Den förre detta ryttaren och numera entreprenören och hästtränaren Lisen Bratt Fredricson sommarpratade under onsdagen.
I sitt ”Sommar i P1” berättar hon om uppväxten på Djurgården, kärleken till djur och och om hur trotsiga tonår gjorde att hon inte gick ut grundskolan.
– När mitt sovrum såg ut som ett bombnedslag med graffiti såg ändå det lilla stallet ut som en operationssal. I all den här kaosen så skötte jag djuren och hästarna helt prickfritt, säger hon.
Behöver nervositet
Hon berättar även om hur sin pappas sagor, krav och orubbliga support format henne under ryttarkarriär.
– Jag vet att han såg på ryttartävlingar på sin dödsbädd, säger hon
Men inför OS uttagningen 2000 förbjöd hon sina föräldrar att komma till tävlingen i brittiska Hickstead.
– Jag bad mina föräldrar att inte komma på just den här tävlingen. Jag behövde lägga all min energi på just den här prestationen och inte behöva ta hand om någon på plats, berättar hon.
– Jag behöver nervositet som energi och drivkraft. Det måste vara jobbigt för att jag ska prestera. Det är som om man backar och backar och backar. Till slut står jag mot en vägg och det är ingen plats att ta vägen förutom rakt fram. Utan nervositet kommer jag inte unna ge allt. Min pappa viste om det att jag måste in i min bubbla så jag fick resa till OS-uttagningen helt ensam.
Kvalet gick bra och när hon hade OS-platsen så hörde hon sin fars röst.
– Min pappa hade gått runt i peruk solglasögon och konstiga kläder hela helgen och deltagit i allra högsta grad, typiskt pappa men han gav mig det utrymme jag behövde och det gick bra.
Dagen efter togs OS-truppen ut - fyra kvinnor med fyra svenskfödda hästar.
– Det var historiskt. Ett genombrott för svensk ridsport, säger hon.
