KvP-juryns dilemma när giganterna hamnade lika

Det hände i november 1972, det var en fin höstdag och solen värmde oss trots att fotbollssäsongen satt punkt.

Vi var fem journalister på KvP-sporten som ändå låste in oss i ett rum i tidningsskrapan på Segevång i Malmö: Thure Isacson, Arne Reimer, Kajan Sandell, Leif Ström och jag själv.

Vår uppgift var att kora Årets Boll-Oskar, utmärkelsen till Sydsveriges främste fotbollsspelare, en institution i hela Fotbollssverige.

Det är över 50 år sedan, men jag minns det som i går. 1972 var första året som jag hade äran att sitta i juryn. Det var stort att som junior få förtroendet att ingå i ett järngäng.

Detta år stod det slutliga avgörandet mellan två giganter. Och efter många, långa och heta diskussioner avgjorde vi i juryn frågan på ett mycket oväntat sätt.

FöregåendeNästa

Stäng fullskärmsläge

Bosse Larsson var i en egen division 

Det rörde sig om två klassiska spelare: Bosse Larsson, MFF, och Claes Cronqvist, Landskrona BoIS.

Bosse Larsson hade fyra tidigare vinster och det var på den tiden ungefär som med Zlatan Ibrahimovic och Guldbollen 40 år senare, en tillräckligt stor stjärna kunde nästan abonnera på en trofé. Bosse Larsson var i en division för sig, en landslagsstjärna i sin bästa ålder mellan två VM-slutspel 1970 och 1974.

Han fick dock en match av Claes Cronqvist, härförare för sitt Landskrona och även han ingående i två VM-trupper, 1970 och 1974. 

Hur gjorde vi nu?

Sedan Boll-Oskar-starten 1958, när VM-silver-Kalle Svensson blev förste vinnare, hade det varit en ensam Boll-Oskar på tronen.

Nu landade Bosse och Claes på samma poäng, 46.

Att Malmö FF:s Bosse Larsson och Landskrona Bois’ Claes Cronqvist, giganter och symboler för sina klubbar och två av allsvenskans färgstarkaste profiler, skulle dela på Boll-Oskar — det v-a-r en bomb och det var vi fem KvP-are i juryn som tände stubinen.

Det som inte kunde hända hände.

Juryns ordförande Thure Isacson, min chef, förkunnade efter sammanträdet:

– Bosse Larsson och Claes Cronqvist delar förstaplatsen, det är första gången vi inte kan enas om en enda vinnare. Vi har två.

Vi ”fem vise män” kollade länge på varann runt bordet och höjde på ögonbrynen, men jag minns också att vi samtidigt kunde se beslutet som en styrka.

FöregåendeNästa

Stäng fullskärmsläge

Två bjässar segrade, de hade ju redan stor erfarenhet av varann som motståndare i heta derbymatcher mellan MFF och Bois. Ingen av oss skämdes över beslutet.

– Vi har ju valt allsvenskans två mest allroundskickliga spelare. Bosse och Claes kan spela på alla platser i laget och är bäst i varje roll, sa jag efter mötet och jag fick medhåll av Kajan Sandell, juryns italienska exproffs.

Nästa år var ordningen återställd

Annars var just 1972 inget höjdarår för Skånes allsvenskar. 

MFF hade ett mellanår, blev sexa — fiasko enligt föreningens måttstock — och Landskrona fick nöja sig med en åttonde plats. Öster blev trea och måste berömmas, Växjö var ju också ett starkt KvP-fäste.

Bosse Larsson hade inledningsvis en motig säsong, han var magsjuk och skadad, medan Claes Cronqvist ledde sitt svartvitrandiga Bois till cupseger och för första gången en biljett ut i Europa och Cupvinnarcupen.

Larsson och Cronqvist bar sina klubblag, båda dominerade med sin fotbollsintelligens, allroundstyrka, vilja och utstrålning. Det gav ständigt höga betyg.  

KvP-juryn hade gjort sitt jobb och redan några dagar efter allsvenskans slut kunde vi publicera ett antal sidor Boll-Oskar i tidningen.

Året efter, 1973, var ordningen återställd med bara en vinnare. Nämligen Bosse Larsson.