Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

”Jag vet inte hur man ska kunna gå vidare”

Hockeyn var en stor del av Olivers Mattssons liv. Foto: PRIVAT
Oliver Mattsson. Foto: PRIVAT
Familjen Mattsson 2010: Oliver, Jesper, Anna och Elliot. Foto: ULF RYD
Elliot Mattsson tillsammans med André Burakovsky, Stanley Cup-pokalen och storebror Olivers tröja. Foto: Privat
Jesper Mattsson. Foto: CHRISTIAN ÖRNBERG / BILDBYRÅN

Jesper Mattsson lyser av stolthet över sin hjälte, 14-åriga sonen Oliver.

Men rösten darrar.

Efter tio minuter bryter han ihop och gråter.

Malmö Redhawks assisterande tränare tar ett djupt andetag och berättar om söndagen den 24 juni.

– Då står hela familjen runt Oliver, gråter, håller honom i händerna och känner hans sista hjärtslag.

Oliver Mattsson berörde en hel hockeyvärld. På sitt Instagramkonto visade han upp hälsningar från storstjärnor som Börje Salming, Henrik Zetterberg, Sidney Crosby, Mats Sundin, Alexander Ovetjkin, Peter Forsberg, Nicklas Lidström och bröderna Sedin.

Även stjärnor utanför hockeyns värld, så som sprintmästaren Usain Bolt, har engagerat sig.

Nu har det gått två månader sedan det ofattbara inträffade.

14 år gammal somnade Oliver in efter ett år av hopp och förtvivlan, efter att ha överlevt hjärnblödningar, höga febertoppar, ett kraftigt nedsatt immunförsvar och en rad olika komplikationer.

Oliver Mattsson klarade till slut inte mer efter helvetet som brutit ut året innan då han drabbades av den ovanliga blodsjukdomen aplastisk anemi som påverkar benmärgen och produktionen av blod och blodplättar.

För första gången orkar hans pappa, Malmö Redhawks assisterande tränare Jesper Mattsson, berätta om stödet, framtiden, stoltheten över sin son och den svåra tid familjen gått, och fortfarande går, igenom.

– Vi har gått igenom det värsta man kan göra som en familj. Ett helt år har det varit extremt tufft för oss, säger Jesper Mattsson.

Oliver Mattsson tillbringade stora delar av sitt sista år på sjukhus. Foto: PRIVAT

Oliver Mattsson opererades på Tobiasdagen

Under året har de kastats mellan hopp och förtvivlan. Den 29 september i fjol tog Mattsson timeout från jobbet som assisterande tränare i Malmö Redhawks efter att Oliver drabbats av en hjärnblödning.

– Min fru Anna ringde mig halv två på natten och mirakulöst, har vi förstått i efterhand, så överlevde han den hjärnblödningen. Han låg sövd i respirator i tolv dagar tror jag det var. Så där satt vi och vakade i 14 dagar vid hans säng. Det var också i samband med detta som jag valde att hoppa av, säger Jesper Mattsson.

I november opererades Oliver Mattsson och fick nya stamceller. Det gjordes på samma dag som Tobiasdagen, en dag för att uppmärksamma Tobiasregistret, som jobbar för att hitta lämpliga donatorer till de som behöver stamcellstransplantationer.

– Att han var uppe och gick och tränade upp sig så bra efter tolv dagar i respirator, efter bara ett par dagar, har förvånat både oss och många andra. Men det sammanfattar ganska väl vilken kämpe han var.

 

Jesper Mattsson gjorde comeback

Efter tre veckor började Olivers värden bli bättre men han drabbades av 40 graders feber. Han behandlades med steroider, men stötte hela tiden på nya problem.

I februari ökade hoppet. Det var också då som Jesper Mattsson beslutade sig för att göra comeback i båset.

Kort senare bjöds Oliver, tillsammans med sin lillebror Elliot, in för att genomföra ett symboliskt nedsläpp i Malmö arena när Malmö Redhawks mötte Färjestad i en match som avslutade SHL:s kampanj för Tobiasregistret, som gick ut på att få in pengar och framför allt fler givare till registret för stamcellsdonatorer.

– Förutom den korta perioden, när värdena började gå upp i februari, när han släppte pucken mot Färjestad, så hade det varit någonting, hela tiden. Vi hoppades det var på rätt håll. Men tyvärr var det inte det, säger Jesper Mattsson.

– Den kvällen han släppte pucken mot Färjestad var första gången han var utanför hemmet eller sjukhuset sedan han blev sjuk vår första semesterdag i slutet på juni, året innan.

Oliver Mattsson släpper pucken inför matchen mellan Redhawks och Färjestad. Foto: CHRISTIAN ÖRNBERG / BILDBYRÅN

Du valde att hoppa av ganska snabbt efter din comeback i båset. Vad inträffade då?

– Han hade fått komplikationer med sina lungor. Sen fick han en medicin, som han gick på i stort sett hela tiden. Då blev lungorna bättre, men så återkom det igen. Då fick jag kliva av, för att jobba bakom kulisserna i stället.

Redhawks fick klara sig utan tränaren

Men Jesper Mattsson återvände aldrig till båset mer den säsongen. Laget, som skulle gå upp mot Frölunda i kvartsfinalserien, fick klara sig utan sin assisterande tränare.

Anledningen var att man märkte att transplantationen inte fick något utslag i den riktning man hoppades på.

Oliver blev inte bättre. Komplikationerna fortsatte.

En av Oliver åkommor var ett synfel som gjorde att han inte kunde se åt höger.

– Vi hade hoppats att det skulle räcka med det. Att det på något sätt blev hans "straff" med sjukdomen, säger Jesper Mattsson.

Med det stannade inte där.

Oliver drabbades av Graft versus host disease (GVHD) som uppstår när immunförsvarets vita blodkroppar, som bildas av de transplanterade cellerna, upplever kroppen som främmande och försöker stöta bort den.

­– Det värsta stället man kan få det i är lungorna, säger Mattsson.

Oliver fick det i lungorna – två gånger.

Den andra i slutet av maj.

Familjen fortsatte tro, Oliver fortsatte tro, läkarna fortsatte att tro på det.

Men Jesper och familjen märkte att det inte gick åt rätt håll.

 

Låg i respirator

Fredagen innan midsommar, den 15 juni, publicerade Oliver Mattsson ännu en Instagramvideo med en peppande hälsning från en världsstjärna, den här dagen från världsmästaren och OS-guldmedaljören i tresteg, Christian Olsson.

Det var den sista hälsning han publicerade.

– Han får två krampanfall den fredagen. Det första klarar han av. Sedan tre timmar senare på natten får han ett till, där han aldrig vaknar igen, säger Jesper.

Oliver ligger i respirator, får stamceller som flugits in från Frankfurt och läkarna planerar att ge honom en till dos.

Men man hinner inte. Oliver får en hjärnblödning. Läkarna konstaterar att hoppet är ute och respiratorn ska stängas av.

– Femton minuter innan säger de till oss, och sedan går de in och stänger av den. Då står hela familjen runt honom, gråter, håller Oliver i händerna och känner hans sista hjärtslag, säger Jesper Mattsson, som inte klarar av att hålla tillbaka tårarna. Känslorna kommer.

– Det är två månader sedan det hände nu. Vi mår skit, och det är en mardröm varje dag man vaknar. Lillebror har förlorat sin bästa kompis, jag och Anna har förlorat vår förstfödda. Det är en jävla mardröm, varje dag, säger Jesper Mattsson och gråter, så tårarna rinner, och rösten darrar.

Den 24 juni slogs det sista slaget av Oliver Mattsson hjärta, ett hjärta som bankade hårt för Malmö Redhawks.

Det var också en stor anledning till att Jesper Mattsson, när Redhawks återstartade sin säsong i början av augusti, hade tagit beslutet att han skulle börja arbeta direkt.

Jesper Mattsson tillbaka som tränare. Foto: LUDVIG THUNMAN / BILDBYRÅN

– Jag hade suttit hemma i en månad. Jag mår bättre av att få lite kramar av spelare och ledarna, så jag får känna stödet. Det handlar om att försöka komma i gång. Jag vet att Oliver vill det. Han ville ofta att jag skulle jobba under sjukdomstiden.

– Oliver är, och var, så otroligt stolt över att jag var tränare för Malmö Redhawks, säger Jesper.

Oliver Mattsson hyllas av spelarna

Samtidigt behöver övriga familjen också hitta in i vardagen. Elliot, Olivers lillebror, går i skolan och spelar också ishockey, precis som storebror.

– Det är samtidigt jobbigt, för jag ser Oliver i så mycket på arenan, och ute på Rosengård, där Elliot tränar. Alla föräldrar, alla kompisar, man ser honom överallt, hela tiden.

Spelarna bär loggan med "OM21" på sina hjälmar i år också.

– Ja... Och jag bryter ihop ibland. Då får jag gå undan. Ibland gråter jag till och med på isen, när spelarna inte ser. När det kommer över en, så kommer det över en.

– Men spelarna har verkligen brytt sig om mig, och vår familj jättemycket.

Oliver Mattsson spelade i nummer 21. Foto: JOHAN SVENSSON

Hockeysverige har stöttat er otroligt mycket.

– Det har vi känt av, och är så tacksamma. Vi har även fått stöd av släkt och vänner. Det betyder mycket.

– Jag vet inte hur man ska gå vidare, eller hur man reser sig. Min son har nästan förlorat en tvilling, så nära som de var varandra. Men Elliot är jätteduktig, säger Jesper Mattsson innan han gråter igen, för stoltheten över båda sina söner.

– Och min fru Anna. Så fantastisk hon har varit! Vi ska klara oss igenom detta, men det är en mardröm. Allt stöd betyder väldigt mycket för oss.

Jesper Mattsson tillsammans med sönerna Elliot och Oliver. Foto: PRIVAT

Fick besök av André Burakovsky

Att hockey-Sverige och hockeyvärlden skickar omtanke och värme till familjen bevisades den 9 augusti ytterligare en gång.

Under sin dag i Malmö med pokalen avsatte Stanley Cup-mästaren André Burakovskys, i ett späckat schema, en tid på eftermiddagen för att åka ut till familjen Mattssons hus i Staffanstorp, för att Jesper, och framför allt Elliot, skulle få ett möte med en av idrottsvärldens mäktigaste pokaler.

– Väldigt ödmjukt och stort av André. Det uppskattade vi verkligen, att han tog sig tid på sin dag för att hälsa på. Han vill göra det, utan att vi överhuvudtaget frågade honom.

– Det var stort för Elliot att få träffa André som han ser upp till och att han fick se Stanley Cup-bucklan.

Men det var inte bara Elliot som fick känna av pokalen. Innan André Burakovsky åkte vidare med Lord Stanley, så uppfyllde han även lillebrors önskan.

– Elliot bad André om att gå in med den i Olivers rum också. Där tog vi en bild, säger Jesper Mattsson.

Elliot Mattsson, Oliver Mattsson och André Burakovsky. Foto: Privat

I all smärta, som kommer från Jespers kropp, kan man också se den otroliga stoltheten han bär med sig. Något som han ska bära med sig under resten av sitt liv och till att börja med under denna säsong med Malmö Redhawks.

– Jag är stolt över att han kämpat, slitit och att han hade så stort hjärta. Han har brytt sig om alla, alltid, hela vägen. 

– Men det gör så ont. Det gör så sjukt ont.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!