Storstjärnans tuffa tid: ”Jag ville bara åka hem”

Jelena Cankovic valde att stanna ytterligare fyra år i Rosengård.
Foto: OLLE SPORRONG
Jelana Cankovic vid Stureplan i Stockholm.
Foto: OLLE SPORRONG
Foto: OLLE SPORRONG
Jelena Cankovic med SportExpressens reporter Frida Olsson.
Foto: OLLE SPORRONG
Foto: OLLE SPORRONG
1 / 7

Hon kallades damfotbollens Ronaldinho som barn, tvingade sina föräldrar att ta med henne på en jongleringstävling för killar när hon var sex och skrev sitt första proffskontrakt på dagen hon fyllde 18. 

Jelena Cankovic, 25, visste tidigt vad hon ville. 

I en exklusiv intervju berättar Rosengårds damallsvenska stjärna om vikten att vara en bra förebild, saknade av familjen och tuffa året i Barcelona. 

– Jag ville bara åka hem och vara med min familj, så här i efterhand var det kanske lite tidigt.

Hissen upp till hotellrummet går långsamt. Sekunder blir till minuter innan dörren öppnas. 

Längst in i hörnet står Rosengårds stjärna Jelena Cankovic. Mellan två stora röda fåtöljer välkomnar hon med ett brett leende. 

Serbiskan som tagit damallsvenskan med storm, med sina finter, frisparkar och briljanta passningar skrev för drygt en månad sedan på ett nytt fyraårskontrakt med Malmöklubben. 

Ett självklart val för hennes karriär ska hon snart berätta. 

Men allt var varken enkelt eller självklart från allra första början hemma på tomten i Serbien. 

Jelena Cankovic pappa Željko visste ju inte ens vart han skulle ta sin talangfulla sexåring som bara ville spela fotboll.  

****

Klockan har precis tickat över sju spelade minuter i hemmamötet mot Djurgården när Rosengård tilldöms en frispark ett par meter utanför straffområdet. Efter en kort överläggning mellan Olivia Schough och Jelena Cankovic är det den sistnämnda som stegar fram. 

– Den var tio av tio, ett av det snyggaste frisparksmål jag gjort, säger hon om fullträffen i krysset. 

Starten på säsongen för Rosengård, och Jelena Cankovic i synnerhet, har varit strålande. Fyra mål, en rad assist och när damallsvenskan är halvvägs leder laget ligan med sex poäng och har ännu inte förlorat en match.  

Cankovic var en stor bidragande faktor till SM-guldet 2019 och hon följde upp det med ytterligare en stark säsong året efter även om Malmöklubben då missade titeln. 

Därför var det nog en hel del som blev överraskade när hon valde att stanna i Sverige och damallsvenskan. 

– Det här är det bästa för mig, både personligen och för min karriär. Självklart vill jag spela i någon av de bästa klubbarna i Europa, men just nu är jag nöjd med detta och allt fokus ligger på Rosengård. 

– Jag trivs bra i Sverige och Malmö, och tror att vi som lag har stor potential. 

Påbuden från Europas toppklubbar var många men valet var egentligen aldrig speciellt svårt. Livet i Malmö är trivsamt. Som professionell fotbollsspelare fylls dagarna med en hel del träning. När det är ledigt läser hon gärna en bok, tar en fika med vänner eller spelar tv-spel. 

– Det blir oftast GTA eller Fifa, det spelade jag som liten. Så det är enkelt och väldigt roligt. 

Vem är favoritspelaren på Fifa? 

– Messi.

Hon hyllar Malmö som stad, fansen och atmosfären i Sverige. Även om kulturen skiljer sig en del mot hur det är i Serbien passar det henne perfekt. 

När hon sitter där avslappnat i den röda fåtöljen och berättar om livet som proffs i en av Sveriges bästa klubbar är det svårt att föreställa sig den sexåriga tjej som knappt kunde spela fotboll hemma i Serbien.

Rosengård firar efter ett av tre mål i matchen mot Djurgården.
Foto: PETTER ARVIDSON / BILDBYRÅN

En nyfiken Jelena Cankovic kollar på sin pappa när han trixar med bollen. En, två, tre gånger, från höger till vänster. Plötsligt tar en då sex år gammal Jelena upp bollen och testar själv. 

– Jag jonglerade några gånger direkt, pappa blev så förvånad när jag klarade det och allt jag ville då var att spela mer. 

Efter att hon sett att det skulle arrangeras en jongleringstävling började tjatet om att få åka dit.  

– Mina föräldrar visste inte så mycket om damfotboll, så de var väldigt osäkra på om jag kunde åka. Det var bara för killar. 

Men efter månader av ihärdigt insisterande om att hon visst kunde åka gav föräldrarna med sig. 

– Det blev en väldigt stor grej eftersom jag var den enda tjejen där, om jag minns rätt skulle jag precis fylla sju år. 

Deltagandet uppmärksammades i serbisk media, inte bara för att hon var tjej – utan för att hon var riktigt duktig också. 

– Min pappa såg direkt att jag hade talang, men han var tveksam på hur bra jag egentligen.

– Han visste inte vart han skulle ta mig så jag kunde fortsätta spela. 

”Ingen gör skillnad på dig som barn”

Efter mycket om och men hamnade hon i ett killag. Från att Jelena Cankovic var åtta år tills hon fyllde 15 spelade hon med killar innan steget till ett damlag togs. Hon har mestadels bara positivt att säga om tiden och hon menar att det hjälpte mycket att spela med dem, hon blev både starkare och snabbare. 

– När du är ett barn gör ingen skillnad på dig, det var aldrig så att killarna såg annorlunda på mig för att jag var tjej. Samtidigt är det tufft, du måste hela tiden bevisa att du är duktig nog och det kanske var därför killarna inte gjorde någon skillnad på mig, för jag var bra. 

Killarna i laget var vänner sedan tidigare, det kan också ha varit en bidragande faktor medger hon. Däremot kunde föräldrar och tränare från andra lag ha andra åsikter. 

– De sa att jag inte skulle spela fotboll, men det var antagligen för att jag var bättre än deras söner. 

I samband med framgångarna på ungdomsnivå kallades du för underbarn hemma i Serbien.

– Ja, jag var väldigt talangfull och bättre än de flesta. Och under den tiden fanns det inte så många unga damfotbollsspelare, så det var lite underligt att se mig vara bättre än en del av killarna. 

Uppmärksamheten var redan stor hemma i Serbien, men snart skulle även klubbar ute i Europa få upp ögonen. 

Efter två lyckade Europamästerskap för Serbien, först U17 följt av U19, tog den spanska storklubben Barcelona kontakt. De ville ha hennes signatur direkt men på grund av att hon då endast var 17 år gammal fick det vänta. 

 – Jag skrev faktiskt på mitt första kontrakt som professionell fotbollsspelare på min 18-årsdag.

Hur var det? 

– En dröm som gick i uppfyllelse. Jag var ett stort fan av Barcelona redan innan och framför allt Ronaldinho. Det var tack vare honom jag tittade på dem. När jag fick ett erbjudande kunde jag inte tacka nej, det fanns inget annat. Det var den bästa födelsedagspresenten jag någonsin fått. 

Hon lyser upp när hon berättar om kontraktet, födelsedagen och Ronaldinho. Idolen har hon aldrig träffat, men däremot jämförts med. 

– Jag hade alltid en matchtröja med hans namn och hade pannband precis som han hade. Dessutom gillade jag att dribbla en hel del, jag är ju väldigt teknisk och jag gjorde en del trick som han gjorde. 

– Så människor i Serbien började kalla mig för damfotbollens Ronaldinho. Och det är nog för att media fortsatte säga det som folk i Spanien också sa det. 

Lämnade med många lärdomar

Men underbart blev kort. 

2013 skrevs kontraktet. 

2014 vände hon hem till Serbien igen. 

– Det var en dröm i början. Men det blev inte riktigt som jag hade förväntat mig. 

Hon tystnar en sekund och drar efter andan. 

– På den tiden var inte Barcelona en av de bästa damklubbarna i världen, det var inte som nu. Jag var också den enda internationella spelaren så det var väldigt jobbigt och svårt de första månaderna. Jag kunde inte prata med mina lagkamrater, de pratade inte engelska och jag kunde inte prata spanska ännu. 

– Dessutom var jag ganska blyg eftersom det var första gången utomlands för mig och jag var väldigt ensam. Det var en tuff tid. 

Lärdomarna både privat och på fotbollsplanen blev många. Men att som 18-åring lämna nära och kära blev till slut för mycket.

– Jag ville bara åka hem och vara med min familj, så här i efterhand så var det kanske lite tidigt.

Väskorna packades och färden hemåt påbörjades. I bagaget låg det en del som inte blev som det var tänkt. Men det blandades också med framgångar på fotbollsplanen. Barcelona tog sig bland annat för första gången till en kvartsfinal i Champions League. 

– Ur det perspektivet är jag nöjd. Dessutom gjorde jag en del mål och hjälpte laget, men i dag är jag inte den spelaren jag var då. 

Jelena Cankovic i Växjötröjan när laget mötte Linköping i damallsvenskan 2018.
Foto: JONAS LJUNGDAHL / BILDBYRÅN

Det blev ett par år hemma i Serbien, men också en sejour i Ungern innan Växjö hörde av sig. Precis som med Barcelona gick det ganska snabbt, planen var inte att lämna för spel utomlands men erbjudandet som den svenska klubben presenterade verkade intressant. 

– Det var en bra tid, och jag kände någonstans att jag gjorde mig själv rättvisa där och bevisade vilken typ av spelare jag faktiskt är.  

Succén blev ett faktum och efter det var steget till Rosengård självklart. Hon poängterar att skillnaden på klubbarna är pressen det medför att spela för ett topplag i Sverige. Men det är något hon gillar. 

– Jag vill alltid vinna, och det var därför jag verkligen ville gå till Rosengård. Och sen ville jag spela Champions League, så jag är väldigt glad att jag är kvar här. 

– Det här är den bästa upplagan av Rosengård jag spelat i sedan jag flyttade hit. Vi har väldigt många bra spelare och säsongen har verkligen börjat bra, trots att vi inledde med en del på skadelistan.  

Jelena Cankovic i Humlegården i Stockholm.
Foto: OLLE SPORRONG

Det har varit en längre tid med stora begränsningar för alla. Pandemin har påverkat såväl samhället, idrotten och den enskilda medborgaren. För Jelena Cankovic har det inneburit mindre besök av nära och kära. Senast familjen var på plats i Sverige var när Rosengård vann ligan 2019. 

– Jag saknar min familj, men det är lite annorlunda nu mot när jag var 18. Nu är jag van att leva utomlands. Sen är det klart att det har varit jobbigt under corona. 

Restriktionerna har varit många och Serbien som inte är med i EU har inte fått resa in i Sverige. Familjen har i stället träffats när hon åkt i väg på landslagsuppdrag. Mamma Vesna och pappa Zeljko har fått nöja sig med att kolla på hennes matcher med klubblaget hemifrån. 

Stödet från distans är enormt och hon berättar att hennes föräldrar och syster Ana är hennes största supportrar.

– Min mamma tittar bara på mig, hon förstår inte så mycket, haha. 

– Pappa däremot, han ger mig alltid råd och jag diskutera allt med honom. Han har själv spelat fotboll och nu har han en ungdomsakademi hemma i Serbien. Så han kan väldigt mycket. 

Foto: OLLE SPORRONG

Utanför fönstret tränger några solstrålar genom de regntunga Stockholms-molnen. Jelena Cankovic rätar på sig i fåtöljen. 

Hur ser du på framtiden?

– Mitt största mål är att vinna Champions League, och jag kan se det framför mig. 

Jelena Cankovic ler brett.  

Den där titeln lockar oerhört mycket och det är något hon återkommer till flera gånger under intervjun. Hon är osäker på om ett svenskt lag kommer vinna den största turneringen för klubblag, men att man aldrig ska säga aldrig. I senaste upplagan slogs Rosengård ut mot de tyska ligamästarna Bayern München i kvartsfinal. 

Cankovic menar att det saknades en del självförtroende och att Rosengård i det dubbelmötet hade lite för mycket respekt, men att skillnaden egentligen inte är så stor. 

I år görs upplägget om. Likt herrarna får damerna ett gruppspel, dessutom stod det nyligen klart att samtliga matcher från Champions League kommer att visas. 

”Är en stor del i att någon spelar fotboll”

I slutändan handlar det trots allt inte bara om framgångar och pengar för Jelena Cankovic. Hon må ha Champions League-titeln som det stora prestationsmålet, men med den där sexåriga tjejen på tomten hemma i Serbien i åtanke har hennes fotbollsspelande en större mening. 

Hon vill vara en förebild.  

– Speciellt för tjejer i Serbien och jag försöker verkligen vara den bästa förebild jag kan vara. Det känns som att det skrivs en hel del om damfotboll i Sverige och så är det inte riktigt i Serbien. Men det börjar växa även där, och därför vill jag vara en förebild som de kan kolla på och tänka ”jag kan också komma från ett mindre utvecklat land och bli en professionell fotbollsspelare”. 

Hennes framgångar både i Rosengård och i landslaget har gjort att många har hört av sig. Och hon får ofta skriva autografer. 

När hon var liten ville hon vara precis som Ronaldinho. Nu vill unga tjejer och killar vara som hon. 

– Det är roligt att de känner så. När de kommer fram och säger att de vill spela som jag gör, då får man en annan förståelse och ett annat perspektiv på vad det betyder för andra och att man faktiskt är en stor del i att någon spelar fotboll. 

Jelena Cankovic vill vara en förebild för yngre fotbollsspelare.
Foto: OLLE SPORRONG