Golfbloggen

KRÖNIKA: Det kan dröja länge innan Europa vinner Ryder Cup igen

Finns det en möjlighet? Tveksamt.
Är det omöjligt? Ingenting är omöjligt.
Men för att vi ska få ett nytt Ryder Cup-mirakel måste kompisarna smittas av den attityd som bara Sergio Garcia, Jon Rahm och Shane Lowry visat upp så långt.

Vänder vi sedan blad och blickar framåt. Då ser det ut som att det kan dröja länge innan Europa vinner Ryder Cup igen.

För ett nytt mirakel krävs det att lagkompisarna tar efter den här duon.Foto: Bildbyrån

Jag lyssnade på Catriona Matthew intervjuas, kaptenen som ledde Solheim Cup-damerna till en magisk seger för några veckor sedan.
Hon försvarade Padraig Harrington och sade med all rätt att en kapten aldrig kan vara bättre än vad hans spelare gör honom. Delvis sant. För vad gör man när ens bästa spelare är ur slag?
Jag kan dock tycka att det också är en kaptens ansvar att se till att kräma ut det bästa, skapa rätt förutsättningar, dynamik och kemi. Och spelar de ändå dåligt; se till att ändra på det.

Det har inte Padraig Harrington lyckats med.

LÄS MER: Här hittar du allt om årets Ryder Cup

En jobbig generationsväxling att vänta

Jon Rahm är världsettan som spelade som en världsetta och Sergio Garcia var Sergio Garcia. Men annars har det europeiska laget, som under uppladdningen såg så avslappnat och självsäkert ut, uppträtt både håglöst och stundtals spelat direkt dåligt. Någon sprakande kemi har vi inte sett susen av och det var först när Shane Lowry trädde in i handlingarna som vi hade tre spelare med rätt attityd, med kämpaglöd, passion och en förmåga att elda igång lagkompisarna.

Jag mös på min stol i presstältet när han rullade i den där femmetersputten och sedan sa ”Jag är som gjord för detta”. Shane Lowry kan bli näste Ian Poulter (fast bättre golfare), njöt jag innan tankarna fladdrade iväg till framtiden.

Så länge man håller på Europa i Ryder Cup lär den varken bli mysig eller njutbar. Om vi börjar med söndagen så måste Shane, Sergio och Jon smitta sina lagkompisar med attityd och passion.

På sikt kommer man sedan att behöva gå igenom den generationsväxling USA redan genomfört. Problemet är bara att det kan ta ett tag.
Viktor Hovland kommer bli en nyckelfigur dunder många år. Han har både spel och sinne. Tyvärr har han bara tagit en halv poäng så långt i årets Ryder Cup, men det är inget att oroas över. Sen har vi Shane Lowry, han som bekant borde spelat mer.

Men sen då? Lee Westwood gör sannolikt sitt sista Ryder Cup, Ian Poulter likaså. Dessutom blir hjältar som Henrik Stenson, Justin Rose, Sergio Garcia, Martin Kaymer eller ens Rory McIlroy inte yngre.
Grundbultar behöver bytas ut.
Väldigt många på samma gång.

Kollar vi då på vem som knackar på dörren är det i dagsläget inga namn som ger en Patrick Cantlay, Justin Thomas eller Collin Morikawa hicka.

Victor Perez, Aaron Rai, Robert MacIntyre, Guido Migliozzi, Rasmus och Nicolai Höjgaard. Ja, du förstår vad jag menar. Vi pratar om spelare som i bästa fall nosar på 50-strecket på världsrankingen.

LÄS MER: Ultimata Ryder Cup-upplevelsen – jag spelar min väg till Whistling Straits

En smärtsam klasskillnad

Den europeiska situationen kan jämföras med ett amerikanskt lag som i år hade en snittålder på en bra bit under 30 och en snittranking på cirka 9.

Med det sagt. Nej, det är ingen domedagsprofetia. Men vi har några tuffa år framför oss.

För att återgå till söndagens avgörande. Det ska till ett bra mycket större mirakel än på Medinah. Klasskillnaden är denna gång för uppenbar. Och för en gång skull verkar resultatet bli logiskt.
USA har det bästa laget som någonsin mönstrats i ett Ryder Cup. För Europa väntar en generationsväxling.
Och på Whistling Straits svåra bana blev det smärtsamt tydligt.


HAR DU NYHETSTIPS? KONTAKTA MIG HÄR

Följ Golfbloggen på Twitter: @mhardenberger
Facebook: Golfjournalist Martin Hardenberger
Instagram: Hardenberger