Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Golfbloggen i Skottland: West Kilbride och krigen – en ”hidden gem”

Fjärde banan ut på min Skottlandsresa är West Kilbride Golf Club.
På denna dolda pärla kommer kan du spela för i sammanhanget futtiga 60 pund (45 under lågsäsong) – och det går inte att säga något annat än att det är en riktig ”hidden gem”.
Vi ska vara glada att den överlevde världskrigen…

Det sägs att Isle of Arran stoppar upp de regntyngda molnen och ger West Kilbride ett mikroklimat.Foto: Martin Hardenberger

LYSSNA: Nytt avsnitt av podcasten Martin Möter – Prestwick, The Open och dagen då världens bäste dog av hjärtesorg

West Kilbride bidades i mars 1893. Efter att i några år ha spelat på andra banor beslutade sig klubben 1892 för att bygga en egen.
Man kontaktade Old Tom Morris som vid den här tiden var verksam i St Andrews som ansåg den kustnära marken i Kilbride vara perfekt för en golfbana (och så här i efterhand kan vi förstå varför).

I maj efterföljande år öppnades de första nio hålen, och ett litet skjul där gubbarna kunde ta sig en sup för att hålla värmen fick agera klubbhus.
Först 1905 byggdes banan ut till 18 hål, vilket var lättare sagt än gjort då den då lades ut på land som hade flera olika ägare.

Precis som på Western Gailes hade både det första och andra världskriget stor inverkan på West Kilbride Golf Club. Klubben hade 1914 etablerat sig på allvar och hade lockat till sig många verksamma inom militären. Soldaterna fann ofta nöje i att komma till Kilbride för att spela golf när de lämnat sina kolonier och var hemma på permission.

LÄS MER: Här hittar du alla Golfbloggens resereportage

West Kilbride överlevde krigen

Men soldaternas golfintresse gjorde också att klubben när kriget drog igång förlorade många av sina vänner och medlemmar. 30 soldater som var golfade på West Kilbride dog i kriget och många fler tvingades på grund av sina skador sluta med spelet.
En av alla som strök med var greenkeepern Robert Hunter.

 

Under andra världskriget genomgick klubben en liknande kris. Då i stort sett alla de yngre medlemmarna var ute och kämpade mot Hitlers arméer hade de äldre svårt att hålla banan och klubbhuset vid god vigör och det var vid flera tillfällen ytterst nära att hela verksamheten lades ned.

Foto: Martin Hardenberger

Men det var också i dessa mörka dagar som West Kilbride fann nya krafter och gick mot en storhetstid. H Morrison hade varit ute i kriget, men när han kom hem var det också en fenomenal golfare som återvände. Han slog minsann både långt och rakt. Detta gjorde att spelare som då tidens stora stjärna Bobby Locke antog utmaningen att spela mot honom och således gästade West Kilbride.

I dag är vi väldigt glada att West Kilbride överlevde de båda krigen.
För vad vi hittar knappa kvartens bilfärd från Royal Troon är inget annat än en ”hidden gem”.

PODCAST: Gunnar Mueller – en upptäcktsresande i golfens tjänst

Betyg

Skala:
1 Geting: Underkänt
2 Getingar: Godkänt
3 Getingar: Hög Svensk klass
4 Getingar: Internationell toppklass
5 Getingar: Världsklass

Layout: 4
Kommentar: Det råder ingen tvekan om att West Kilbride kanske är den lättaste banan vi spelar under vår resa. Till och med min danske kollega tar sig runt här utan att slå bort mer än en handfull bollar.
Och det är faktiskt inte helt fel efter betydligt tuffare rundor på svåra banor som Royal Troon och Western Gailes.

Fortsättningsvis är West Kilbride en väldigt traditionell linksbana med fantastiska vyer. Enkelt förklarat är det tio hål i nordlig riktning och som gäller och sedan åtta för att ta sig tillbaka hem till klubbhuset.
Under denna promenad bjuds vi på en hel del riktigt roliga hål. Bland annat en par fyra (hål 11) som den långtslående kan nå med trätrean, men där man samtidigt riskerar att hamna i en av många bunkrar – eller i grannens fish and chips…

Övriga favorithål är nummer 13 och 16. Där gäller det att hålla i hatten.

Att banan är byggd på en så smal sträcka land gör att out-of-bounds kommer i spel på 12 av de 18 hålen. Men det känns ändå inte överdrivet smalt.

Foto: West Kilbride Golf Club

Skick: 4
Kommentar: När vi spelar i april månad är fairways fasta och greenerna hårda men mottagliga. Här finns inget att anmärka på samtidigt som det av förståeliga skäl inte är riktigt samma klass som på den 200 pund dyrare Royal Troon.

Estetik: 5
Kommentar: Vyerna är efter Western Gailes kanske vassast i den här delen av Ayrshire (det är trots allt en ganska bra bit till Turnberry). Att Isle of Arran ligger där ute och erbjuder horisonten en form av dramatisk mystik gör det inte sämre.

Atmosfär: 4
Kommentar: Klubbhuset är så skotskt det kan bli med heltäckningsmattor och ett stort (och halvsunkigt) omklädningsrum. Från restaurangen ser vi ut över hål 1 och 18 samtidigt som havet vilar där i bakgrunden. Allt är precis så där som det ska vara…

Resturang: 2
Kommentar: Okej, jag måste säga att det är tur att det finns bättre allternativ i närheten. Att vår värd Jamie käkar pasta med ost (ja, det är faktiskt inte mer än så och kunde ha tillagats av en femåring) och kombinerar det med pommes säger väl det mesta.
För egen del blir det en pasta bolognese där pastan är överkokt och köttfärssåsen inte ens hade fått liv av en hel flaska tabasco.

Men faktum är att det finns bra mat runtomkring. Jag har tidigare rekommenderat Lido som ligger inne i Troon. Det gör jag en gång till.

Boende: 4
Kommentar: Vi bor på två hotell olika under resans gång. Gailes Hotel som ligger precis vid Glasgow Gailes och Western Gailes, och så Faulty Towers, eller förlåt jag menar så klart South Beach Hotel.
Även om det är långt ifrån det bästa jag bott på har South Beach faktiskt en svårslagen charm.

Totalt betyg: 23/30

Följ Golfbloggen på Twitter: @mhardenberger
Facebook: Golfjournalist Martin Hardenberger
Instagram: Hardenberger