Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Sylvegård-domen: ”Är större än Parneviks”

Foto: CHRISTIAN ÖRNBERG
Foto: ANDERS AHLGREN
Emil (främst) och Marcus Sylvegård i Malmötröjan. Foto: MATHILDA AHLBERG / BILDBYRÅN

Släng er i väggen, Parneviks.   

Nu kommer familjen Sylvegård – som gjorda för en kaosfylld dokusåpa. 

– Vi är större, säger Emil Sylvegård.   

– Det händer mycket runt oss, både i media och här hemma. Det är himmel och helvete och snabbt där emellan. 

Familjen Parnevik med golfstjärnan Jesper Parnevik i spetsen har gjort stor succé med en realityserie under några säsonger på tv. 

I hockeyvärlden går motsvarigheten till den karismatiska familjen att finna hos Sylvegårds.

Eller vad sägs om den här rollistan: 

Christel Sylvegård, 52 år, HR-chef. Besatt av inredning. Vill nita alla som skriver illa om hennes pågar. 

Patrik Sylvegård, 52 år, vd och sportchef i Malmö Redhawks. Tidigare storspelare. Rubrikmakare 1. 

Emil Sylvegård, 25 år, hockeyspelare i Malmö Redhawks. Rubrikmakare 2.  

 

 

Sylvegård-familjen bor i stor villa i Malmö

Hampus Sylvegård, 22 år, utbildad elektriker och tränare i Malmö Redhawks. Familjens a-barn men också största hockeynörd. 

Marcus Sylvegård, 19 år, spelare i Malmö Redhawks. Rubrikmakare 3. 

Hunden Zäta, snart 5 år. 

Statist: Den bostadslösa hockeyspelare som är inkvarterad hos familjen. 

Lägg därtill en stor och spektakulärt inredd villa i Malmö.

– Jag är helt besatt av inredning, jag tuggar och skiter det, klargör Christel som också kan se en del likheter med Parneviks. 

– Vi är nog lika öppensinnade och säger vad vi tycker och tänker.  

Emil skrattar och skakar lätt på huvudet:

– Det händer mycket runt oss, både i media och här hemma. Det är himmel och helvete och snabbt där emellan. Vi är jäkligt kärleksfulla men vi kan skrika på varandra och det är högt i tak. 

Christel i hennes favoritrum, där hon är kreativ och skapar. Foto: CHRISTIAN ÖRNBERG
Det är himmel och helvete och snabbt där emellan, beskriver Emil Sylvegård familjelivet. Foto: CHRISTIAN ÖRNBERG

**

När Kvällsposten besöker hela familjen Sylvegård en snöig kall januarikväll är det efter en tid med mycket uppmärksamhet och många rubriker i media. Det har varit avstängningar, slagsmål, ordbråk och derbyhets. Familjen är först en aning tveksamma till att ställa upp på ett stort reportage.   

 – Det har varit mycket Sylvegård och mycket hata Sylvegård. Vi skrattar åt det och någonstans är det en fördel att de pratar om oss, säger Patrik.  

– De lägger så mycket kraft på en och det ger en energi, utvecklar Emil. 

Christel kan dock bli arg när det blir för mycket, avslöjar hon. 

– Jag skulle mycket väl kunna nita alla som skriver illa om mina pågar. 

– Men häromdagen träffade jag en Röglesupporter som sa: "Jag är Röglefan och hatar Malmö men jag älskar dina söner för hur de fajtas för sitt lag. Om de vill spela för Rögle tar jag emot dem gladeligen." Mer beröm än så kan man nog inte få.

 

FÅ BÄST KOLL! Alla nyheter om Malmö Redhawks – direkt i Messenger 

 

Vad är macho? 

Samtidigt passar Patrik på att påpeka att han är trött på snacket om machokultur i hockey. 

– Vad är macho? Hockey är en kampsport men det är inte macho för det. Det är mycket mer kärlek i ett omklädningsrum än mellan kolleger på ett vanligt jobb. Spelarna kramas mer och alla är så måna om varandra att det nästan är för duttigt internt, säger Patrik.

– Sedan spelar Emil fysiskt och Marcus är helt orädd, och det skapar förstås ett rykte, men det är ingen av oss som uppmanar till att skada någon. 

Emil Sylvegård är med sin fysiska spelstil och 98 kilo och 188 centimeter en tuff pjäs att möta på isen och han har varit inblandad i en del kontroversiella situationer, precis som hans lillebror Marcus. 

– Om jag slåss så är det för att inte förnedra mig själv, få stryk själv eller för att stå upp för laget men efteråt vill jag alltid se så att den andra mår bra. Och om någon har blivit skadad av en tackling hör jag alltid av mig. Jag vill aldrig skada någon, säger Emil. 

Emil är den enda av sönerna som inte bor hemma idag. Foto: CHRISTIAN ÖRNBERG
Emil med hunden Zäta, snart fem år. Foto: CHRISTIAN ÖRNBERG

**

Herr och fru Sylvegård träffades första gången på en middag hos en väninna till Christel. 

– Vi hade väldigt roligt från första stund. Jag tyckte det var roligt att han spelade hockey och han tyckte det var så roligt att jag sa boll i stället för puck, berättar Christel. 

 

 

I dag har de varit ett par i 30 år och har de tre sönerna Emil, Hampus och Marcus. 

– Det är de bästa barnen som finns. Jag kan inte ha det bättre men när Emil föddes kommer jag ihåg att jag hoppades att det skulle bli en tös. Det hade varit kul men nu har man de här och jag skulle inte byta dem mot någon i världen, säger Patrik. 

– Vi gjorde enligt alla konstens regler men inte fanken blev det någon tös. Men de här är fantastiska. Det är väldigt olika men lika underbara allihop, säger Christel, som gärna vill ha alla barnen hos sig alltid. 

– Min dröm är att de ska bo med sina familjer i hus runtom mig. Jag har redan frågat mina svärdöttrar men de tittar bara på mig.   

"Inte som en vanlig familj"

Christel är i dag HR-chef på Climat 80 men har alltid jobbat mycket med killar, först inom byggbranschen och sedan som styrketräningsinstruktör. 

– Jag tror att killar gillar mig för att jag är rak i dialogen. Jag kan både skälla på och krama dem. När vi får hit hantverkare i huset blir jag kompis med dem och jag snackar med alla i laget. Jag tycker det är roligt, man ska ha nära relationer. 

Det känns som ni har en ganska tuff jargong i familjen...? 

– Ja, det är inte som en vanlig familj. Det är högt i tak och alla säger vad de tycker och tänker, svarar Emil. 

– Folk som inte känner oss tror nog att vi är knäppa men ingen av oss tar illa upp.

Patrik bryter in: 

– Det är ändå mycket kärlek och hjärtligt här. 

 

LÄS MER: Marcus Sylvegårds kritik efter JVM-nobben

 

Är ni romantiska som kärlekspar? 

– Ja, det tycker jag att vi är, eller hur? Jag tycker du är romantisk, tycker inte du att jag är det?, säger Christel och vrider om fingret lite lätt på Patrik. 

– Aj! Jo, jätteromantisk! Det är så typiskt henne, får hon inte som hon vill så vrider hon mitt finger. Eller blänger på mig. Det är 30 års förhållande, det. 

– Men jag vet vilka punkter jag ska trycka på. Ibland säger jag tvärtemot henne bara för att retas lite. 

Christel och Patrik har varit ett par i 30 år. Foto: CHRISTIAN ÖRNBERG
Tavlan på väggen i sovrummet gjordes när Christel och Patrik förlovade sig. Foto: CHRISTIAN ÖRNBERG

**

Familjen Sylvegård har vid sidan av hockeyrinken tvingats gå genom några väldigt tuffa händelser senaste åren. Först inom familjen då Christel har varit sjuk.  

– Jag fick bröstcancer för 3,5 år sedan och därefter tvingades jag göra en stor ryggoperation. Hela familjen har varit fantastiska och stöttande och tagit hand om mig. 

– Men vi är en tajt familj när det händer något. Den som visar mest känslor är Marcus.

Fortfarande tufft efter sorgen

Under det gångna året drabbades familjen också hårt när Jesper Mattssons son Oliver Mattsson gick bort efter en tids sjukdom. Hampus var dessutom tränare för Oliver i två säsonger. 

– En av mina bästa väninnor förlorade även sin nioåriga dotter ett halvår innan så det var riktigt jobbigt, säger Christel. 

Patrik: 

– Det var en tuff period för oss alla och det är fortfarande tufft. Jesper är en enormt fin människa som betyder jättemycket för mig, säger Patrik. 

– Jag tror inte att man fattar hur ont det skulle göra om någon av ens barn gick bort. Men någonstans försöker vi hjälpa familjen så mycket vi kan och all heder till Jesper som försöker jobba och bearbeta sorgen så. 

Patrik Sylvegård berättar om hur de försöker stötta Jesper Mattsson efter att hans son gått bort. Foto: CHRISTIAN ÖRNBERG
Hampus har varit tränare för Oliver Mattsson under två säsonger. Efter att Oliver gick bort bjöd familjen Sylvegård hem hela ungdomslaget till sig för att barnen skulle få bada och göra något roligt tillsammans för att få tänka på något annat. Foto: CHRISTIAN ÖRNBERG
Christel Sylvegård berättar hon själv har varit sjuk också. Foto: CHRISTIAN ÖRNBERG

**

Att som Patrik Sylvegård vara vd och sportchef i en klubb där två av sönerna spelar på elitnivå är förstås inte heller helt friktionsfritt. Det har varit mycket gnäll för att de varit hans barn, konstaterar han. 

– Många tycker att de har fått fördelar och det finns fortfarande folk som har åsikter om det, men det stärker våra band också. 

I relationen till barnen är Patrik däremot transparant med att han har varit alldeles för hård, vilket han ångrar i dag. 

– Jag har inte gjort rätt, jag har gått på mina nitar. Sedan tror jag inte att det är fel att ställa krav men jag ångrar mycket av vad jag har gjort mot dem. Vi har hittat varandra på ett bättre sätt nu, säger han.   

– Om man bara gjort två mål i en hockeymatch kunde man höra "hrmmm" på läktaren och så pekade han och gestikulerade. Och kollade man inte upp så hörde man det 58 gånger till, utvecklar Marcus med ett snett leende. 

– Ja, jag har varit den största kritikern. Om man ska prestera på en nivå så vill jag att mina barn ska vara någon nivå över. Emil har jag varit helskotta för hård mot, Marcus har inte brytt sig lika mycket, svarar Patrik.

– Jag vill väl, jag vill så gärna att de ska lyckas. Men man kan inte hota någon till framgång, det måste komma inifrån. 

Christel replikerar snabbt med glimten i ögat: 

– Nej, då hade alla våra barn varit på månen nu! 

 

LÄS MER: ”Jag bjöd upp Bibic - mamma blev vansinnig”

 

Hampus Sylvegård är största vinnarskallen

Familjens största vinnarskalle går dock till Hampus, som efter att han slutat spela hockey fortsatte med innebandy.

– Där har det hänt mycket, fy fasiken. Honom fick jag lugna ner, han har kommit och slagits med mig för att han var så besviken på att vi inte vunnit, berättar Patrik. 

– Hampus är den som är mest intresserad av hockey i dag också. Han ser alla matcher, kan alla spelare och hjälper mig mycket. Och han är den enda som vill snacka hockey med mig alltid. 

Hampus Sylvegård. Foto: CHRISTIAN ÖRNBERG

Hampus är också den enda av sönerna som har slutfört gymnasiet och läst vidare.

– Hampus är mitt a-barn, han är elektriker nu. Tänk om de hade haft samma energi på skolan som på hockeyn, då hade de varit läkare hela bunten, säger Christel.  

– Det vill vi ju inte, muttrar killarna samstämmigt.  

– Jag blev så arg när Emils agent erbjöd honom kontraktet i Kanada mitt under gymnasiet samtidigt som Patrik då menade - vad är problemet, det finns komvux, säger Christel.  

– Så pratade jag inte! Du får en chans att göra din dröm, skolan är jätteviktig men du kan läsa in den. Hockeyn kan du inte satsa på när du är 23, då är det kört, säger Patrik.  

Ett kort intensivt ordbråk bryter ut mellan makarna.  

Sedan ler de och kramas igen.

– Vi är underbara och kärleksfulla. Det är helt fantastiskt att vara en del av familjen, säger Marcus. 

 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!