Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
MFF-BLOGGEN

Johan Wall: Han kan komma att bli enbart en parentes eller fotnot

Han har fört MFF till serieledning.
Ändå kan Allan Kuhn inte vara säker på att han är MFF-tränare nästa säsong.
Så höga är nämligen kraven.

Såren efter cupfinalförlusten mot Häcken i våras hade knappt hunnit börja läka innan Jonathan Levi, Erik Pärsson och övriga Landskrona Bois-spelare i torsdags vårdslöst slet upp dem för att hälla i två ton salt.
På bara fyra månader har Malmö FF lyckats döda drömmen om cuptitel två gånger om. Att förlora en final mot en allsvensk konkurrent må vara hänt men att förnedras av en Skånerival från division 1 är inget annat än ett pinsamt fiasko.
Allan Kuhn har, på en halv säsong, sett två av två möjliga titlar glida honom ur händerna och om han inte greppar tag om den tredje, SM-guldet, kan han komma att bli enbart en parentes eller fotnot i historieböckerna om Malmö FF.
Orättvist?
Kanske.
Men ger man sig in i leken får man leken tåla. Reglerna är som de är.
De senaste åren har kraven kring klubben skruvats upp. Roland Nilssons och Pep Clotets guld, Rikard Norlings guld, Åge Hareides guld och Champions Leaguespel har alla bidragit.
Utåt har en Europaplats varit det uttalade målet i år och visst ska även en klubb som MFF kunna acceptera en andra- eller tredjeplats i allsvenskan då och då.
Pengar på banken och en på papperet stark trupp är aldrig någon garanti för segrar på planen.
Men, och det här är ett stort men, för att något annat än ett SM-guld ska accepteras måste andra faktorer kompensera.
Då måste laget gå långt i cupen.
Eller så måste utvecklingen av det egna spelet vara på stark frammarsch.
Eller så måste det finnas en diamanthård tro på att rätt män, eller kvinnor, är på rätt platser.
Att MFF inte gått långt i cupen är ett faktum.
Utvecklingen av det egna spelet går visserligen framåt men i mina ögon lite för långsamt och med för många avstickare.
Allan Kuhn har kompromissat. Det i sig är inte nödvändigtvis negativt men det har bidragit till att hans idéer inte slagit igenom tillräckligt snabbt.
Och den diamanthårda tron?
Vi kan väl nöja oss med att konstatera att den börjar bli naggad i kanten.
Jag brukar vara återhållsam med att kräva tränares avgång eftersom jag är övertygad om att långsiktigt arbete är det som leder till framgång.
Och att kräva avgång gällande en tränare som leder allsvenskan vore idioti.
Samtidigt.
Om Allan Kuhn ska fortsätta leda MFF framöver ska det vara för att klubben ser honom som en långsiktig lösning. Det ska i så fall vara för att klubbledningen tror att han är den man som kan leda dem i riktning mot en storhetstid där SM-guld är vardag och Champions Leaguespel återkommande högtider.
Alla tränare utvärderas efter varje säsong och Allan Kuhn har nu elva matcher på sig, med start i dag mot Gif Sundsvall, att stärka sina aktier.
Vinner han SM-guld i höst får han med största sannolikhet minst ett år till på sig att bevisa sin storhet eftersom det verkar finnas någon oskriven lag om att guldtränare aldrig sparkas.
Missar han SM-guldet består hans chans av ett spel som är så bländande att guldmissen i så fall framstår som ett rån.
Går Kuhn miste om sin tredje titelchans på kort tid, och samtidigt inte fortsätter utveckla spelet, är hans framtid betydligt mer osäker.
Sånt är livet för fotbollstränare i Malmö FF.
Så ska livet också vara för fotbollstränare i Malmö FF.

Johan Wall