Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

”Det blev svart – jag var inte ute på flera veckor”

Hemma hos Thörnblad på Limhamn.Foto: CASPER NORDQVIST
Linus Thörnblad avslutade karriären som 25-åring.Foto: BILDBYRÅN
Stefan Holm firar guldet i Aten-OS 2004.Foto: ANDREAS HILLERGREN / BILDBYRÅN
Stefan Holm i dag.Foto: JOEL MARKLUND / BILDBYRÅN

MALMÖ. Linus Thörnblad var supertalangen som nådde den yppersta världseliten - men som ändå tvingades avsluta karriären på tok för tidigt. Höjdhopparens press på sig själv var för stor - han klarade inte av att leva upp till bilden som en ny Patrik Sjöberg eller Stefan Holm.
– Jag kände att jag hela tiden behövde bevisa mig. Jag fick ofta skit om jag inte hoppade över 2,30, just för att jag skulle ta över efter Holm, berättar den nu 35-årige skåningen. 

Det finns råämnen och så finns råämnen. Linus Thörnblad började med friidrott kort innan han fyllde 16. Två år senare hoppade han 2,30 – som junior. Den höjden hade räckt till medalj i OS 2012. 

För superatleten från Lund blev det dock aldrig något OS i London. De psykiska påfrestningarna blev för många - pressen på sig själv och den som kom utifrån blev för stor.

Men karriären inledde annars på strålande manér. Efter jättehoppet på 2,30 som 18-åring åkte han och tävlade i Aten-OS direkt efter studenten 2004 - ett OS som Stefan Holm vann guld i.

Det var i samband med det mästerskapet som det blev tydligt att Thörnblad sågs som arvingen till Holm. Att ständigt jämföras med Holm och tidigare höjdhoppsfenomenet Patrik Sjöberg visades sig inte vara sunt för skåningen.

– Jag kände att jag hela tiden behövde bevisa mig. Så fort jag gjorde en mindre bra tävling var jag helt sänkt. Jag fick ofta skit om jag inte hoppade över 2,30, just för att jag skulle ta över efter Holm. Det var den pressen jag kände. Hoppade jag 2,20 var det som hela världen gick under och media skrev också att det var ett stort misslyckande om jag hoppade 2,20. Jag kunde bli totalsågad trots att jag var den bästa svenska friidrottaren på mästerskapet. 

Media var för hårda mot dig? 

– Samtidigt spädde jag nog på det där rätt bra själv. Jag ansågs väl lite kaxig kanske, men jag var bara ärlig. Om jag fick frågan om jag ville bli bäst i världen, då svarade jag att jag ville bli det. Många i friidrotten är väldigt försiktiga i sina uttalanden - och det är ju tråkigt. Intresset för sporten medialt minskar då, det är jag rätt säker på. 

”Det blev svart, började gråta för ingenting” 

Efter att Thörnblad misslyckats i Peking-OS 2008 såg han sin chans att göra en tredje gången gillt i London 2012 - hans tredje OS. Men tyvärr blev det aldrig så. 2010 tvingades Thörnblad avsluta karriären då han gick in i väggen och hamnade i en djup depression. 

– Jag var helt säker på att jag var sjuk. Det blev bara värre och värre. Det blev svart. Jag sov dygnet runt, vaknade med ångest, började gråta för ingenting. Trots att jag bara sov hela tiden blev jag aldrig piggare. Jag var inte utanför lägenheten på flera veckor. 

Hur blev det så egentligen?

– Jag var helt besatt av att pusha mig över gränsen. Jag var mentalt påslagen 24 timmar om dygnet. Under alla vakna timmar fokuserade jag enbart på idrotten. Hur jag skulle bli starkare, hur jag skulle bli bättre tekniskt och så vidare... Jag slog inte av mellan träningarna. Så här i efterhand borde jag haft något som bröt av det, något som tvingade mig att tänka på annat. Nu blev det för mycket för mig, just på grund av att jag tänkte på höjdhoppen hela tiden.  

Hur mår du i dag, så här tio senare?

– Jag mår bra. Jag har hittat en hyfsad balans skulle jag säga, jag är väl på en 80-procentig nivå. Jag kommer nog aldrig komma upp till hundra procent, att både jobba heltid, träna och göra andra saker... Nej, det gäller att hitta balansen så jag inte hamnar i samma träsk igen. 

I dag mår 35-årige skåningen bra.Foto: CASPER NORDQVIST

Thörnblad försörjer sig i dag främst som föreläsare - där han berättar om sin egen resa från hajpad jättetalang till ett destruktivt mörker - och hur han sedan reste sig på nytt. Perspektiv på utbrändhet och psykisk ohälsa, helt enkelt. Hans råd till talangfulla elitidrottsmän är klart och tydligt:

– Lär er att koppla av. Med vad som helst egentligen, bara det tvingar dig att inte tänka på det som du känner att du måste tänka på. Det ger så mycket mer energi! 

Mäktiga avskedet till friidrotten – trots allt 

Åtta år efter att ha avslutat höjdhoppskarriären gjorde Thörnblad smått sensationell comeback i augusti 2018 då han ställde upp i SM - och vann. Den här gången fick skåningen avsluta på eget bevåg på bästa möjliga sätt med ett guld i karriärens sista hopp.

– Det var en sjukt häftig känsla och det blev ett perfekt tillfälle att tacka för mig. Jag kunde knappt träna inför SM, men vann ändå och då gick så klart tankarna ”OS är två år bort, ska jag ändå inte...”. Men nej, denna gång ville jag verkligen avsluta på egna villkor. Det hade stått för mycket på spel om jag satsat på OS. Det kändes inte värt det. 

Med tanke på dina toppar och dalar i karriären, hur vill du sammanfatta dina år som elithöjdhoppare?

– Jag är nöjd med hur högt jag hoppat (personbästa på 2,38). Jag tror inte att jag skulle kunnat ha hoppat så mycket högre. Det som är surt är att jag borde ha tagit fler medaljer och vunnit mästerskap. Jag har börjat släppa det nu, men det fanns mer att ta av. Min svaghet var att jag pressade mig för hårt. Jag trodde att det var en styrka, men i mitt fall var det inte det. Jag blev snuvad på mina bästa år i karriären, men jag har fortfarande väldigt många fina minnen som jag är oerhört tacksam över.