Golfbloggen

Ultimata Ryder Cup-upplevelsen: Del 6 – Medinah Country Club

2012 spelades Ryder Cup på Medinah Country Club.
Efter att Europa i år krossats av USA återvänder jag till en plats vi européer har bättre minnen ifrån.
Och det ska visa sig vara en upplevelse långt utöver det vanliga.

Sista stoppet och en plats som hamnar högt upp på listan över bästa golfupplevelserna.

CHICAGO, ILLINOIS. Återigen ringer klockan 05.00. Jag känner att jag går på konstgjord andning efter vad som varit tio intensiva dagar.
Men nu ska jag avsluta med bang och brak, med en golfbana jag fantiserat om i ganska så exakt nio år. Då utspelade sig nämligen Miraklet på Medinah, och Europa kom tillbaka från ett 10-6-underläge för att den sista dagen säkra en av de mest minnesvärda Ryder Cup-segrarna.

Olazábal grät och pratade om Seve, men egentligen förstod nog ingen vad som hänt.

Nu är jag uppe innan frukostpersonalen, en frukostpersonal som trots allt tar sig mödan att förbereda ett litet matpaket åt mig. En fin gest på det annars lika opersonliga som gigantiska Westin-hotellet.

Jag har valt hotellet för att det bara ligger sju minuter från den så mytomspunna Medinah Country Club. Jag har starttid 07.24, sex minuter innan första officiella start. Jag är spänd och vet inte riktigt vad som väntar.

LÄS MER: Ultimata Ryder Cup-upplevelsen – business och country club

2012 var det andra bullar än 2021. Steve Strickers putt slank bredvid och Martin Kaymer fick jubla tillsammans med sina europeiska lagkompisar. I år fick Stricker sin revansch.Foto: AP

En helt ny värld

Har du inte spelat någon av USA:s finare klubbar ska ha en sak klart för sig. Golf på en sådan här plats är en helt annan företeelse än hemma i Sverige.
Först och främst är klubbarna ofta stängda för allmänheten, Medinah Country Club är en av dem. De 600 medlemmarna har ett fullbordat slott till klubbhus och tre 18-hålsbanor till sitt förfogande. Som gäst kan du inte betala din väg ut på banan, utan måste bjudas in av en medlem.
Här finns 260 anställda, något som delvis finansieras av insatsen på en miljon dollar och årsavgiften på 100 000 av samma valuta.

Det är tveksamt om vi ens i hela Sverige hade kunnat få ihop 600 medlemmar med en plånbok i den storleken. Samhällsstrukturen och ekonomin är en annan. Men en stor del i vad jag snart ska uppleva kan säkert härledas just hit.

Medinah Country Club grundades redan 1924, av frimurarorden Medinah Shriners, eller som det egentligen hette; Ancient Arabic Order of the Nobles of the Mystic Shrine.
Några av dessa frimurare hade nekats medlemskap i Chicago Golf Club, USA:s äldsta klubb, och flyttade nu ut nordväst om stan där Medinah fick sitt namn efter den enligt islam heliga staden i Saudiarabien.
Här ville man nu bygga landets finaste country club.

Nog är det så att sista stoppet också var det häftigaste.

Michael Jordan och jag

Det började bra, pengarna flödade och inom loppet av tre år stod lika många banor klara. Men sedan kom depressionen, och trots att avgifterna sänktes så lämnade många lämnade klubben. Folk hade inte längre råd och klubben gick på knäna.
Strax efter andra världskriget var det så illa att bana nummer 2 stängdes eftersom man inte hade råd att tanka klipparna.
Får betade på bana 1 och 2 för att hålla gräset något sånär kortklippt.

Men ekonomin vände så småningom tillbaka och klubbens hälsa återfanns med den. Det fina ryktet spred sig i takt med att man gång på gång arrangerade stora tävlingar och innan han sköts ihjäl av en lönnmördare var till och med Chicagos borgmästare Anton Cermak medlem. Bob Hopes och Bing Crosbys var ett par andra som frekvent skymtades här.

Mycket har ändrats sedan de gamla dagarna. Under mitten av 90-talet skrevs stadgarna om för första gången sedan starten och nu spelade varken kön eller etnicitet längre någon roll
I dag är Michael Jordan en av de mer namnkunniga medlemmarna.

LÄS MER: Ultimata Ryder Cup-upplevelsen – när pengar inte är en begränsning

Medlem för en dag

När jag nu, efter att ha förklarat vem jag är och vad jag gör här, svänger in mellan de lika höga som gamla träden är det direkt något storslaget som slår mig; något mer än palatset till klubbhus och det minutiöst klippta M:e i mitten av den stora puttninggreenen.

Jag går mot vad som ser ut som en huvudentré, tar en bild på en av de många banarbetarna och går in. Marmorgolvet, takhöjden och utsmyckningen för tankarna till en helt annan del av världen.
Jag tänker på en enorma moskén jag en gång besökte i Oman.
Men det ekar tomt i den enorma hallen. Det är här medlemmarna håller soaré och nu har klockan precis passerat 06.00 på morgonen.

Istället går jag tillbaka mot parkeringen och runt ett hörn. Här hittar jag en shop modell större. Det är dags att checka in.
Herren på andra sidan disken tar mina hem- och kreditkortsuppgifter och ger mig sedan ett papperskort med en kod på. Siffrorna här använder jag sedan för samtliga av dagens utgifter.
På klubben använder man inga kontanter. En totalsumma faktureras till medlemmarna vid årsskiftet, och nu är jag medlem för en dag.

Ett av golfvärldens mest unika klubbhus.

Efter incheckningen hoppar jag in i en golfbil, kör runt templet, och fortsätter de 500 meterna ner till träningsacademin. Här värmer jag upp på gräs med bättre turf än de flesta svenska fairways.
Stråna är så fina att jag nästan räds skada dem.

LÄS MER: Ultimata Ryder Cup-upplevelsen – Erin Hills med Caddie

Klubbliv på riktigt

På ettans tee möter jag medlemmarna Gary och Matt, som så klart båda betalt de där pengarna jag nämnde ovan. De undrar om de får visa mig runt banan och jag tackar ja. Matt uppfann en molnbaserad datalösning för sjukhus som han sedan sålde och tillbringar nog en ganska stor del av livet på golfbanan. Hans sving vittnar i alla fall om det.
Gary är i dag vd för företaget och spelar inte lika mycket. Han sving talar också ett tydligt språk.
Vad de har gemensamt är att de är stolta över sin klubb och att alla de där pengarna de måste tjänat inte stigit dem över huvudet.
Rundan ska bli fantastiskt trevlig.

Vi spelar bana nummer 3. Ryder Cup-banan. Jag lider sällan av första tee nerver. Men denna gång känns det precis som på Augusta och St Andrews. Det är något speciellt i luften. Det blir en jätteslice som hamnar inte alls långt ifrån klubbens tennis- och poolområde, men vi är av tee och tillslut inkasserar jag ett par.

Tvåan är sedan en av flera otroligt vackra par treor, precis som 13 och 17 sträcker den sig över Lake Kadijah och sjön som tillsammans med de stora ekarna kanske är banans allra största tillgång.
Flaggan står långt ut vid träpalissaden och vattenkanten, och samtidigt som jag konstaterar att järnsexan på 166 meter sannolikt kommer vara mitt bästa för dagen så berättar Matt att man på klubben de senaste åren gjort vad man kunnat för att ta bort plastdetaljer. Nu är där inget plast alls på banan, och det ger en väldigt rustik och fin kvalitetskänsla.

LÄS MER: Så var det att som ensam svensk bevaka Ryder Cup på plats

Ombyggnation att vänta

Vi promenerar upp och ned genom en ekskog som säkert funnits där långt innan banan. När jag går över en av de många broarna reflekterar jag kring hur grönt det är och hur läckra kontrasterna är med de kritvita bunkrarna. Allt är väldigt traditionellt. Men utan att vara tråkigt. Tvärtom. Som en oas för golfare.
Mer Augusta än Pebble Beach.

Den australiske tidigare PGA Tour-spelaren Geoff Ogilvy jobbar i dag som banarkitekt. Tillsammans med Mike Cocking och Ashley Mead har han fått i uppdrag att lyfta fram banans tillgångar ytterligare.
En renovering är att vänta. Den ska bland annat fokusera på vinklar och att man på de redan fina par treorna framöver kommer att spela mer diagonalt över Lake Kadijah.

Medinah har stått värd för tre US Opens och två PGA Championships. Tiger vann båda de där PGA-mästerskapen, och från det första minns vi bland annat Sergio Garcias slag från en trädstam.
Och så givetvis Ryder Cup då.
Efter renoveringen kommer Presidents Cup hit.

Nya minnen kommer att skapas på en om möjligt ännu bättre bana.

Par treorna är grymt läckra på Medinah, precis som det plakatet som berättar om ett superslag från en viss herr Woods.

Efter min runda är jag alldeles tagen. Tillsammans med Gary slår jag mig ned på uteserveringen och sörplar i mig ett gäng Arnold Palmers. Jag vill inte åka härifrån. Samtidigt som jag konstaterar att jag hade kunnat göra både det ena och det andra för att stanna för alltid inser jag att två av de 260 anställda rensar markstenen bakom mig.

Tyst lyfter de upp stenarna, tar bort det lilla gräs som börjat titta fram och lägger tillbaka dem.
Ordning och reda. Finish är högprioriterad.
Vi pratar om 30 kvadratmeter, men det tar inte mer än en halvtimme. Gary hälsar på en av dem med förnamn.
Respekten är ömsesidig. Tillsammans ser medlemmar och anställda till att allt är rent och på sin plats, och vi alla känner ett ansvar kring det.

LÄS MER: Ultimata Ryder Cup-upplevelsen – Att spela golf på en soptipp

Omklädningsrum extra allt

Jag kan inte hålla mig från att träna någon timme till innan det är dags för dusch, ombyte och avfärd. Omklädningsrummet är så stort att jag behöver både kompass och karta.
Enrique, en man klädd i vit skjorta och fluga, har detta som sin arbetsplats. Här blandar han drinkar, putsar skor och skojar med klubbens medlemmar.
Till mig lokaliserar han utan att jag bad om det också ett par nya skosnören.
Också han har en stor stolthet. Också han utstrålar en känsla av tillhörighet.

Ordning och reda i allt från torvmönster till specialbryggd öl och inredning.

Att han jobbar i ett omklädningsrummet bekommer honom inte. Å andra sidan. Hade du sett det här omklädningsrummet så hade det nog inte bekommit dig heller…

Jag får beskedet att min räkning kommer att dras från kreditkortet någon gång de kommande veckorna och med resväskan i handen beger jag mig mot parkeringen.
Jag tänker att många svenskar säkert hade bytt om i bilen och kan inte låta bli att reflektera över vad det är som gjort att så många klubbar på hemmaplan tappat klubblivet.

Det är synd och en fråga för en annan gång.

Just nu kan jag bara konstatera att jag fått uppleva USA:s kanske finaste country club, och att det var helt underbart. Hade jag haft pengarna hade jag ansökt om medlemskap redan i morgon. Mer realistiskt är att drömma om att en dag bara få komma tillbaka.

HAR DU NYHETSTIPS? KONTAKTA MIG HÄR

Följ Golfbloggen på Twitter: @mhardenberger
Facebook: Golfjournalist Martin Hardenberger
Instagram: Hardenberger