Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Henrik Larsson om skandalen på Olympia

Henrik Larsson väljer för första gången att berätta om skandalen på Olympia. Foto: Mathias Lühr
Foto: Ludvig Thunman / BILDBYRÅN
Foto: Emil Langvad/Tt / TT NYHETSBYRÅN

HELSINGBORG. Det har varit en säsong av tuffa smällar.

För tränarkarriären.

För relationen till sonen Jordan, 19.

Och inte minst för Helsingborgs IF.

Den avslutades med degradering, ett våldsamt kaos och en kamp mot maskerade huliganer inne på Olympias gräsmatta.

För första gången väljer nu Henrik Larsson, 45 att ge sin bild av misslyckandet, berätta vad som väntar nu – och hur han tar sig igenom besvikelsen:

– Det är väl klart att du behöver stöd, jag är ingen supermänniska. Jag har inget stort S på mitt bröst där det står Stålmannen. Jag har känslor precis som alla andra.

 

Ladda ner SportExpressens populära app direkt här!

Lyssna på Henrik Larsson gästar Lühr och Allsvenskan

Ladda ner avsnitt
Spela upp i annan app

– Är du rädd för hundar?

En ledigt klädd Henrik Larsson håller upp ytterdörren, och försöker samtidigt kontrollera den väldige Kid som är en mycket nyfiken rhodesian ridgeback.

Med den jättelike hunden nosandes i ansiktet så blir hallen snabbt trång, men till slut får jag ändå av mig skorna och kränger av mig jackan.

– Lägg den bara på golvet. Vill du ha kaffe? Det är bara snabbkaffe. Du vet, här har inga journalister varit tidigare, säger Larsson och kliver in i det stora och trivsamma köket för att hämta muggar.

Den vackra hästgården "hittade" hustrun Magdalena samtidigt som Henrik spelade EM-slutspel i Holland och Belgien 2000, men det har krävts ett antal "ansiktslyftningar" för att nå dagens magnifika standard.

Första intervjun sen skandalen

Knappt två veckor har gått sedan Helsingborgs IF åkte ner i superettan, och det är första gången efter den galna presskonferensen på Olympia den 20 november som Henrik Larsson talar med media.

– Ja, vad har jag gjort efter den matchen på Olympia? Jag hade sedan tidigare en resa inplanerad, på onsdagen veckan efter. Jag åkte i väg med några kompisar för att spela lite golf i Frankrike där vi har ett sommarhus, säger Larsson.

– Det som hände, det berörde vi väl inte så jättemycket. Vi var där för att ha roligt tillsammans. Det var skönt att få lite andrum. Och förundersökningen som pågår skulle jag heller inte prata med media om, så det var väl en av anledningarna till att ingen fick tag på mig...

 

Foto: Ludvig Thunman / BILDBYRÅN

 

Han funderar en stund, kliar sig lite i skägget – och fortsätter:

– Det är väl klart att du behöver stöd, jag är ingen supermänniska. Jag har inget stort S på mitt bröst där det står Stålmannen. Jag har känslor precis som alla andra. Så det är klart att du behöver stöd.

– Men så fungerar jag, att jag kryper in i det närmaste och det är familjen och de vänner jag haft hela tiden. Det är dem jag söker stöd hos, och hämtar kraft ifrån.

 

LÄS OCKSÅ: Zlatan om Henke: "Har mig bakom sig"

Zlatan på Henkes sida

En som snabbt ställde sig i Larsson ringhörna var Zlatan Ibrahimovic.

– Nämen, när det blåser som mest så vet man vilka vänner man har. Så är det ju. Som du säger, jag brukar aldrig prata om honom, men det var skönt att få "text" (sms). Det underlättade.

– Och från alla andra också. Jag menar, det ringde från USA, det ringde från Spanien, överallt där jag varit. Folk undrade hur jag mådde, men kanske framför allt hur Jordan mådde.

Henrik Larsson suckar:

– Det är inga snygga bilder som kablats ut runtom hela världen

Otäcka tv-bilder

Kaoset efter kvalförlusten är redan svart historia för Helsingborgs IF och för svensk fotboll.

Tv-bilderna är lika otäcka som surrealistiska.

Jordan Larsson, 19 år, som attackeras av maskerade huliganer som hotat sig in på Olympias gästmatta.

Managern Henrik Larsson som intar stridsställning när de aggressiva männen närmar sig från flera håll.

– Jamen, det är ju helt galet alltihop. Jag har ju spelat stora matcher, där det har varit betydligt mer folk och där saker och ting kanske inte gått som man velat – men jag har heller aldrig varit i närheten av detta själv, säger Larsson.

– Så jag får säga att det här är det mest bisarra jag också varit med om. Och det är något jag önskar att jag inte behövt vara med om. Men nu är det ett faktum, nu har det hänt, så får man hantera det därefter.

 

 

En sak är Larsson noga med att poängtera:

– Alltså, för det första så vill jag understryka att jag och min övriga ledarstab inte hade fått någon information överhuvudtaget om att vi absolut i n t e skulle gå och tacka fansen om saker och ting inte gick som vi ville att de skulle gå. Eller göra något i det hörnet överhuvudtaget.

– Så den informationen som Frederik (Ericsson, arrangemangsansvarig) gett, den stämmer inte. Det stämmer definitivt inte.

Det är en lögn?

– Jag gillar inte att sitta och kasta skit på andra, men det är faktiskt så här att ser man på presskonferensen som jag ger efter matchen och när säkerhetsfrågorna kommer så säger jag att: "Det är inte mitt bord, det är vår säkerhetsansvariges bord, så ni får ta det med honom". Sen får jag veta att han har sagt att vi har fått information att vi absolut inte ska gå ner där. Det tycker jag är för dåligt. Man måste vara man nog och stå upp för att man har gjort fel själv.

– Det är tråkigt, eftersom det kommer en jävla massa onödig skit på både mig och Jordan, när vi redan har så mycket.

 

Foto: EMIL LANGVAD/TT

 

Sen väller Henrik Larssons ord fram när han för första gången med perspektiv ska beskriva scenerna efter att domare Stefan Johannesson blåst av 1-2-matchen.

– Jag går ut (på planen) direkt efter slutsignalen, jag tackar domarna och så ser jag mina spelare som ligger ner över hela planen. Jag försöker gå och klappa om dem, försöker hjälpa någon. Så går jag ner och känner att jag vill klappa åt fansen, det brukar vara kutym att man gör det efter matcherna, oavsett hur det går. Men då ser jag också någonting hända där, att folk är på väg ner. Jag känner att det är det sista Helsingborgs IF behöver nu, det är en planinvasion.

– Naiv som man kan vara emellanåt så tror jag..., som man ser på bilderna så visar jag till fansen, eller de maskerade, att "tänk till". Tänk till! Detta är bara något som skadar Helsingborgs IF. Jag tar mig ner där, och kommer nästan hela vägen till kortlinjen – sen börjar föremål komma in. Och jag ser inte Jordan, jag är så pass långt fram och Jordan är längre bak och de börjar kasta saker. Så jag backar lite grand, och de är väldigt aggressiva där. Jag pekar, menar: "Ta av er maskerna!", det är inte så jävla modigt att ha mask på sig. Sen vad de säger till mig, det vet jag inte. Men det är ingen trevlig stämning där nere,

Var du skraj i det läget?

– Alltså, det är klart att jag är rädd. Jag vet ju att jag har ingenting att hämta där. Men kan jag stoppa dem från att komma in ordentligt, så att det inte skulle bli en planinvasion – så att vi kan slippa dra ner Helsingborgs IF mer i skiten så kan jag stanna. Jag tänkte en sekund: "Spring!". Men så tänkte jag igen, att springer jag så kommer de definitivt komma in och jaga mig. Då vet vi aldrig var det skulle sluta.

– Jag känner att det är folk framför mig, att det har kommit in några till vänster och där är några till höger. Så jag ser inte riktigt vad som händer, men jag känner att det är aggressivt och jag tänker inte bara stå där. Jag förbereder mig på att någon ska komma från vänstersidan, eller rakt framifrån eller från höger. Sen kommer säkerhetsansvarige in och SLO, Alexander Ström. Sen tar det ytterligare en stund till innan ordningsvakterna kommer. Så det är klart att jag var rädd i den situationen. Det är inget att sticka under stol med.

Men du ser aldrig vad som händer Jordan?

– Jag ser ju inte det, och det är ju tur att jag inte ser det. För då hade jag för första gången på Olympia skiftat om till "far-och-son"-relation, då hade jag definitivt varit där. Och det var som jag sa på presskonferensen efteråt, att jag hade fått stryk. Definitivt. Men där någon som hade fått sig en jävla smäll också.

 

LÄS OCKSÅ: Henke: Då hade jag gett mig in och vevat

"Det är jag mest besviken med"

Han älskar sitt Helsingborg.

De korta avstånden, Helsingborgs IF så klart – ja, till och med Henrik Larssons val av böcker har Helsingborgsprägel.

– Har du läst Stefan Ahnhem? Riktigt bra. Deckare i Helsingborgsmiljö, informerar Larsson vid ett rödljus senare samma kväll, när mörkret lag sig över staden och jag får skjuts till mitt boende på Råå.

Den kärleken gör också att misslyckandet gör extra ont.

– Att vi trillar ut. Det är jag absolut mest besviken över. Det är inte bara jag och laget, folket som jobbar på Olympia – utan det är folket som håller på Helsingborgs IF som man har svikit på något sätt.

– Det är den största besvikelsen jag någonsin varit med om som tränare....

Som spelare, går det att jämföra med något?

– Jag skulle kunna jämföra det med att förlora en Europa League-final mot Porto, som jag har gjort. Men, nej, det går inte ens att likställa det med det, det här är det absolut värsta jag har varit med om och som har med fotboll att göra.

Men den förre managern vägrar att peka fingrar på något eller någon annan.

Vill inte skylla ifrån sig.

– Tanken var, att om vi hade stannat kvar så skulle jag göra en analys på hela året. Det har jag inte gjort nu, men jag har mina tankar vad som har gått fel. Men att sitta och prata om de sakerna som gått fel, det är lite som att sitta och säga att det inte är mitt fel att vi trillade ur. Men det är klart att jag är en väldigt, väldigt stor del och ytterst ansvarig för det absolut viktigaste, och det är laget. Vad laget har presterat, säger Larsson.

– Jag vill inte dra upp några ursäkter, jag tar det ansvaret. Der var mitt ansvar att se till att Helsingborgs IF skulle stanna kvar i allsvenskan, och det misslyckades jag med. Och det är jag enormt besviken över.

– Jag tänker inte skylla det på något annat, eller någon annan – det är något jag får ta på mina axlar.

Rapporter i medierna menar att du under säsongen "tappade omklädningsrummet", och spelarna "röstade bort dig". Vad är din bild av detta?

– Jag vet ju inte om spelarna har röstat bort mig. Sen kan jag väl säga, att tappa ett omklädningsrum gör du alltid. Oavsett om du har framgång eller inte. Det är alltid några spelare som du tappar på vägen.

– Det är väl klart att jag tappat spelare i det omklädningsrummet. De första elva (spelarna) är inget bekymmer, och ser du mot slutet av säsongen så försökte jag ställa samma lag på banan så ofta det bara gick.

– Det är klart att jag tappar några där och jag hade förmodligen tappat någon innan dess också. Men det gör du. För när du inte spelar som fotbollstränare så tycker du din tränare är kass. Svårare än så är det inte. Men jag skulle ändå vilja säga att jag..., eller vi i ledarstaben, hade majoriteten med oss. Annars så tror jag inte det gått att fortsätta.

Du sa efteråt att du ändå hade för avsikt att fullfölja kontraktet. Vad händer när alla parter plötsligt är överens att du ändå ska lämna jobbet som manager?

– Nämen, situationen är ju ohållbar. Attacken där på Jordan, och min relation med supportrarna. Den (situationen) blir lite ohållbar.

Var det du som sa: "Det räcker nu!"?

– Näe, vi kom till ett gemensamt beslut. Jag har sagt det hela tiden sen jag kom till Helsingborgs IF, att vi ska alltid sträva efter det som är bäst för Helsingborgs IF.

Om det är ohållbart för dig, kan då Jordan vara kvar efter den attacken?

– Just nu har han semester. Tar det lugnt. Så får vi se vad som händer längre fram.

Du valde att efterskänka din återstående årslön. Varför?

– Därför att Helsingborgs IF befinner sig i den situationen att de inte behöver mer utgifter. Jag står inte och faller med den årslönen, och kan jag hjälpa Helsingborgs IF på något sätt genom att avsäga mig lönen för sista årets kontrakt, så är det för mig en självklarhet att göra det.

Det känns som HIF under en längre tid varit fast i en nedåtgående spiral, där du har nu haft full insyn. När började det och vad är problemet?

– Där är mycket som kan bli sagt om det, men jag känner att det bästa och absolut viktigaste för Helsingborgs IF är att få näsan ovanför vattenytan igen. Jag vet om att jag var lite snabb på avtryckaren i somras, om kakburken som (förre klubbdirektören) Paul Myllenberg och (förre sportchefen) Jesper Jansson öppnat. Men jag känner att det inte är det bästa för Helsingborgs IF just nu.

Larsson vänder bort huvudet, funderar – och fortsätter:

– Där är mycket som inte var bra och inte är bra, men samtidigt – igen – jag vill inte skylla något på någonting annat. Jag tar ansvaret för att Helsingborgs IF har åkt ner i superettan. Det andra kan vi spara till ett bättre tillfälle.

 

LÄS OCKSÅ: Guldtränaren tar över Helsingborg

"Trodde vi levde i ett fritt land"

I takt med motgångarna på planen under säsongen så höjdes allt fler röster kring Henrik Larssons attityd till och i medierna.

Den har varit för sur, kritisk och butter, anser många.

– Jag trodde vi levde i ett fritt land, där var och en får göra precis vad de vill. Inget skådespeleri för att kameran är påslagen. Jag är mig själv, alltid. Det är det jag strävar efter, att vara mig själv, säger Larsson.

– Sen kan jag vara kort emellanåt, men måste jag vara som alla andra då? Får jag inte lov att vara min egen person?

– Jag tycker om du tittar på presskonferenser efteråt så ställer jag alltid upp, jag ställer alltid upp dagen innan (match). Men det är ju så, media vill ju alltid ha mer.

Kan du förstå att du (av medier) upplevs som "intimidating", som det heter på engelska?

– Vad är det på svenska? Skräckinjagande? Alltså, om jag då är "intimidating", eftersom vi inte hittar ett bättre svenskt ord, så är inte det mitt bekymmer. Det ä r inte mitt bekymmer. Då får ju media lösa det själva.

– När man väl lär känna mig så är det inga bekymmer, men man måste komma över den tröskeln. Och sen släpper jag inte alla över den tröskeln, svårare än så är det inte.

– Att jag ska vara skräckinjagande..., alltså, jag har inte slagit någon på jag vet inte hur många år. Det är vuxna människor vi pratar om. Jag vet inte om det ens är mitt bekymmer om någon är rädd för mig. Du har ett jobb att göra, jag respekterar ditt jobb, jag ställer upp och svarar på frågorna.

 

Foto: Ludvig Thunman / BILDBYRÅN

 

Larsson fortsätter:

– Jag tycker att jag uppfyller kraven som media ställa kan ställa på mig. Men ska jag då lägga till att vara glad hela tiden? Springa och småle för att folk inte ska känna sig "intimidated"? Det tycker inte jag är mitt bekymmer. Det får media hantera själva.

Följer man sociala medier kan man omöjligt missa hur folk gottar sig i ditt misslyckande i HIF.

– Jamen, det är väl klart. Man ska inte få vara bra på mer än en sak. Man ska inte tro att man är något i detta landet. Så är det ju, säger Larsson.

– Jag tycker ju inte heller att jag ger det intrycket, att jag tror att jag är någon. För mig är det hårt arbete som gäller. Tidigt på jobb, relativt sent hem. Ha bra grundvärderingar.

Han funderar ett par sekunder, och fortsätter sen:

– Det är väl bilden media projicerar mig som person. Den passar väl inte allihop. Sen är det alltid någon som inte gillar det man gör, eller sättet man svarar på. Men jag är 45 år gammal, jag orkar inte bry mig om det.

– Man kan inte vara älskad eller gillad av alla. Det har jag gett upp för länge sen.

Det var på tal att förbundet skulle anmäla dig till disciplinnämnden efter kvalkaoset. Hann du reflektera över det?

– Nej, jag visste inte om det förrän min mamma ringde mig och var helt förstörd.

Vad sa hon då?

– "Vad ska de nu anmäla dig för?"

– Då satt jag i Frankrike och sa: "Ta det lugnt, mamma. Det är inget som kommer att hända."

– Det är ju den påverkan det får också. Det är ju så att jag har en historia som en fotbollsspelare som var ganska hyfsad. Jag kommer från Sverige och heter då Henrik "Henke" Larsson. Och när man då jobbar med "klick" som ni gör i media, så är det väl klart att mitt namn säljer.

– Det försöker man dra nytta av så mycket man kan, och det förstår ju jag också. Ibland kan man tycka att det går lite till överdrift, men vi har ju yttrandefrihet och vi har ju tryckfrihet, så jag kan inte lägga ner någon energi på det.

– Sen hade det varit kass om ingen kommit ihåg en..., men det blir lite medaljens baksida.

Hur menar du?

– Jamen, att vara en känd svensk. Jag kan störa mig på det, men jag har inga problem med det. Jag förstår i grunden vad som måste göras.

Relationen blev lidande

– Alltså, jag tror att de enda som egentligen har förstått hela situationen på rätt sätt, det är jag och Jordan själva.

Frågan om hur sonen, supertalangen och HIF-anfallaren Jordan Larsson, påverkats av den tuffa säsongen på Olympia är ofrånkomlig.

Det vet Henrik Larsson också.

– Jag menar att på Olympia så var det inte pappas son, utan det var far, tränaren. Hemma så var det inte far, tränaren utan pappas son. Sen så blev vår pappa/son-relation lidande, framför allt sista delen av detta året. Sista halvan av den här säsongen.

På vilket sätt?

– Där kommer en besvikelse in från Jordan också i perioder när inte han spelar. Han är inte mer än människa, han är bara 19 år gammal så det är ingen lätt situation för honom. Men jag tycker han har hanterat den mycket, mycket bättre än många andra som är betydligt äldre än han.

– Sen har det inte varit lätt givetvis, men jag tycker att på något sätt kan jag och Jordan gå med hedern i behåll ur det här. Utan att överhuvudtaget skämmas i den bemärkelsen, över pappa/son-relationen.

 

Foto: Anders Ylander / OMBRELLO VIA GETTY IMAGES OMBRELLO

 

Har det varit mycket snack om att Jordan spelat för att han är din grabb?

– Ja, det har det ju varit. Och det är ju idiotiskt egentligen om man tittar på våren han gör, fram till han blir skadad. Ett tag var han ju min bäste forward, utan tvekan.

Jordan är nu ryktenas man. Vad är nästa steg i karriären för honom?

– Han är 19 år, så han måste bestämma det själv. Men sen så kommer jag och min fru och folk vi har runtomkring oss givetvis prata med honom och diskutera med honom. Men i slutändan så måste det vara hans eget beslut.

Det ryktas om din gamla klubb, Feyenoord?

– Jamen, det ryktas om mycket. Vi sitter ganska lugnt. Han har ett år kvar på kontraktet..., eller två – jag kommer inte ens ihåg för jag har inte sett hans kontrakt förrän nu efteråt. För jag ville inte se det...

... va? Är det sant? Du kände inte till Jordans kontrakt?

– Hur det var uppbyggt? Nej. Jag tittade på samtliga kontrakt förutom Jordans.

Varför då?

– För jag ville inte veta något, jag ville inte någon skulle kunna säga något efteråt. Första gången jag tittade på hans kontrakt var ..., söndag kväll. Efter Halmstad.

– Det är ju så, jag kan inte ha något med det kontraktet att göra för då blir det ju det här: "Det är bara för att det är hans pappa". Sen hade jag "input" i kontraktet när det skrevs, för då var jag inte i Helsingborgs IF. Men jag har inte sett det slutgiltiga kontraktet förrän jag såg det nu.

Var det ett bra kontrakt då?

– Ett helt OK kontrakt. För Jordan.

 

LÄS OCKSÅ: Jordan Larsson jagas av Feyenoord

Han vill fortsätta som tränare

Den långa intervjun går in på upploppet, men den sista frågan är den kanske mest givna.

Vad händer nu med Henrik Larsson?

Vill han fortsätta vara tränare?

– Ja. Det vill jag.

På vilken nivå då?

– Högsta möjliga. Sen får vi se var, och om, och när det blir.

Vad tror du själv?

– Ingen aning. Jag vet inte mer än dig. Vad har det gått? Knappt två veckor..., jag njuter av att vara ledig för tillfället.

Har det redan kommit några förfrågningar?

– Det vet man aldrig.... nämen, finns ingen anledning att sitta och prata om det. Jag brukar inte heller bidra med några spekulationer, jag vill inte det. Jag vill vara sådan, att när det är någonting, när jag har något att meddela så meddelar jag det.

Hur skadar den här nedflyttningen ditt cv då?

– Det är klart att det är en stor skada på mitt cv. Definitivt. Det är jag den första att erkänna. Jag hoppas väl att jag ändå någonstans har gjort ett bra jobb i de klubbarna jag varit i, släppt fram yngre spelare och stått för ett sätt att spela fotboll.

– Sen är det ju så, man får sitta och hoppas på att det är någon som sitter i ett styrelserum någonstans och tycker att Henrik Larsson är rätt man för deras jobb. Sen får vi se vad som händer.

– I två år har jag pratat om att ha tålamod (i Helsingborgs IF), nu måste jag ha tålamod.

Men inga målsättningar har förändrats?

– Inte i den här processen, nej. Definitivt inte. Jag har sagt hela tiden att jag vill utomlands, sen får vi se om den möjligheten någonsin dyker upp. Men det kan varken du eller jag sitta och svara på i dag.

– Det kan vara så att jag behöver en lite paus också, bara njuta och ta hand om mig själv. Fortsätta utveckla mig själv som tränare genom att göra lite resor i olika länder. Eller bara åka och titta på lokal fotboll. Men tränare vill jag vara.

– Även efter det här misslyckandet det här året, så vill jag ändå någonstans tro på mig själv att jag är en bra tränare.

Henrik Larsson börjar plocka ihop kaffemuggarna på bordet, signalerar på så sätt att det ändå kanske kan räcka med intervju nu.

Nu väntar snart en solsemester med hustrun Magdalena, vad framtiden sen har att utvisa vet som sagt ingen. Bara att det nog lär dröja innan vi hör Larsson prata på det här sättet igen.

Som Henrik själv formulerar det:

– När jag har gjort den här intervjun så kommer jag inte göra fler intervjuer på ett bra tag framöver.