Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Profilens nya liv: ”Jag undvek att prata om det”

Foto: TORBJÖRN SELANDER
Foto: NIKLAS LARSSON/BILDBYRÅN
Foto: BJÖRN TILLY/BILDBYRÅN

Att han aldrig fick tävla i OS svider fortfarande. 

Dessutom hämmades karriären av en olycka, som kunde kostat Jimisola Laursen livet om inte receptionisten på Hawaii skickat honom till sjukhus. 

– Jag vet inte om han räddade mitt liv men det var tur att jag kom in på kvällen, säger förra friidrottsstjärnan som också riktar hård kritik mot SOK och berättar om vänskapen med Stefan Holm och när han jobbade som pilot i Nigeria. 

Vi backar bandet till 2000. 

OS i Sydney, Australien. 

MAI-sprintern Jimisola Laursen, i dag 41 år, har klarat kvalgränsen men stoppas från att tävla av SOK som satt upp en tuffare gräns. 

– Jag var 18 hundradelar från SOK:s gräns. Friidrottsförbundet stred rätt länge för mig och det kändes som det stod mellan mig och Robert Kronberg. Vi hade ungefär lika förutsättningar men Kronberg fick åka och gick till final. 

– Det är det som svider mest efter karriären, att jag aldrig kom till OS. 

Jimisola Laursen är fortfarande starkt kritisk mot SOK. 

– Jag har inte så förtjust över SOK överlag. Jag tror inte att de förstår hur mycket tid enskilda idrottare lägger ner. De har en konstig inställning. Om alla länder skulle ha samma resonemang som SOK skulle vi ha åtta, tio, tolv aktiva i varje gren. 

– Men jag tror inte de lyssnar på kritiken. Sedan kan jag förstå att man måste ha där är att göra, det handlar inte om det. Men det finns en kvalgräns och om man visar bra form tycker jag att man ska få åka. 

Svenskt rekord på 400 meter 

Den förra friidrottsstjärnan saknar dock inte meriter. Han har bland annat fem individuella SM-guld och ett silver på 400 meter från EM i Wien 2002. Under VM i Edmonton 2001 utomhus slog han dessutom Eric Josjös 20 år gamla svenska rekord. 

– Det största jag gjort är silvermedaljen i EM inomhus och den tiden är fortfarande svenskt rekord. Ett annat stort minne är när jag vann min första Finnkamp. Det var 1997 på Stockholms stadion. Jag gjorde en jättebra tid och det var ett av mina bästa lopp. 

Känner du att du fick ut allt du hade i dig under din karriär? 

– Nej, jag hade velat springa under 45 på 400 och och 21 på 200 meter. Sedan är det svårt att styra över hur andra springer och medaljer.

– 2002 trodde jag att det skulle lossna när jag inomhus sprang nästan lika fort som utomhus men då råkade jag ut för en olycka på en semester. Sedan kom jag aldrig i samma fas. 

Foto: OLA TORKELSSON/TT NYHETSBYRÅN
Foto: ROBIN NORDLUND/BILDBYRÅN
Foto: LENNART MÅNSSON/BILDBYRÅN

Det var på Hawaii, där Jimisola Laursen skulle ladda batterierna inför ett långt och hårt träningsläger i Los Angeles, olyckan var framme. 

– Jag trampade på något i havet och fick ont i foten. Den blödde och jag tvättade rent och tänkte inte mer på det. Men det blev inte bra och efter några dagar när de andra skulle i väg på sightseeing stannade jag kvar på hotellet. På kvällen skulle jag be receptionisten om en Alvedon och då frågade han vad jag gjort och sa - du ska till sjukhus nu. 

– Jag hade fått in korall och och det hade börjat götta till sig. Jag vet inte om han räddade mitt liv men det var tur att jag kom in på kvällen. Jag fick sprutor och medicin direkt. 

Därefter kände Jimisola Laursen det som att han inte hade någon energi kvar. Kroppen var tömd. På träningarna kunde han ta ut sig mer än tidigare men lyftet uteblev. 

– Någon säsong gick helt okej men jag tog inte det stora klivet. 

Efter den aktiva karriären satt Jimisola Laursen med i MAI:s styrelse under många år och även i styrelsen för tävlingen Malmö Games. I dag har han inte någon koppling till friidrotten, dels för att han behövde ett break och dels för att han har ett väldigt oregelbundet jobb som pilot och missade många möten.

– Jag följer fortfarande friidrotten men inte lika mycket som förr. Jag kollar resultat och om det är någon tävling på Atleticum går jag dit och kollar. 

Hur står sig svensk friidrott i dag tycker du? 

– Där finns uppenbart talang och några stycken som ser ut att ha ett huvud utöver det vanliga också. Det ser ljust ut i många grenar, det är bara sprint vi kanske inte har så mycket. Men det går lite i vågor och de är rätt så unga de flesta.

– Sverige är ett litet land och att ha det som när vi hade Kajsa, Carolina, Christian och Stefan är över förväntan. Jag vet inte vad oddsen är att det ska ske igen men jag är glad över att ha fått vara med de på nära håll. Det är coolt. 

”Han är lite nördig”

Stefan Holm var Jimisola Laursens rumskompis när det begav sig. 

– Jag delade alltid rum med Stefan Holm, det bara funkade. Han har alltid varit sig själv och jag respekterar honom för det. Han är lite nördig, extremt intelligent och det drivet och målmedvetenheten han hade inför OS var helt fantastiskt. 

I dag bor den förra friidrottsstjärnan kvar i Malmö och jobbar som pilot på SAS, med utgångspunkt från Köpenhamn. I motsats till vad många tror är det ingen passion eller ett kall som han brinner för utan helt enkelt ett vanligt jobb.     

– Det är ett ganska monotont jobb där jag ibland kan sakna kreativitet och att få använda huvudet som jag tidigare gjorde när jag arbetade som programmerare. Jag kan sakna det logiska och matematiska tänkandet från min examen i datalogi. 

– Samtidigt blir man hemmablind också, en kompis var framme i cockpit nyligen och det är förstås helt annat att sitta där framme. Men man blir mätt på det också. Jag älskar solnedgångar men det är inte samma grej längre. 

Du kan inte få en adrenalinkick likt den från friidrotten när du flyger...? 

– Nej, den kicken kan jag nog inte få någon annanstans. Man står där helt själv på banan, har tränat ett år och har ett försök, en minut. Det kan jag sakna från friidrotten. 

Som nyutbildad pilot fick Jimisola Laursen ändå en hel del spänning i tillvaron om man säger så. Den forna friidrottsstjärnan flög för ett bolag i Nigeria. 

– Det hände saker titt som tätt. Jag hade inget att jämföra med då men man blev härdad. I Västafrika är där extrema åskväder och det är inte radarkontrollerat överallt. Händer det någonting i Europa har man alltid nära till en flygplats, där var det mycket större avstånd och färre flygplatser. Det var en roligare flygning men också mer tröttande. 

I dag är Jimisola Laursen pilot på SAS men helst vill han inte prata om det.  

– Innan strejken undvek jag att prata om mitt jobb för att det väcker intresse och leder till frågor. Någon är alltid flygrädd eller varit med om något på flygplan och så ägnas hela kvällen åt det. Under strejken undvek jag det för att många hade åsikter utan att ha fakta. 

Jimisola Laursen påpekar dock att strejken inte handlade om lönen primärt.  

– Det var förutsägbarheten för att kunna ha ett socialt liv som var viktigast. Jag jobbar skift, oregelbundet, 19 dagar i månaden och många nätter borta, det är svårt att hinna något socialt efter jobb och svårt att planera om man inte vet framåt.   

– Sedan har vår löneutveckling släpat efter gentemot andra bolag i Europa.  

Blir du igenkänd fortfarande från friidrotten? 

– Ja ibland av någon passagerare, framför allt när jag flyger till och från Stockholm. Då kan någon i den äldre generationen känna igen mig och fråga om det inte var jag som höll på med friidrott.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!