Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

”Jag har inte pratat så mycket om det”

Kim Andersson trivs jättebra i Ystad. ”Här är ett lugn som gör att jag trivs väldigt bra och handboll är en stor del av historien”, säger han. Foto: MATHIAS BERGELD / BILDBYRÅN
Kim Andersson gjorde debut i landslaget i slutet av Bengn Boys-eran. Foto: NIKLAS LARSSON / BILDBYRÅN
Foto: CARL SANDIN / BILDBYRÅN
Foto: CARL SANDIN / BILDBYRÅN

När Kim Andersson flyttade hem efter proffslivet skulle han bestämma sig för vad han vill göra efter karriären. 

Det är snart fem år sedan och ännu vet han inte. 

Här berättar handbollsstjärnan om framtiden i landslaget, sin kritiserade mathållning, varför han inte har kontakt med några gamla spelare i ”Bengan Boys” och när han i samband med en kampanj för Bris gick ut med sin tunga barndom i ett alkoholisthem.  

– Jag tror inte att de på Bris räknade med den historien som jag berättade för dem, säger han. 

Kim Andersson velar en kort stund framför disken på kaféet i centrala Ystad. Till slut faller valet på en falafel. 

Men även om han berättar att han funderat på att skippa köttet efter att ha sett dokumentärfilmen ”The game changers” så är steget fortfarande långt från tanke till handling. 

– Det är väldigt sällan som jag är noggrann med vad jag stoppar i mig. Jag är en allätare, säger han och slår sig ner vid ett bord längst in i lokalen. 

Det blev lite rabalder efter en intervju där du pratade om dina matvanor för något år sedan vill jag minnas...

– Ja, jag var för transparant och berättade att jag äter mycket skräpat. Jag äter det jag tycker är gott och ofta för mycket av det goda som godis, pizza och hamburgare. 

– Men det som folk glömde var att jag också sa att jag tränade tio-tolv pass i veckan. Jag har alltid tyckt att man ska blanda nytta med nöje. En hamburgare är ändå en god hamburgare, det måste man få unna sig. 

”Har varit uppe på 120 kilo”

På handbollslandslagets hemsida står det att du är två meter lång och väger 110 kilo.

– Ja, jag håller mig inte på strikta 92 kilo. Jag har varit uppe på 120 och nere på 100 kilo men även när jag har pendlat mycket så har jag mått bra mestadels av tiden. Det är säkert någon som skulle säga att jag hade minimerat risken för skador om jag ätit bättre och sovit mer.

Å andra sidan skojar man ju inte bort 20 år på elitnivå – du måste ha gjort något rätt? 

– Min bästa säsong var faktiskt när jag sov som minst. Det var mitt sista år i Tyskland och vår dotter hade kolik. Jag var borta mycket med laget så väl hemma fick jag snällt försöka vara lite bidragande så att min bättre hälft fick lite sömn. 

– Kanske tänker man för mycket och gör det för svårt för sig när man är väl förberedd. Det känns så ibland. 

Men hur har du lyckats hålla dig i toppen under så många år? 

– Jag vet inte, jag har haft mina skador och frånvaro och har fått lite avbräck i det stora hela. Som längst har jag varit borta i tio månader. När jag varit borta har jag insett att jag saknat det väldigt mycket och sedan har jag haft turen att få komma tillbaka. 

– Jag är tacksam över att jag ändå varit så skadefri. Jag vet inte om det finns någon hemlig ingrediens. 

EM i Sverige nästa år

Nästa år är ett intressant mästerskapsår i handbollen. 

Under januari spelas EM i Sverige, Norge och Österrike och i slutet av juli går OS i Tokyo. Kim Andersson är tillbaka i landslaget efter att ha dragit sig ur några gånger under åren. 

– Nu tänker jag carpe diem. 

– För något år sedan var man mer självskriven. Det var faktiskt lite av en överraskning för mig när jag fick frågan till VM i fjol. 

Kim Andersson i landslagströjan tidigare i år. Foto: DANIEL STILLER / BILDBYRÅN

Jag har hört att det var din fru som pushade dig tillbaka till landslaget.

– Hon har alltid varit stöttande och tyckt att jag ska vara med i i landslaget. Varför vet jag inte egentligen. Det är inte helt lätt att lämna barn och familj när man vet att ens fru ska ta alltihop när man är två om att ha barn. 

– När vi var utomlands var det hon som fick ta hustjänsten. Det var delvis därför vi flyttade hem, för att hon också ville göra någonting. Hon har utbildat sig till lärare under många år och ville testa det. 

Du debuterade i landslaget under slutet av Bengan Boys-eran – har du någon kontakt med någon av de spelarna i dag? 

– Nej, jag är världens sämsta på att höra av mig. Jag har inte kontakt med någon. Jag försöker bli bättre, varje år säger jag att jag ska bli bättre på det. 

Har du pratat med Magnus Wislander efter hans otäcka stroke? 

– Nej, det var helt galet. Jag fick reda på det på senaste landslagssamlingen. Jag tänkte att jag skulle skicka sms men det blev inte av och nu känns det bara fel. Men det var jättetråkigt att höra även om det verkar som han har repat sig bra. 

Bengan då?

– Nej, det är bara att namedroppa. Det blir samma svar.

Vi släpper det.

Kim Andersson fyllde 37 i slutet av augusti. 

När han flyttade hem sa han att han inom två år skulle veta vad han ska göra efter karriären. Det är snart fem år sedan. 

– Vi fick barn för tre år sedan och eftersom jag varit nummer två på de första två barnen på grund av alla resor och landslagsuppdrag och missat alla revolutionerande grejerna ville jag vara med när Texas växer upp.  

– Jag har fortfarande inte kommit till insikt men det är inte så att jag har några större pretentioner. Jag är rätt öppen. Jag har ingen utbildning och jag spelat handboll i hela mitt vuxna liv och merparten av min skoltid också. 

”Duktig på att snacka skit”

Är du orolig för den dagen?

– Nej, inte direkt. Jag vet inte om det är naivt att tro att det löser sig men jag inbillar mig om man bara är öppen och villig att göra i stort sett allt så borde det finnas något jobb. 

– Sedan har jag inte slutat med detta än och vet inte när jag ska sluta. Det är kanske det som gör att jag inte slutar. Det är lättare att fortsätta med något som jag vet att jag kan. Det blir en trygghet.

Det finns dock något som han känner en genuin rädsla att lämna en dag. Omklädningsrummet och den gemenskapen med lagkamraterna. 

– Det blir svårt att hitta någon annanstans. Det är jag orolig för. 

Skulle du kunna göra ingenting? 

– Jag önskar att jag hade kunnat. Det hade varit skönt men då hade det varit roligt om man varit händig men jag är riktigt ohändig. Jag tror att jag behöver någon form av rutin även om jag får höra att jag har lite rutiner och är dålig på att planera. 

– Jag tycker det är väldigt kul att snacka och jag är duktig på att snacka skit eller om saker som är oviktiga så kanske någon form av säljjobb. 

Förtegen om uppväxten

För sju år sedan, närmare bestämt 2012, berättade Kim Andersson om sin tuffa barndom i ett alkoholisthem i en intervju med Aftonbladet. 

Detta i samband med att han var ett av namnen i Bris idolkortskampanj. 

Han berättade i intervjun att han aldrig farit illa fysiskt men att han drabbats mentalt och att han hade idrotten som tillflyktsort. 

– Jag har varit rätt så förtegen om min uppväxt och har inte pratat om den så mycket. Jag tror inte att de på Bris räknade med den historien som jag berättade för dem, konstaterar han. 

Du har också sagt att det vore fantastiskt om du bara kunde hjälpa ett enda barn som far illa – har du fått någon sådan respons? 

– Jag fick många positiva reaktioner och det var många som inte visste om att jag hade haft den situationen som jag haft. Det var många som reagerade på det. 

– Jag vet inte om det har hjälpt någon men om det har gjort det så är det jättepositivt och mer värt än något annat. 

Hur är du själv som förälder – är du curlande efter vad du själv fått uppleva? 

– Nej det tror jag inte. Det var någon som sa att jag var den strängaste föräldern och mina barn säger att jag är sämst när de inte får som de vill. Sedan när jag är medgörlig någon gång så är jag världens bästa.

– Men jag är inte curlande, det är jag för old school för att vara. Jag tycker att det är viktigt att man som förälder lär sina barn om vett och etikett i ett samhälle som blir mer och mer introvärt. Det är viktigt att barn är sociala och artiga och visar respekt, framför allt mot vuxna människor. Det är så många yngre i dag som inte har respekt för äldre och det tycker jag är fruktansvärt. 

Kim Andersson på plats i Ystad tillsammans med Sandra när familjen flyttat hem. Foto: RICKARD NILSSON / RICKARD NILSSON BILD AB EXP

Älskar Ystad 

Den ofrånkomliga frågan – två av dina tre barn spelar handboll – hur är du som idrottsförälder? 

– Väldigt lugn tycker jag. Jag kan inte förstå de som liksom inte kan acceptera spelets regler. 

 – Den här diskussionen som är, att räkna eller inte räkna, hur kan det vara ett problem? Tydligen har det blivit en oro för att vi föräldrar är dåliga på att tygla känslor och sätter för stor press. Jag tycke inte att jag är där, det viktigaste är att mina barn har roligt, det andra kan kvitta.  

Hur trivs du här i Ystad?

– Det är fantastiskt bra. Jag älskar Ystad. Det är nära till havet och Österlen runt knuten. Här är ett lugn som gör att jag trivs väldigt bra och handboll är en stor del av historien.