Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Golfbloggen

KRÖNIKA: The Open vanns tack vare prickskytte, touch och nerver av stål

Prickskytte, touch och nerver av stål.
Collin Morikawas väg till The Claret Jug är ett bevis på att birdies görs med hjärna, wedge och putter.

Foto: Stella Pictures

I tre dagar såg Louis Oosthuizen sitt namn högst upp på den så klassiskt gula The Open-tavlan.
Sedan gick han och lade sig för att än en gång sova på en ledning. Sannolikt vände han sig ett par gånger innan John Blund hälsade på.
Oosthuizen hade inte vunnit något stort sedan St Andrews 2010. Därefter hade han vid hela sex tillfällen kommit tvåa. Förmodligen grunnade han både en och två gånger på varför, och på vad det egentligen var som gjorde att han avslutat lördagens runda med ett par ganska asplövsskakiga svingar.

Oosthuizens småmissar skulle fortsätta. På tvåan slog han höger om green och när Collin Morikawa sedan gjorde det han gjort hela veckan, det vill säga att slå inspel på ett sätt som bara kan jämföras med professionell dart såg ut som att vi direkt skulle få en ny ledare.
Men sydafrikanen slog en magnifik chip och räddade sitt par. Minuten senare tog Morikawas birdieförsök i hålkanten och gick ut. Morikawa suckade. Oosthuizen andades ut. Och framförallt stod det stod klart att små marginaler och dallriga nerver återigen skulle fälla avgörandet i den största av golftävlingar.

LÄS MER: Här hittar du allt om British Open

Jordan Spieth och oss vanliga

Jordan Spieth hade byggt om sin sving, och tack vare chippning och puttning så het att den förde tankarna till fornstora dagar var likkylan från 2020 borttinad.
Men precis som när alla vi vanliga dödliga spelar golf är Jordan Spieths rundor en emotionell berg- och dalbana, och när det på lördagen handlat om att ge sig ett optimalt läge inför finaldagen hade han svarat för några märkliga blunders.
Kunde publikfavoriten repa sig och vinna sin första major sedan British Open 2017?
Under den så dramatiska söndagsrundan tänkte jag först ja, sen nej och så ja och nej ett par gånger till.

Vi var nog många som höll en extra tumme för att Oosthuizens förbannelse skulle ge med sig, men när han slog från bunker till bunker och gjorde bogey på det lätta sjunde hålet så innebar det hans andra för dagen, och att han tappat ledningen till British Open-debutanten Morikawa.

Sedan orkade Louis aldrig ta sig tillbaka.

Behöver inte slå långt för att vinna

Morikawa som gjorde sin blott åttonde major. Sedan tidigare hade han vunnit en och skrapat ihop ytterligare två topp 10.
Ett ruskigt bra facit som bekräftar tesen om att man inte behöver ha Brysons DeChambeaus bombastiska drivar för att vinna golftävlingar på allra högsta nivå.
På nian gjorde Morikawa sin tredje raka birdie, och ledde med lika många slag.

Given var nya, både sett till scorekort och det mentala spelet.

För helt plötsligt räknade alla med att Morikawa skulle vinna.
The Open var hans att förlora.

Men Morikawa spelade fläckfritt, fortsatte kasta dart, och tävlingen kom ganska snart att handla om i fall 24-åringens nerver skulle palla hela vägen in i mål.
Just på Royal St George’s hade ju Thomas Björn haft två slag ledning när tre hål återstod, bara för att få lämna med sin golfsjäl så ärrad att den förde honom till en djup depression.

Längtar redan till St Andrews

Kanske hade Morikawa koll på den historien. I så fall visade han det inte.
För på hela tävlingen hade Collin Morikawa så långt bara gjort fyra bogeys. Han hade knappt satt fot utanför fairway och han skulle inte heller komma att göra det.

Även de sista hålen spelade han på det sätt som passade bäst för honom; med prickskytte, touch och med nerver av stål.
Och i slutändan var det ingen som kunde matcha det.

Varje dag fick 32 000 åskådare möjligheten att på plats se den 149:e upplagan av golfens äldsta tävling.
På grund av pandemin spelades sju herrmajors inom loppet av 346 dagar.
Vi får vänta nio månader till nästa. April. Det känns som en evighet.

På tal om nästa år. Då firar The Open 150 tävlingar. Festen äger rum på golfens heligaste mark, St Andrews, och förhoppningsvis är läget ett sådant att det kan genomföras med rekordstor publik.

Jag längtar redan.

LÄS MER: Nytt avsnitt av Resan mot Plushandicap – ”Rolling the rock”

HAR DU NYHETSTIPS? KONTAKTA MIG HÄR

Följ Golfbloggen på Twitter: @mhardenberger
Facebook: Golfjournalist Martin Hardenberger
Instagram: Hardenberger