Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

”Jag tittade bara på henne som ett miffo”

Foto: CHRISTIAN ÖRNBERG
Foto: CHRISTIAN ÖRNBERG
Foto: CHRISTIAN ÖRNBERG
Foto: CHRISTIAN ÖRNBERG
Foto: PETTER ARVIDSON / BILDBYRÅN
Foto: SIMON HASTEGÅRD / BILDBYRÅN
1 / 7

Förra SVT-experten och hockeyprofilen Patrik Ross har lämnat sporten för att leva ett normalt liv i Jönköping. 

I en lång intervju berättar han om sitt nya jobb, blundern på SVT och om sviterna efter skräckskadan, då han fick en klubba genom magen. 

– Jag frågade tusen gånger om jag skulle dö. 

Patrik Ross fiskar upp mobilen ur fickan och sträcker sig över bordet för att visa en bild.

Han ler nöjt.  

– Vi har slagit till och köpt en egen bungalow i Spanien. 

– Jag vill vara där hela tiden, men min fru Gabriella säger att vi behöver jobba också. 

Behöver du jobba?

– Ja, fan. Jag är bara 48 år och min fru jobbar också. 

– Och så mycket pengar har jag inte tjänat. Jag tror också att det oavsett är bra att jobba och inte sitta hemma. Sedan hade jag inte mått dåligt av att vara i Spanien oktober, november och december, men nu måste jag jobba. 

"Bli lite normal"

Den förre hockeytränaren och SVT-experten arbetar i dag med att hyra ut maskiner på Cramo i Jönköping.

– Jag ville känna på att bo hemma i Jönköping och se om jag kan bli lite normal. Det fungerar hjälpligt, skämtar han. 

Hur fick du jobbet? 

– Jag såg det på någon sida och sökte, sedan var det så många sökande så jag tänkte att jag aldrig skulle få det, men jag ramlade genom den ena gluggen efter den andra. Det står säljare på mitt visitkort.

– Men tränare är lite som att vara säljare också, man ska sälja in en spelidé, så egentligen har jag varit säljare de sista 15 åren.

Foto: CHRISTIAN ÖRNBERG

** 

Patrik Ross lämnade uppdraget som assisterande tränare i Rögle efter den gångna säsongen.

Detta efter en turbulent tid där han började som assisterande tränare till Anders Eldebrink, för att sedan bli huvudtränare tillsammans med Roger Hansson, och därefter assisterande igen, då till Cam Abbott. 

– Jag kände mig klar. Den sociala biten är viktig och som tränare blir du som en vagabond. Jag hade några förfrågningar både utomlands och i Sverige, men det var dags att prova något annat.

– Sedan har jag inte stängt några dörrar eller sagt aldrig mer hockey. 

Anders Eldebrink fick utstå mycket kritik under sin sista tid i Rögle - hur ser du på det? 

– Det är många som är delaktiga i ett resultat. Jag känner honom sedan vi spelat ihop i Södertälje och tyckte mycket om honom, men många tyckte säkert att han var butter för att han var på ett visst sätt, väldigt rak och ärlig och sa som han tyckte. Det kan nog uppfattas som negativt, men jag uppskattar det. 

Hur upplevde du själv pressen under den här stundtals väldigt tunga tiden? 

– Man lever med det, när man slutar kan man också sakna den pressen. Att vakna upp på morgonen, hur fan ska vi göra nu, vi har torskat två matcher och måste vinna. Klart vi stötte och blötte, men jag försöker vara positiv i alla lägen. 

Sedan kom Cam och Chris Abbott och vände skutan...

– Cam kom in i precis rätt tid. Han är otroligt engagerad och driven och just vid det tillfället var det bra. Han är en pådrivare och en kille som kör. Väldigt entusiastisk.  

– Jag har tippat att Rögle kommer hugga på en slutspelsplats. Laget ser intressant ut och nyförvärven klickar bra. 

Foto: LUDVIG THUNMAN / BILDBYRÅN

**

Patrik Ross pratar, skämtar och har ständigt nära till ett skratt under hela samtalet på stammiscaféet, som ligger fint beläget vid vattnet i Jönköping.

Men en gång blir han mer allvarsam.        

När olyckan som hade kunnat kosta hockeyprofilen både karriären och i värsta fall livet kommer på tal.  

– Jag har fortfarande djävulska bekymmer måste jag säga, även om jag inte går ut och dravlar om det så mycket. 

Det har gått över 25 år sedan Patrik Ross spelade i HV 71 och fick en klubba rakt genom magen när han skulle tackla en lagkamrat under en träning. Patrik drabbades av panik och agerade genom att dra ut klubban själv varpå blodet forsade. Klubban hade tagit venen till stora kroppspulsådern, men tur i oturen fanns en läkare på plats just på den här träningen. 

– Han tog en sådan liten handduk som man har i båset och skruvade in den i hålet.

– Sedan satt Stefan Örnskog bredvid mig hela tiden när jag låg på isen, medan alla andra satt på sargen och var vita i ansiktena. Stefan har berättat att jag frågade tusen gånger om jag skulle dö - nej, du ska inte dö, svarade han.  

Början till blodförgiftning 

Förutom blodflödet, som hade kunnat kosta honom livet, tog klubban sönder lite av ischiasnerven, vilket gör att han ännu i dag inte har någon känsel från skinkan, där klubban gick ut, ner till knävecket på högerbenet. Dessutom skadades lymfväggen, vilket också ger stora bekymmer i dag.  

– Om du får ett skavsår på hälen så jobbar din lymfa för att du inte ska få blodförgiftning, men min jobbar för dåligt, så jag låg inne senast för två månader sedan fredag till måndag med 40,7 i feber, uppsvullen lymfa och rosfeber med början till blodförgiftning. 

– Jag har fått vård en till två gånger om året. Det kan ta två, tre timmar och så har jag 40 grader feber. Om jag ska åka i väg någonstans behöver jag alltid ha penicillin med mig. Det är en trist grej. 

Läkarna ska ha kallat det en krigsskada eller bajonettskada rätt genom hålet i bäckenet. 

– Högerbenet är inte bra. Jag kan inte gå upp på tå och jag har lite ont i knäet och höften. Men det är folk som har det så mycket värre än jag. Det är inget att prata så mycket om, säger han med eftertryck. 

Men du måste vara ohyggligt stolt över att du bara tog dig tillbaka till hockeyn efter en sådan skräckskada? 

– Jag spelade nästan elva år, tänk hur bra jag varit annars, säger han och skrattar igen. 

Foto: CHRISTIAN ÖRNBERG

** 

I september hoppade Patrik Ross in som expert igen på SVT när Växjö mötte Bern i Champions League. Fram till 2017, och uppdraget i Rögle, var han expert i kanalen och gjorde bland annat hockeykväll och JVM. Precis som med tränaryrket vill han inte stänga några dörrar för en framtid som tv-expert, men just nu säger han att det inte är aktuellt. 

– Det var skitkul, vi var som ett team. Mikael Renberg är en toppenkille och Chris Härenstam, Marie Lehmann, Dusan Umicevic och sedan har Jonas Andersson kommit in. Han är också positiv och social, en svärmorsdröm, snygg, påpekar han och garvar hjärtligt. 

Vilken är din värsta blunder? 

– Det var i Toronto, Sveriges första match i JVM och 19 000 på läktaren. Jag stod nära isen och hörde inte Marie utan tittade bara på henne som ett miffo när hon ställde frågan. Sedan svarade jag på helt fel fråga - typ, hoppas Sverige tar tag i det och får ner pucken djupt och visar att man är här - och då säger Marie, du hörde inte frågan, va? 

– På Twitter kom det direkt, vad fan håller han på med?   

Chris Härenstam och Patrik Ross Foto: PETTER ARVIDSON / BILDBYRÅN

Hyllar Niklas Wikegård 

Vem är Sveriges bästa hockeyexpert i tv just nu? 

– Jag är väldigt förtjust i Niklas Wikegård. Han är rak och ärlig och nästlar inte in sig. Han är alltid kul att lyssna på. 

Vem är dålig? 

– Jag tycker man ska se sig själv i spegeln först och fundera över vad man själv kan bli bättre på i stället för att kritisera andra. Den gången jag känner att jag inte har något att utveckla, vilket aldrig kommer hända, då kan jag kritisera andra. 

– Jag var inte bäst själv... men jag tyckte nog jag var bäst. 

– Nej, jag skojade bara! Jag visste att du ville att jag skulle säga det. 

**

Att Patrik Ross har lämnat ishockeyn är förstås en sanning med stor modifikation. Förutom att han tittar mycket på hockey så har han hjälpt till på sonens träning i HC Dalen. 

– Han är 17 år och spelar med J18. När jag får frågan om att leda någon träning och han också tycker det är okej, så ställer jag upp. Jag är ingen hårt pushande farsa som är med på möten och ställer en massa frågor utan han får komma till mig. 

– Jag har svårt att sitta med andra föräldrar som gapar, gnäller och lägger sig i på läktarna. Många ideella jobbar häcken av sig och får ett vindställ eller overall. Jag tycker det är skitviktigt att stötta i stället för att gnälla. De har knappt stått på en is själv men har en jävla massa synpunkter. 

Var arrogant och kaxig 

Patrik Ross reser sig men hinner inte ut från kaféet innan han står och byter några ord med två damer. Sett till hur många han har hälsat på under vårt möte är det lätt att tro att han känner hela Jönköping.

– Nej, men det är många som hejar. Jag försöker hälsa på alla. Det är viktigt och om någon kommer fram och vill prata ishockey så tar jag mig tid. Det kanske förgyller den personens dag. 

– När jag växte upp eller var 19, 20 år så var jag jäkligt arrogant och kaxig och lite halvdryg. Sedan har jag försökt jobba med det och när jag flyttade hem till Jönköping igen missade jag inte att hälsa på en enda på gågatan. Jag tänkte, nu jäklar ska de se att jag ändrat mig. 

Han lyfter lite på sina glasögon och fortsätter. 

– Man kan vara kaxig men kaxig på rätt sätt. Jag kan sakna det i samhället. Man är så ego och ska fram till vilket pris som helst. Det är viktigt med drivkraft men att hälsa kostar så lite. 

Foto: CHRISTIAN ÖRNBERG

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!