Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

”Fick tokångest – jag tänkte sjukanmäla mig”

Foto: CHRISTIAN ÖRNBERG
Sam Hallam är fortfarande rädd för att misslyckas men drivkraften att lyckas och vinna är desto större. Foto: CHRISTIAN ÖRNBERG
Sam Hallam håller föredrag på Stadshotellet i Växjö. Foto: CHRISTIAN ÖRNBERG
Dusan Umicevic och Sam Hallam under hockey-VM. Foto: JOEL MARKLUND / BILDBYRÅN
Sam Hallam. Foto: CHRISTIAN ÖRNBERG

Sam Hallam är fortfarande rädd för att misslyckas men drivkraften att lyckas och vinna är desto större. 

Därför tackade han ja till att vara expert i SVT under VM.   

– Jag vet inte hur många gånger jag fick höra att det var jäkligt lärorikt för mig att vara på den här sidan, och det håller jag med om, men herregud vad ni skulle lära er mycket av att vara på vår sida också i två veckor. 

Stadshotellet, Växjö 15.00 

Sam Hallam jublar med Le Mat-pokalen på projektorn. Bredvid bilden står det ”Accelerera mot målet!” med stora svarta versaler. 

– Senast höll jag föredrag för svenska kyrkogårds– och krematorieförbundet, då fanns det bara en väg ut, det här känns bättre, inleder Sam Hallam. 

Ett hundratal anställda på Länsförsäkringar skrattar. 

Under en dryg halvtimme pratar han initierat om ledarskap och framgång. Om ledorden ”care, trust och confidence” som han fått från ett samtal under en bilresa med förra kaptenen Liam Reddox och som nu sitter uppsatta på väggen i tränarrummet. Hur förtroendekriser och ifrågasättande är en del av vägen till att lyckas. Och att aldrig identifiera barn med en sport då det är väldigt få som lyckas i slutändan.  

Alla föredrag har hittills gått genom Växjö Lakers. Foto: CHRISTIAN ÖRNBERG
Hela församlingen lyssnar uppmärksamt när hockeytränaren snackar. Foto: CHRISTIAN ÖRNBERG

Får kämpa med självbilden

Lunchrestaurangen, Vida Arena, Växjö, 12.00 

Sam Hallam äter en snabb lunch i solen och förbereder sig för föredraget. 

I vårt samtal någon vecka tidigare har han själv kommit med förslaget att vi ska följa med till stadshotellet för att få se en annan sida av honom. 

Ett steg utanför hans komfortzon.   

– Jag får kämpa lite med min egen självbild här. Jag har svårt att se att det jag säger är intressant, att jag ska stå och berätta för folk.   

– Samtidigt vill jag att spelarna ska göra obekväma saker för att utvecklas och då är det här ett sätt för mig att visa att jag kliver utanför min komfortzon. Det är en helt annan grej än att stå i båset i Scandinavium inför tiotusen människor, det är mitt jobb, det vet jag att jag är bra på.   

– Men vad har jag att förlora? Jag lär mig något. Jag flyttar bränslet i min drivkraft, från rädslan att misslyckas till möjligheten att lyckas. Jag är fortfarande rädd för att misslyckas men jag blir mer och mer sugen på att lyckas. Det var därför jag hoppade på VM också.   

Hur kändes det att göra VM? 

– Först skulle det bli häftigt, sedan fick jag tokångest. Det var hemskt. Två veckor innan tänkte jag, jag sjukanmäler mig, jag vill inte, du vet den här känslan, varför sa jag ja till det här?  

För Sam var det också första gången på ”andra sidan”, vilket han fick höra om och om igen. 

– Jag vet inte hur många gånger jag fick höra att det var jäkligt lärorikt för mig att vara på den här sidan, och det håller jag med om, men herregud vad ni skulle lära er mycket av att vara på vår sida också i två veckor. 

– Kom igen, det finns mycket att lära för alla men det var det ingen som sa. 

Det här när Rikard Grönborg blev irriterad på Marie Lehmann... 

 – Ja, man kan bli trött och less, är det så farligt? Kan vi inte få vara lite förbannade? Alla skriker mer känslor men så fort någon visar känslor så får man mycket skit. Det är jättesvårt. Nu fick Grönborg köra gatlopp i media i tre dagar. 

– Media vill ha mer känslor men om vi skulle byta sida skulle det vara större förståelse för varför vi ibland är så tråkiga. Någon riktad mening skapar så mycket och det tar bara tid och energi. 

– Alla skriker efter mer känslor men så fort någon visar känslor så får man mycket skit, säger Sam Hallam. Foto: CHRISTIAN ÖRNBERG
Sam Hallam fick tokångest innan VM. Foto: CHRISTIAN ÖRNBERG

NHL-drömmen

Vi har förflyttat oss från den gassande solen på verandan in till ett bord i restaurangen. 

Sam Hallam blickar ut över isen nedanför. 

Han är inne på sitt sjunde år i Växjö och har tre år kvar på kontraktet.  

Två SM-guld. Hittills.

En sak som gör att han trivs här är den ständiga utvecklingen, det kan vara mindre saker som utbyggnad av tränarrummet eller ny jumbotron, men ändå känslan av att föreningen tar små kliv.  

Jag tänker, du har ofta fått frågan både om du vill bli förbundskapten och NHL-coach – är det enbart en ära att vara påtänkt för dessa roller eller kan du också känna det som att du faktiskt inte får vara nöjd med jobbet i Lakers utan måste vilja vidare? 

– Ja, du sätter fingret på något där. Det är klart jag kan känna, sluta prata med mig om andra jobb när jag har ett jobb och trivs med det här. Alla förväntar sig att man vill bli NHL-coach eller förbundskapten men jag kanske gör tio år i Lakers och sedan något helt annat. 

– Jag vet också att jag är bäst när jag är här och nu. Jag har haft två hemmaplaner på 19 år, det säger lite om att jag inte läser platsannonserna varje dag. Samtidigt kan jag också komma till en punkt där jag behöver förändring. 

Finns det en NHL-dröm i horisonten? 

– Det drömmer väl alla om? 

– Om en NHL-klubb skulle säga att vi har ett jobb till dig då skulle jag verkligen vilja ha det men verkligheten ser inte riktigt ut så. Jag skulle få åka över, kanske börja som assisterande i AHL , sedan huvudtränare i AHL, därefter assisterande i NHL och så skulle man få se. 

– Det kan låta tråkigt men jag har fru och tre barn. Det är en jäkla skillnad för mig att hoppa på en sådan chansning än en spelare på 20-22 år som åker över själv eller med flickvän. 

– Så här kan jag säga, det finns en NHL-dröm och jag vet att det är upp till mig om jag vill ha chansen att nå dit men jag är inte säker på att jag vill ta den resan. Däremot tror jag det är fullt möjligt för mig eller andra svenska tränare om man är beredd att ta den långa vägen.  

Har ett sto och en ponny 

Det är faktiskt inte heller bara hockey som gäller i familjen Hallam visar det sig. Fru och dotter delar intresset för ridsport och familjen har ett gammalt sto och en liten ponny.

En sport som kräver mycket kapital för att bli framgångsrik, konstaterar han.

– Min 14-åriga dotter har tävlat lite i dressyr men vi får se var det tar vägen. Ska du tävla på hög nivå så behöver du mycket pengar för att köpa fina hästar. Det finns många otroligt duktiga ryttare som aldrig får chansen. 

Hockeytränaren uppskatta djuren men har inte ridit sedan han träffade sin fru och skulle imponera på henne. 

– De är häftiga och majestätiska. Ibland framstår jag nog negativ hemma till tiden de kräver och att vi som familj blir låsta. Ska vi göra något i helgen? Nej, vi har stalljouren. 

– Å andra sidan kan jag se hur otroligt karaktärsgivande det är för min dotter. De kavlar verkligen upp ärmarna, det är inget trams. Jag har sett vilket jobb som krävs både innan och efter deras träningar. Det är fantastiskt, betonar Sam Hallam och avslöjar att Falsterbo Horse Show är en stadig tradition för familjen under sommaren. 

Tränarrummet har byggts ut. Foto: CHRISTIAN ÖRNBERG
Här gör Sam Hallam sista förberedelserna innan föredraget. Foto: CHRISTIAN ÖRNBERG

Vi återgår till hockeyn. Här och nu. 

Några dagar innan vi ses har svensk hockey klubbat genom det nya systemet för upp- och nedflyttning efter en lång tids kontrovers. 

Sam Hallam kan både känna att upp- och nedflyttning har tagit fokus från att vinna och att kvalmatcherna får människor att vara sitt sämsta jag. 

– Jag minns när vi mötte Djurgården i kval under mitt sista år i Karlskoga. De var likbleka när de kom till Nobelhallen och vi hade allt att vinna och vi kvitterade med en minut kvar till 2-2. Bra människor och duktiga spelare var i spillror.   

– Sedan kan man sitta på Expressen och säga att det är essensen av idrotten, att det är så man testas, att det är riktig sport, men är det verkligen det? Nja. Man vill frossa i människans elände och misslyckande samtidigt som det också är upphov till total glädje på andra hållet. 

– Jag blev så glad när Leksands Jon Knuts uttryckte genuin medkänsla för Moraspelarna mitt under den egna euforin i det kvalet. En SM-final är också mycket känslor men det har inte har samma påverkan på en förening eller hel stad.  

Fåfängan

Sam Hallam reser sig för att köra till Stadshotellet. 

Det påstås att du är fåfäng...

– Det har blivit en grej med mitt hår och det är helt okej. Jag har kapat ner det nu men min frisör Camilla kan mitt hår och hon har fria händer. Det är rätt roligt. 

Hur mycket tränar du? 

– Under säsong är jag bra, då kör jag nästan varje dag. Alltid matchdagar. De flesta är i toppform till sommaren medan jag är i toppform mars och april. Jag vill vara i så bra fysisk form som möjligt när det gäller som mest. Det är klassiskt att en chef ska jobba mest och inte ha tid för sig själv men då mår man bara dåligt. Jag blir inte bättre tränare om jag har lite ont i ryggen eller sover sämre. 

– Efter säsongen är jag helt slut och tränar knappt på en eller två månader. Då äter och dricker jag upp mig till semester. Jag är kanske inte så fåfäng som vissa tror. 

”Ingen som vågat ännu”

Stadshotellet, Växjö. 15.30. 

Hela församlingen applåderar och Sam Hallam får presenter och lyckönskningar till den kommande säsongen.  

– Höll jag tiden? Under säsongen säger jag till laget att de får resa sig och gå om jag drar över matchgenomgången på en kvart. Det är ingen som vågat ännu. 

Sam Hallam utanför residenset i Växjö. Foto: CHRISTIAN ÖRNBERG
Drömmen om ett nytt SM-guld. Foto: CHRISTIAN ÖRNBERG
Föredraget blev lyckat! Foto: CHRISTIAN ÖRNBERG