Burakovsky: ”Jag blev ju helt chockad – shit!”

Washington Capitals har bärgat sin första Stanley Cup-titel i klubbens 44 -åriga historia. 

Bilder kablas ut världen över när stjärnorna Alexander Ovetjkin, Nicklas Bäckström och André Burakovsky kramas och skriker ut sin glädje på isen som är full av människor i T-mobile arena.

Det är tårar och känslosvallningar de luxe.  

Ett firande i flera dagar som aldrig tycks vilja ta slut. 

Men knappt två veckor senare sitter André Burakovsky hemma i sin splitter nya lägenhet i Västra hamnen i Malmö.

Pappa Robert som var med under hela den historiska finalen mot Vegas Golden Knights slår sig ner runt bordet, mamma Pernilla hjälper sonen komma i ordning i nya boendet.

– Det var ju sjukt...Kanske lite överraskande att vi vann just i år. Egentligen har vi haft betydlig bättre lag föregående två år. När vi väl stod där som mästare var det ganska svårt att fatta vad vi gjort, börjar han. 

– Det kändes overkligt att vi stod där efter så många matcher, säkert 125-130 inklusive försäsongen. Och det har varit så mycket hype runt att Washington aldrig vunnit och att vi aldrig kommer vinna med Ovetjkin och så steppade han upp och spelade så bra som han gjorde. Det var overkligt. 

Varför lyckades ni den här gången då? 

– Jag tror att det hjälpte att det inte var så många som trodde på oss i år. Att mycket av den pressen försvann från våra axlar. Vi kunde fokusera på det vi är bra på och inte på vad som skrivs och hörs runtomkring.  

Du var högst delaktig i finalplatsen som matchhjälte med två mål i game sju mot Tampa Bay - och sedan var du med och spelade fram till det avgörande målet i finalen...

– Det var kul att få bidra med något stort. Jag har haft lite strul med skador den här säsongen och när jag kom tillbaka i slutspelet hade jag svårt att hitta tillbaka till mitt spel och tajmingen. Sedan hade jag en platsskena på tummen som distraherade. 

"Jag älskar dig"

Vad sa ni till varandra på isen efter slutsignalen? 

– Vi skrek mest rakt ut, we fucking did it. Det var bara ren glädje som kom ut. 

Minns du vad det första du sa till din far var för något? 

– Nej ingen aning…

Robert: 

– Jo, du sa: "Pappa vi gjorde det, jag älskar dig." 

– Nej. det tror jag inte, säger André och skakar på huvudet med ett leende.  

Robert: 

– Jo, det är så att jag får tårar i ögonen när jag tänker på det. 

– Det sista sex minuterna var rätt jobbiga den matchen. Jag satt ute vid trappan och gick upp och ner i den några hundra gånger. Vi var rätt många föräldrar som var där och vi vet vad de har gått genom. De har fått otroligt mycket skit från folk i Washington. Den som var mest rörd efter var ju Ovetjkin. Det är han som fått bära hundhuvudet när man inte har lyckats. Jag tror alla var glada för hans skull. 

Alexander Ovetjkin firande har spritt sig som en löpeld - firade du lika hårt? 

– Jaja, absolut! Vi firade alla likadant. Alla var helt galna. Jag såg någon artikel där det stod ”Washington the drunkest champions ever”. Det blev mycket skriverier om Ovetjkin för att han är världens mest kända hockeyspelere men alla har gått helt cracy. 

– Det är kul för vår ägare också. Han överlevde en flygolycka för många år sedan och bestämde sig då för att han skulle äga en arena och ha två lag som båda skulle vinna titeln. Han äger oss och basketlaget. Det är kul för honom att lyckas med ett av målen. 

Hyrde en partybuss 

Berätta om dina nya tatueringar, Stanley Cup-mästardagen och hela din familjs födelsedatum...

– Vi snackade innan i slutspelet att om vi skulle vinna så skulle vi göra något minne som vi kan bära med oss. Jag kom på tatueringar, jag har aldrig gjort det och jag har alltid sagt att det ska betyda något i så fall. 

– Vi festade och jag ringde och hyrde en partybuss. Där festade vi tills vi fylletatuerade oss...sedan tog vi partybussen tillbaka igen, det var jäkligt kul.

Men du hade i alla fall koll på hela familjens födelsedatum, inklusive dina två systrars...? 

– Jag ringde till mamma och sa att jag behövde datumen, hon frågade varför, jag sa - du får se sen. Hon hade inte skickat det till mig om jag sagt att jag skulle tatuera mig. 

Har du sett den där bilden från isen...

– ….när en tjej i publiken visar brösten för mig? 

Ja, precis! 

– Ja, det har varit väldigt mycket snack om den på sociala medier. Jag blev helt chockad, shit...! Men jag tänkte jag skulle skämta lite så jag åkte förbi och trummade med fingrarna i luften. 

Pappa Robert sticker in: 

– Det som jag tycker är det mest fantastiska är att man börjar festa klockan tolv på dagen och man festar inte bara med laget utan man blandar sig mitt i klungan med fansen. De har verkligen fått vara med och känna på bucklan och skåla med grabbarna. 

– För oss var det en självklarhet. Det är inte bara vi som vunnit utan hela staden som en enhet. Det är häftigt, förklarar André. 

Det måste ha varit speciellt att få möta Vegas i final också...? 

– Det var det coolaste stället att spela på. Hela upplägget med alla fansen och arenan  blev som en stor nattklubb. Alla bara skrek och det var sjukt hög musik. Det var riktigt coolt just i Vegas. 

– De har gjort en helt fantastisk säsong, jag är otroligt imponerad över hur de har fått ihop laget över en sommar och gått hela vägen till Stanley Cup-final. 

Vill ta bucklan till moderklubben

Vad har du för plan när den anrika bucklan kommer till Malmö? 

–  Jag vill ta den till min moderkubb i Limhamn. Visa upp den för allmänheten och alla barn. Därefter käkar vi nog på någon restaurang med närmaste vännerna, släkt och familj och sedan blir det fest med den.

Det sägs att den är tyngre än vad man tror...

– Ja, den är ganska tung. Det kändes när man lyfte upp den. 

Har du fått din ring? 

– Nej, vi har bara provat ut storlek, jag tror vi får den när vi kommer tillbaka. Den är nog värd en hel del pengar så det var nog bra att inte supa bort den. 

Vem är du tajtast med i laget? 

– Nicklas Bäckström. Vi har kommit extremt nära varandra under de här åren och gör allt möjligt skit tillsammans.  

Vad för skit tänker du då på...? 

– Sådant man inte kan ta upp i media. Vi hänger på hotellen och det slutar med att vi ligger och brottas och snackar skit om varandra och bara sättet vi pratar med varandra...Det är svårt förklara. Vi kommer på ord under året som låter kul. Ord som folk inte förstår. 

Och någonstans här avslöjar Robert att alla lagkamraternas barn flockas runt André. De är på samma nivå, skämtar han. 

– Ja, jag tycker det är kul att hänga med barnen. John Carlsons barn kallar mig uncle. Vi spelar hockey i källaren, kollar barnprogram och sedan vill han leka med bilar. Och Nicklas båda barn blir helt galna och är runt mig varje gång. 

Längtar du själv efter barn?  

– Jag har aldrig tyckte det varit jobbigt att ta hand om deras barn, men redo för barn…. Jag får nog hitta flickvän först innan jag börjar planera det.

Går för en ny buckla 

Hur är det att spela i samma lag som Alexander Ovetjkin? 

– Det är sjukt kul. Det är aldrig tråkigt runt honom. Han hittar också på grejer som är kul. Man slutar aldrig bli förvånad. Vi är alla lite spårade i vårt sätt. 

– Sedan är han världens bästa spelare, om man tittar på honom så njuter man av hans spel. 

Du är 23 år nu och har redan vunnit det största man kan vinna som hockeyspelare - kan det bli lite av en tomhet nu eller fick du bara mersmak?

– Som Ovetjkin sa, back to back, nu går vi för nästa buckla också. Det är många som aldrig fått uppleva det här men nu när vi sett hur stort det är och hur kul vi haft så vill alla göra om det igen så klart. Vi har varit där och vill verkligen tillbaka.