Golfbloggen

Resan mot plushandicap: Del 7 – ”Äntligen!”

Det har varit både lång och kämpig resa som utöver lektionerna jag redan berättat om innehållit lärdomar också på ett personligt plan.
Men plötsligt hände det.
Resan mot plushandicap nådde sitt mål.

En magisk höstdag på PGA Lakes Course.

Att förbättring inte nödvändigtvis omgående ger resultat var något jag snabbt blev varse om. För tack vare satsningen jag gjort tillsammans med Bokskogens Golf Academy har jag ända sedan starten i början av februari känt att jag utvecklat varje del av spelet.

Det har varit grymt kul och genomtänkt.

Vi gick igenom min fysik, lade grunderna för min sving, slipade närspel och puttning. Jag kände att jag utvecklades snabbt. Men även om de bra slagen var många och snabbt blev allt fler så lät resultaten vänta på sig.
Tålamod och ödmjukhet kom därför att bli viktiga ingredienser.

LÄS MER: Här hittar du alla avsnitt i Resan mot Plushandicap

Mentala utmaningen den svåraste

Och jag ska inte ljuga. Den mentala utmaningen i att iscensätta ett projekt som detta, med en rubrik som den vi haft, var tuff och under många rundor misslyckades jag med att hantera det på rätt sätt. Och sannolikt var det först när jag insåg det som jag faktiskt kunde tillgodogöra mig vad jag lärt mig längs med resans gång.
Jag behövde sänka axlarna.

Kanske var den mentala utmaningen den tuffaste.

Någon liten polett trillade ned när jag spelade Erin Hills, och utan att egentligen slå bollen särskilt bra tog mig runt på 73 slag. Visst, det är ”old news”, men ”golf is not a game of perfect”.
Nog var det snarare insikten om att en tunn järnfemma inte är något att begå harakiri över, snarare än att att min supercaddie fick mig att missa på rätt ställen, som var dagens stora lärdom.

ERIN HILLS. Spelstrategi var absolut avgörande, men framförallt påminnelsen om att även de bästa rundorna innehåller sämre slag.

Någon vecka senare trillade det in en ny 73-runda när Golfjournalisterna hade en träff på Barsebäck. Min kollega och vän Michael Broström berömde efteråt för att jag trots ett par missade puttar inte lät det ”koka över”.
Vi talar om ett läge då det tidigare kunde gått söderut…
Nu var jag var på rätt kurs.

Det här var grejer min tränare Johan och jag pratat om förut, men som jag inte riktigt lyckats verkställa.

Att stanna i nuet – och inte göra det

Den förlösande 68:an som äntligen fick handicapet att gå under nollan kom på Lakes Course på PGA Sweden National, vid en runda med den mycket trevlige Wishbone-försäljaren Michael Van Rooyen och min goda vän Richard Thygesson Bostam.
Scorekortet i sig är ganska ointressant, mer spännande är lärdomarna kring varför det gick som det gick. Det var gott snack, humöret var på topp, och jag hade inte tid att fundera särskilt mycket mellan slagen.
Samtidigt som jag strategiskt sett lyckades spela utefter mina styrkor, skulle jag beskriva det som att mitt fokus var utåt istället för inåt, och på vad jag skulle göra snarare än hur det kändes.

När jag lät tankarna sväva iväg en aning på hål 15 kom en av få direkt dåliga svingar.
Men sen bestämde jag mig för att köra ”ända in i kaklet” och svarade med en birdie på 16:e, banans kanske tuffaste hål. Sannolikt var järnsjuan in mot green där mitt bästa slag för dagen.

Utveckling och att aldrig bli färdig

Ända sedan i vintras har vi byggt min golf utifrån de förutsättningar som min kropp ger mig, och den största förändringen det medfört har varit ett betydligt svagare vänsterhandsgrepp i allt från långa slag till puttning.
Det har gjort mitt långa spel mer konsekvent, men framförallt har det hjälpt mig på green.
Därför kändes det passande att jag fick sätta en 1,5-metersputt för birdie på 18:e.

Jag hade väntat ganska länge på den där förlösande rundan, och när det hela var klart så kändes det absolut euforiskt, men kanske var lättnadskänslan av att ha ”klarat det” ännu större.
Det kändes lite som att en vikt lättade från axlarna.

Därför ska det bli oerhört intressant att se vad den känslan kan göra för spelet framöver. För även om puttningen kändes som en stor nyckel, som skapat en friare känsla i övriga spelet, så är jag medveten om att det fortfarande finns många saker som kan bli bättre, och andra som behöver underhåll.

Golf är ju inte direkt som att lära sig att cykla, men i rätt sinnestillstånd, med rätt inställning och med professionell hjälp känns det som överkomliga utmaningar…


Om jag ska fira på något sätt? Jo, med ett set nya järnklubbor. Mer om det inom kort.


HAR DU NYHETSTIPS? KONTAKTA MIG HÄR

Följ Golfbloggen på Twitter: @mhardenberger
Facebook: Golfjournalist Martin Hardenberger
Instagram: Hardenberger