Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

”Väldigt tajta – folk kallar oss för sekten”

Elisabet Gunnarsdottir med supertalangen Evelina Duljan. Foto: JOHAN NILSSON/TT / TT NYHETSBYRÅN
Foto: AVDO BILKANOVIC / BILDBYRÅN

Varför lämnar ingen Kristianstads DFF?

I en lång intervju berättar Elisabet Gunnarsdottir om önskan att en gång få träna ett herrlag, om sin kontroversiella ledarstil – och bemöter påståendena om att KDFF skulle vara likt en sekt.

– ”En sekt”. Det låter ju negativt. Men det behöver kanske inte vara det, säger tränaren som gör sitt elfte år i klubben.

Elisabet Gunnarsdottir lutar sig tillbaka i soffan. Islänningen för kaffekoppen mot munnen och spejar ut över hybridgräset på Kristianstad fotbollsarena. KDFF gör sin andra säsong sedan invigningen och de toppmoderna faciliteterna gör varje vecka besökande lag gröna av avund.

I maj spelade klubben cupfinal inför 2 449 åskådare. Bara några månader tidigare tog man sin första medalj någonsin efter en historisk fjärdeplats i damallsvenskan.

Kristianstads DFF är inte på Vilans IP längre – den saken är säker. För annat var det 2016. 

Ruinens brant

Då var man på ruinens brant. Klubben hade blött ekonomiskt alldeles för länge och konkursen var bara timmar bort. Elisabet Gunnarsdottir tvingades meddela sina spelare om att det var över. Samtliga lade sig ner på Vilans gräsmatta och grät. KDFF skulle upphöra att existera.

Men spelarna vägrade. 

Lagkaptenen Alice Nilsson reste sig, förklarade att hon inte tänkte ge upp, och en efter en reste sig hennes lagkamrater och slöt upp bakom sin kapten.

Elisabet ”Beta” Gunnarsdottir ler.

– Jag minns att hon sa ”du har lärt oss att aldrig ge upp”, säger ”Beta”.

Men du hade gett upp?

– I en halvtimme hade jag det. Jag hade fått meddelandet om att klubben var satt i konkurs bara en halvtimme innan träning. Jag var i chock. 

Siktar på guldet: ”Självklart”

Klubben räddades genom en sista kraftsamling och Kristianstads DFF levde vidare.

Nu gör Elisabet Gunnarsdottir sin elfte säsong som huvudtränare. 

– Hur många fler det blir? Det är svårt att säga. Jag kan säga som så här: jag har aldrig tänkt på det lika mycket som jag gör nu. Vad jag ska göra efter KDFF, alltså.

Samtidigt känner KDFF-tränaren att hon inte riktigt är klar ännu.

– Vi har fortfarande mål att uppnå, säger hon.

Är det SM-guldet du vill ha?

– Självklart vill vi vinna guld.

Är det realistiskt?

– Hade jag inte trott på det så hade jag inte suttit här, säger ”Beta” med ett leende.

Vill testa träna herrlag

Elisabet Gunnarsdottirs kontrakt går ut efter säsongen. Ännu har hon inte satt sig ner med klubben för att diskutera ett nytt avtal. 

Hon erkänner att hon någon gång i framtiden vill ge sig in i herrfotbollen.

– Absolut – men jag vill inte gå rakt in som huvudtränare. Det är alldeles för mycket som skiljer herrfotboll och damfotboll för att göra det. Jag vill börja som assisterande tränare eller någon annan ledarroll först. Sedan vill jag så klart ändå använda mitt fotbollskunnande, jag hade aldrig klarat av att bara gå runt och ställa ut koner.

Varför vill du testa på herrfotboll?

– Det finns så mycket som jag har utvecklat i KDFF som jag vill testa på ett herrlag någon gång. Jag kollar på herrarna här (Kristianstad FC), många träningar och nästan varje match, och det finns mycket som jag hade velat ändra.

Som vad?

– Det kan jag inte säga. Artikeln hade blivit alldeles för stor om jag hade gått in på exakta detaljer. Det kan vara alltifrån hur man beter sig på uppvärmningen, till vad man gör utanför planen. Hur man jobbar med gruppdynamik.

”Kan stå och svära – sedan snacka om livet”

Hur skulle du beskriva ditt ledarskap?

– Jag kräver mycket från mina spelare. Jag ger väldigt mycket, men vill också ha mycket tillbaka. Det gillar mina spelare. Vissa säger att jag är för kritisk mot mina yngre spelare, att jag ger för lite beröm per kritik. Det håller jag väl inte med om riktigt, men säger de det så är det väl så, säger ”Beta”.

– Jag kan stå och svära åt en spelare på planen, men sedan när vi går utanför planen så kan vi sätta oss ner och snacka om livet. Det har jag inga problem med. Många tränare brukar diskutera problemet att hålla isär sin privata person med tränarrollen, men då brukar jag sitta tyst. Jag har inga problem med det. Varför? Svårt att förklara, det är bara min känsla, min ledarstil.

Elisabet Gunnarsdottir skrattar till.

– Folk kallar oss för ”sekten”. Har du hört det? Det ryktas om att KDFF skulle vara en sekt. Det är rätt sjukt, jag visste att folk pratade om det här i Sverige, men när jag åkte till Island för en tv-intervju så pratade de om att mitt tidigare lag Valur också var som en sekt.

Lojala spelare: ”Vill aldrig lämna”

På vilket sätt menar de att KDFF är som en sekt?

– Jag vet inte. Det kan vara för att vi är väldigt tajta. Vi gör allting tillsammans. Har vi sociala projekt så är alla där och hjälper till, både spelare och tränare. Det är nog inte så vanligt. Vi är som en stor familj. Spelarna vill aldrig lämna.

Hon räknar upp en handfull spelare, så som Kosovare Asllani, Josefine Öqvist, Margret Lara Vidarsdottir.

– Det är spelare som har lämnat mot vår vilja, men då har vi oftast fått betalt för dem. Annars stannar många spelare extremt länge i klubben.

Kluven kring sektanklagelserna

När ”Beta” skrev kontrakt med LB07:s Anna Welin inför säsongen frågade hon om mittfältaren hade hört talas om sektryktena. 

Hon svarade ja.

– ”Välkommen in i sekten”, sa jag då, ler ”Beta”.

Elisabet Gunnarsdottir är kluven till snacket på stan om att klubben skulle vara en sekt.

Å ena sidan har bemärkelsen en viss negativ klang, å andra sidan vittnar det om en klubb med familjekänsla.

Går det till och med att ta det som en komplimang?

– Det är det jag frågar mig själv. Är det positivt eller negativt? ”En sekt”. Det låter ju negativt, men det behöver kanske inte vara det.