Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
MrMadhawk.se

Krönika – Känn er stolta Redhawks

SM-semifinal för andra året i rad.
Sett till förväntningarna jag målade upp när Redhawks startade denna säsongen, och jag fick ställa upp backpar och kedjor, så förvånar det mig inte.
Men sett till hur allting blev, så är jag väldigt imponerad över det som Peter Andersson och hans tränarkollegor gjorde av den här säsongen, tillsammans med sina spelare.

Helvetet (skadehelvetet alltså) började i match 1.
Rögle hemma i Malmö Arena i premiären.
Det dröjde ungefär en halv match. Sedan hade Andy Mieles tilltänkta lagkamrat, Rhett Rakhshani fått en skada i magtrakten och ingen visste då hur allvarligt det var.
Det tog två månader.
Redhawks hade resonerat och lagt dyra pengar på att plocka dit Rakhshani i tid denna säsongen. Redan där hade man bränt iväg pengar, som man med facit i hand, kunde sparat på.
I match 2, mot Djurgården skadade sig Nils Andersson, och det inspelade powerplayspelet var spräckt.

Sedan fortsatte det egentligen.
Hela hösten.
Långtidsskador på flera spelare.
Niklas Arell missade tre månader. Han kom inte in i spelsystemet förrän slutspelet egentligen. Då spelade han en stor hockey.
Cristopher Nihlstorp storspelade i fyra perioder, innan det blev dags för en höftoperation.
Nichlas Hardt skulle täcka ett skott mot Mora borta, och bröt ett antal småben i foten. Brände iväg två månader.
Mot Växjö borta knätacklades Andy Miele av senare lagkamraten Brendan Skinnimin.
Robin Alvarez hade väl en fyra olika skador under säsongen. Det började med att Christoffer Persson ”råkade” hamna ovanpå Alvarez i ett fall och gav honom hjärnskakning.
Sedan kom Alvarez inte riktigt tillbaka.
Max Görtz har haft problem med ryggen hela säsongen, och har förmodligen aldrig varit riktigt kry.
Erik Andersson fick en hjärnskakning i pansarplexit nere i Trinec.
Carl-Johan Lerby har varit med i en trafikolycka, åkt på en hjärnskakning och nu gäller rehab för en opererad axel.
Frederik Storm brände ett helt koppel av matcher kring jul.
Lars Bryggman hann knappt inleda slutspelet innan han fick en knäskada som håller honom borta ett halvår.
Plus allt smått som varit under säsongen.
Förmodligen har jag då glömt att nämna någon.

Skador är en del av sporten. Det drabbar alla.
Men det här är nog det värsta jag sett kring Malmö Redhawks på många, många år.
Alltid har det varit en 6-7 stycken.
Till slut har det blivit ett stående skämt att 6-7 stycken är standard. Så har det ändå varit hela säsongen.

Det man inte har kunnat göra någonting åt, är det som inträffat i Jesper Mattssons och Erik Forssells familjer.
Det är värre än allt som är nämnt ovan.
Det är värre än att förlora hockeymatcher, eller åka ut från en semifinal.
Det är värre än det Karlskrona var med om i fredags.
Att barnen, Oliver, son till Jesper Mattsson och Moa, dotter till Erik Forssell, drabbats av otroligt tuffa, och livshotande sjukdomar, det är värre än allt.
Det är naturligtvis självklart att det har spelat in i lagets prestationer stundtals.
Den offensiva tränaren, som drillar spelarna på träningarna, var plötsligt tvungen att lägga all vaken tid på sin familj.
I november var det dags för Erik Forssell.
Efter Brynäs hemma den 16 november ringde han Peter Andersson.
Dottern hade fått ett cancerbesked.
Inget snack om vad som nu stod i fokus för Erik Forssell och hans familj.
Lagkaptenen också på frånvarolistan.
Bortsett frånvaron på två enormt viktiga pjäser, så påverkar det även ett lag mentalt på ett troligtvis väldigt jobbigt sätt.

I februari tog man dessutom beslutet att släppa Andy Miele. Växjö nappade när det blev reapris för att avsluta under tre månader på säsongen.
Och det ska sägas, Andy Miele har verkligen gjort det bra i playoff! Han har kommit mer till sin rätt i ett skickligt lag, och med det kan man också slå fast att Redhawks nuvarande lagbygge inte ska ha den typen av spelare.

Med allt detta sagt, Redhawks blev sexa i serien.
Målsättningen inför säsongen var ”Ta nästa steg”.
När jag gjorde en podcast i Patrik Sylvegårds kök inför säsongen, så sa han tydligt att vi ska vara topp6, då har vi tagit nästa steg. Hur det sedan går i slutspelet, är någonting som händer över ett par veckor. För att etablera sig skulle man vara ett lag på övre halvan.
Det blev man.
Redan när Lars Bryggman hade avgjort i sudden death mot HV71 borta den 24 februari, var jag säker på att laget skulle greja topp6.
Lite hack blev det förstås när man gav bort poäng i Luleå och vek ner sig mot Djurgården hemma, i början på mars.
Men topp6-platsen var faktiskt aldrig riktigt hotad efter OS-uppehållet.
Målsättningen för säsongen klarades av.

På tre år har Malmö Redhawks blivit:
Tolva.
Åtta.
Sexa.
Det är tre år sedan Henrik Hetta skickade in 2-4 i tom kasse den där aprilkvällen i Tegera Arena.
På tre år har detta hänt.
Ett missat slutspel.
En semifinal.
En semifinal.
Ni får gärna hjälpa mig att hitta en nykomling, som etablerat sig så starkt på tre år.
De finns säkert.
Men de är inte många.

Det som Björn Hellkvist startade, när han skapade en bra kultur och en bra träningsmiljö, har Peter Andersson fortsatt att förvalta och utvecklat, och ska fortsätta att förvalta under minst två år till.
Jag tycker att det är för få som kommer och kollar på detta laget, som verkligen står för allt annat än de lagen som åkte ur 2005 och 2007, nämligen hjärta och stolthet, men de som går, ska vara väldigt stolta över detta laget som kommer ut på isen varje match.

Med risk för att glömma någon.
Tittar vi tillbaka till de tidigare årgångarna, så tror jag inte att Redhawks hade varit en klubb som gjort exempelvis Anton Mylläri, Frederik Storm, Lars Bryggman eller Fredrik Händemark till gedigna SHL-spelare.
Det är också på den vägen som detta ska fortsätta.
Emil Sylvegård ska ta det sista steget, nu ska man förvalta det som Emil Molin byggt upp i MoDo, och det skulle inte förvåna mig om Nils Anderssons ersättare inte är något speciellt flashigt namn, som är färdig.
Men vad Malmö Redhawks träningskultur utvecklat de senaste åren, så är det inte omöjligt att man bara på något år har gjort en ofärdig spelare, till en färdig spelare.
Jag säger inte att Redhawks ska säga nej till en eventuellt hemvändande Patrik Hersley såklart, men om han inte kommer hem, så får det kanske bli någon annan, som man får utbilda, och utveckla.
Ingen tyckte det var wow när Händemark eller Bryggman plockades in.
Men jag är rätt säker på att alla Malmöfans inte skulle byta bort de båda mot speciellt mycket inför nästa säsong.

Det kanske kändes tungt för spelarna och ledarna igår.
Det kanske känns tungt även idag.
Men från mitt perspektiv, som en simpel tyckare på läktaren, som sett alla era matcher de senaste åtta åren, så har jag bara en sak att säga.
Känn er stolta.

Laget som tog nästa steg. Vad kan nästa lag göra? Foto: Pelle Börjesson /  BILDBYRÅN
Laget som tog nästa steg. Vad kan nästa lag göra?Foto: Pelle Börjesson / BILDBYRÅN