. Man var oviktig. Man klippte banden väldigt tvärt och det var jobbigt. Jobbet var en stor del av min vecka. Samtidigt tror jag att jag gick in i väggen vid den tidpunkten så det kanske förstärkte hela bilden. Jag jobbade kanske 60 till 80 timmar per vecka. Det är inget som är bevisat, att jag gick in i väggen. Det är bara en tanke jag har så här 20 år senare.

Hur lång tid tog det innan du kände att det var skönt att telefonen inte ringde lika ofta?

– Det dröjde väl fram till hösten 1999, alltså ett år senare, innan jag var på banan igen. Då började jag jobba igen också. Jag drev eget (konsultbolag) men tyckte inte att det var så roligt.

Gick i pension som 61-åring

Gunnar Larsson slutade som konsult – och det blev aldrig något nytt jobb.

Som 61-åring gav han upp och bestämde sig för att gå i pension, ett beslut han inte ångrat.

– Livet som pensionär är bra, det är körigt hela tiden. Jag och min fru brukar fråga oss hur vi hann med allt förr. Har man lite intressen så går tiden ganska fort. Tidigare så var det golf men det tar för lång tid, jag hinner inte med det längre. Nu tränar vi en hel del, men hustrun tränar mer än vad jag gör. Vi har en sommarstuga som tar en del tid att sköta om också. Nu var det ju så varmt i somras och då kunde man inte jobba så mycket där så nu har man behövt jobba ikapp.

Mästarnas mästares programledare Micke Leijnegard tillsammans med deltagarna Magnus Wislander, Gunnar Larsson, Stefan Schwarz, Anna Lemoine, Susanne Ljungskog, Anichen Kringstad och Pernilla Wiberg.Foto: OLLE SPORRONG
Gunnar Larsson inför Mästarnas mästare där han var med 2012.Foto: OLLE SPORRONG

Att vara arbetslös så pass länge och gå i pension vid 61, hur får man det att gå ihop ekonomiskt?

– Jag fick en påse pengar när jag sålde mina restauranger. Jag får väl säga att jag har förvaltat dem ganska väl så att jag kunnat leva på avkastningen därifrån. Sen kan man inom det svenska systemet gå i pension vid 61 även om man förlorar en del procent för varje månad man plockar ut. Men vad hade hänt om jag fortsatt jobba och dött när jag var 65? Då hade jag inte fått någon pension alls.

Hade du samma känsla när du slutade med simningen som när du sålde restaurangerna, att det var jobbigt att lämna rampljuset?

– Nej, det var ett beslut jag fattade att lägga av med simningen. Det var ett avslutat kapitel och man skulle utbilda sig. När jag sålde restaurangerna var jag inte ens 50 fyllda år och hade flera år kvar i arbetslivet. Det var lättare att sluta simma än att sluta jobba som jag gjorde då. Jag tror mycket handlar om att ha en plan för vad man ska göra i nästa steg. När man sen blir pensionär så kan det vara lite lättare. Man går in i en annan tidsperiod och vet att man inte behöver bekymra sig så mycket. Man kan ägna sig åt det man tycker är roligt.

Tjänade ingenting som simmare

Känner du avundsjuka mot dagens idrottare som kan tjäna enorma summor, när du inte tjänade något alls?

– Tanken finns ju där. Men vi ska veta att vi lever i olika tidsepoker. Så nej, jag kan inte vara besviken på att folk tjänar pengar på sin idrott i dag. Det är nästan så att jag ställer mig upp och applåderar att de verkligen blir uppskattade. Sen kan jag tycka att det är för stor skillnad mellan de olika idrotterna och framför allt mellan män och kvinnor. Men där är vi ju tillbaka i det här med olika tidsepoker. Det blir bättre och bättre för kvinnorna och förhoppningsvis jämnas det ut.

Är din pension definitiv eller är du beredd att hoppa in om det behövs en expertkommentator i samband med något simmästerskap?

– Jag skulle kunna tänka mig att göra ett sådant inhopp. Jag följer simningen fortfarande och man kanske blir mognare för varje år som går. Man kanske ser och tänker på andra saker än de som i dag sitter på kommentatorsplatserna. Men att ha ett heltidsjobb? Nej, det hinner jag inte med.

Gunnar Larsson och Lars Frölander 2001.Foto: NIKLAS LARSSON / BILDBYRÅN

Rådet till Sjöström: ”Ha en plan”

I samband med sin långa arbetslöshet engagerade sig Gunnar Larsson för att skapa ett nätverk med tidigare elitidrottare. Planen var att få och ge stöd den dagen karriären tar slut, att hjälpa till för att få in fler i arbetslivet.

Men det lyfte aldrig.

– Folk var väldigt oförstående till det där. Om du har varit på yttersta eliten i dag så har du ofta tjänat pengar på din idrott. Därför blir idrottare äldre i dag i sin aktiva karriär. Jag var bara 23 år när jag slutade. Om du tittar på Sarah Sjöström så är hon 25 nu och är kanske bara i mitten av sin karriär. Det beror ju på att hon har det som ett jobb. Men den dag när hon slutar, och det gäller alla, så måste man ha en plan för vad man ska göra. Ska jag börja studera? Har jag kontakter inom näringslivet? Det hade underlättat att ha någon slags mentor som hjälper dig. Men det blev inte så mycket av det. Jag släppte det, hade väl inte riktigt tid.