Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

”Tycker inte om deras färger, stad, dialekt...”

Guillermo Molins under mötet med Krasnodar Foto: LUDVIG THUNMAN / BILDBYRÅN
Guillermo Molins Foto: PETTER ARVIDSON / BILDBYRÅN
Foto: LUDVIG THUNMAN / BILDBYRÅN

MARBELLA. Korsbandet slets av och kaptensbindeln plockades bort från hans överarm.

Guillermo Molins såg Markus Rosenberg leda Malmö FF till stora framgångar samtidigt som han själv mådde sämre och sämre.

Nu berättar Molins om hur två av nutidens största MFF-profiler försonades först flera år senare.

– Vi hade ingen större relation och vi pratade inte så mycket. Jag hade mina gubbar i laget och han hade sina gubbar i laget.

För de flesta i och kring Malmö FF är 2014 ett magiskt år, starskottet på en fantastisk framgångssaga. Det var då Markus Rosenberg hade vänt hem och det var då han förde MFF till klubbens första gruppspel i Champions League-gruppspel med kaptensbindeln runt armen.

Den hade han inte haft om det inte vore för att Guillermo Molins låg hemma och plågades av smärta.

Under uppladdningen inför Champions League-kvalet, i en bortamatch mot Partizan Belgrad den 27 juni, drog kapten Molins av korsbandet. Det var hans andra korsbandsskada i karriären.

Nu känner han att kroppen är starkare än på länge – men Molins har behövt jobba hårt även mentalt.

– Jag har egentligen bara haft tre skador i mitt liv. Två av dem har varit jäkligt allvarliga och en har varit jobbig och segdragen nu på slutet. Så det är kanske fel att säga att jag har haft många skador, men de har tagit lång tid att läka.

– Det är en del av fotbollen på något sätt. Jag tror att det kommer hjälpa mig efter karriären.

Hur?

– Det enklaste man kan göra är att ha en helt smärtfri karriär, en som bara går spikrakt uppåt. Men får man en smäll senare i livet så vet man inte vad man ska göra och hur man ska hantera den.

Molins vill avsluta karriären i MFF

När har det varit som tyngst?

– När jag skadade knät i Belgrad. Det krävdes tre operationer, jag hade ont väldigt länge och laget spelade i Champions League. Det var så mycket som hände, så mycket framgång, och jag bara drogs bort från det. Jag kände mig som en del av det men jag var det inte. Och ju längre tiden gick desto mindre del av det blev jag. Andra tog över och glänste. Det var skitjobbigt mentalt och det var skitjobbigt att ha ont. Men jag tog mig igenom det också.

Vem, vilka eller vad har hjälpt dig att ta dig igenom de tyngsta tiderna?

– Först och främst har jag haft samma kvinna bredvid mig sen jag var 16. Det har varit viktigt för mig att ha stöd från samma person hela vägen. Sen blev jag pappa tidigt också.

– Allt slit har ju varit för min familj och för mina barn. Det är kul nu när man börjar känna sig som sig själv igen och mina barn, främst min två fotbollsintresserade pojkar, kan se mig spela. De är sju och fem. Förhoppningsvis har jag fem, sex, sju, åtta år till framför mig.

I MFF?

– Ja, jag är färdig med allt annat. Tiden i Kina har gjort att jag kan känna ett lugn rent ekonomiskt. När man har haft de här skadorna så vill man spela för något som betyder någonting. Man vet att det kan vara slut vilken dag som helst. Att spela i Malmö är det naturliga.

Varför betyder Malmö FF så mycket för dig?

– För att jag kom hit som 16-åring, tog mig igenom hela skiten, blev en tongivande spelare, skadade mig, kom tillbaka och blev ännu bättre. Det här är min tolfte säsong i klubben, om man räknar med de halva då jag skadat mig, och jag är bara 30 bast. Man har ett band till allt här. Det är speciellt att dra på sig den tröjan bara, man spelar med hela sig själv.

Vad ser du framför dig under den här fem, sex, sju, åtta åren?

– Jag har vunnit fyra SM-guld och skulle vilja ha minst åtta innan jag slutar. Det hade varit fint med dubbelt så många. Och att fortsätta framgångssagan i Europa. Och jag vill vara en tongivande spelare.

Spricka mellan Molins och Rosenberg

Skulle det vara viktigt för dig att få dra på dig lagkaptensbindeln igen?

– Nej. Det var viktigt för mig tidigare eftersom det här var den första klubb jag blev kapten i. Sen blev jag kapten i Panathinaikos också. Och, du vet, när man blir det på fler ställen så känner man sig tryggare. Det var inte bara på ett ställe, det var inte bara för att jag var från Malmö. Det var för att jag är den person jag är. Det gjorde mig lugnare. Jag behöver inte ha den bindeln om inte tränaren vill ge den till mig.

Men det var viktigt tidigare, när du blev av med den och Markus Rosenberg fick den? Hur har ni tagit er vidare från det?

– Under den perioden, när jag skadade mig och var borta i nästan två år, så var han en komet här i Malmö. Han blev kapten, jag kom tillbaka, jag lämnade. Vi hade ingen större relation och vi pratade inte så mycket. Jag hade mina gubbar i laget och han hade sina gubbar i laget.

– När jag var i Grekland kände jag att det inte skulle behöva vara på det sättet. Man funderar, reflekterar och mår bättre igen. Jag var på ett helt annat ställe rent mentalt. Jag var glad för mitt liv och tänkte: ”Varför ska jag ha den taggen"?

– Jag kontaktade honom, vi pratade och sen dess har det varit hur bra som helst.

Kände du att du hade något att be om ursäkt för?

– Nej, vi behövde bara snacka.

Hur är er relation i dag?

– Hur bra som helst. Jag respekterar honom, han är kapten.

– Jag var 25 när det hände, nu är jag 30. Jag känner mig fortfarande som 16 rätt ofta och vet inte om man någonsin blir riktigt vuxen men man mognar väl med tiden, förstår vad som är viktigt och inte viktigt.

Marcus Rosenberg och Guillermo Molins 2014. Foto: PETTER ARVIDSON / BILDBYRÅN

”Hela jävla Stadion går loss”

Kaptensbindel eller inte kaptensbindel. Är det viktigt för dig att ha en ledande roll i truppen?

– Det är framför allt via fansen jag har fått någon slags status. Det smittar så klart av sig och påverkar hur de andra ser på mig när de märker hur hela jävla Stadion går loss. Jag är bara väldigt stolt över mig själv och glad över att vara där jag är nu. Jag är bara lycklig med mitt liv. Allt är i balans.

Hur kommer man märka det på planen?

– Jag kommer vara avslappnad och säker på mig själv. När jag kom tillbaka till Malmö förra gången hade jag haft en misslyckad utlandsvistelse på grund av en skada. Nu är jag väldigt stolt över det jag har gjort. Jag har spelat ett halvår i Kina och dragit in en massa pengar, jag har spelat två säsonger i en stor klubb i Grekland där jag fick en viktig roll väldigt snabbt. Jag har fått en trygghet genom att visa att jag varit duktig någon annanstans än i Malmö. Uppskattad. Då blir det inte det här att jag måste bevisa mig hela tiden. Då kan jag slappna av, förstår du?

Det låter logiskt.

– Tidigare har det varit så att Malmö har varit mitt ställe. Det är där jag har varit kung.

Och när du inte längre var kung där?

– Då var jag inte kung någonstans. Nu har jag visat att jag kan göra det bra på andra ställen också.

Ser AIK som största utmanare

Hur mycket starkare än övriga lag tycker du att Malmö FF borde vara i allsvenskan i år?

– Den frågan kan man bara besvara med det tråkiga svaret att det får vi se efter säsongen. Men jag tycker att vi har den absolut starkaste truppen.

Vilka tycker du är närmast er?

– AIK. De har något bra på gång där och det är något som pushar oss i ryggen att fortsätta hålla dem bakom oss, även om de är mästare nu.

Börjar det bli farligt för er om de tar ett andra raka SM-guld?

– Det gör de inte. Det kan jag lova.

Varför tycker du att det är så roligt att pika IFK Göteborg?

– För att jag ogillar dem starkt.

Varför?

– Jag vet inte. De var ju våra största rivaler för några år sen och jag tycker att det är så jäkla gött att det går så som det går för dem, för det första. För det andra tycker jag inte om deras färger, deras stad, deras dialekt. Allt faller bort. Det är väl därför.

– Men alla de som man tyckte om att köra över är ju borta nu. Alvbåge, Bjärsmyr, Sebastian Eriksson, Tobias Hysén. Alla är borta så det blir ju inte samma sak längre men det är fortfarande IFK Göteborg. Det känns mer nu som att rivaliteten är mellan AIK och Malmö.

IFK Göteborg spelare på lagets träningsläger i Lagos. Foto: PETTER ARVIDSON / BILDBYRÅN

Men du har lite lättare för AIK?

– Nej, inte efter hösten.

Vad tycker du om deras firande efter målet mot er?

– För det första är det ett 1-1-mål de gör, det är inte ens ett vinstmål. De kan ju chilla med firandet lite. För det andra är det helt meningslöst att springa från andra sidan, fram till bänken och skrika det de skrek.

– När vi möts igen tror jag att vi kommer se vad vi tycker om det.