Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Golfbloggen

Florida Road Trip: TPC Sawgrass

US Masters är avklarat och vi beger oss söderut för att spela TPC Sawgrass, en av de häftigaste banorna golfen har att erbjuda.
Men.
På motorvägen I-95 står trafiken helt stilla? Kommer vi hinna?
Paniken är total, men sju timmar senare har vi avslutat en runda golf vi sent ska glömma.

Träffar du 17:e green?
Foto: Martin Hardenberger

 

LYSSNA: Ny podcast ute nu – lyssna på Martin Möter 

Många golfare får bara spela TPC Sawgrass Stadium Course på tv-spel.
Själv gjorde jag det för första gången när jag lagt vantarna på Tiger Woods 99´till Play Station, och sannolikt hade jag lirat den kända banan med det karakteristiska 17:e ett hundratal gånger innan jag nu äntligen fick chansen att pegga upp på riktigt.

År efter år har ”golfens femte major” spelats på TPC Sawgrass och år efter år Pete Dyes bana utgjort scenen för dramatik utöver det vanliga. Nu skulle Aftonbladets Andreas Käck och jag få chansen att spela denna bana 400 dollarsbana.

FAKTA: TPC SAWGRASS

  • Designer: Pete Dye
  • Byggd: 1980
  • Plats: Ponte Vedra Beach, Florida
  • Greens fee: 385 dollar och upp

Banan är erkänt svår. Dye designade den för de bästa golfproffsen i världen och varken Andreas eller undertecknad är något golfproffs. Men som sagt. Redan på vägen ner från Augusta National till Ponte Vedra Beach kunde det gått åt helvete.
En trafikolycka gjorde att vi under dryga timmen stod helt stilla på motorvägen och svetten började rinna av helt andra anledningar än värmen.
Tänk om vi inte skulle hinna.
Men åt helvete skulle det gå av helt andra anledningar.

Efter åtskilliga mil i 140 knyck hann vi nämligen till slut fram till restaurangkedjorna och shoppingcenterna  i Ponte Vedra. Likt Augusta National svängde vi sedan in på ett superprivat område där vi av en sträng tant ombads visa legitimation. Vi var rädda för att säga fel saker men också här gick det vägen.

Några minuter senare bredde den pampiga parkeringen, som ligger framför klubbhuset som är av samma storlek som slottet i Versailles, ut sig framför ögonen på oss.

Det är utan tvekan det största klubbhuset jag sett. Det har också den största shopen jag sett och Andreas som hyr klubbor får välja om han vill ha Callaway-, Titleist- eller TaylorMade-klubbor samt hur styva skaft han ska ha.

The Players Championship har spelats bara några veckor innan vårt besök och banan, som annars kan vara ganska brun, är så knallgrön att Hammarbys gröna färg jämförelsevis är lika blek som lagets fotboll. Vi får snabbt erfara att ruffen är svintjock.
Men mest överraskande.
Greenerna – med en täthårighet som får de flesta män över 60 att rodna av avund – är tröga.

Övriga förstaintryck. Sand, sand och sand, och väldigt mycket vatten.

Ett snällt öppningshål

Första hålet är ganska snällt. I det varma Floridavädret så är 230 över det bunkerinramade vattenhindret inga problem, och då blir hålet ganska öppet.
En flaggplacering som dagens – långt bak till vänster på green – kan ställa till det för ett missat inspel. Men annars är ettan en angenäm öppning.
Men sedan blir det svårare, och svårare, och svårare.

LÄS MER: Golfbloggens samtliga resereportage hittar du här

Värt pengarna?

Det man betalar för när man väljer att spela en runda golf på TCP Sawgrass är slutsträckan. Hål 16-18 är bland de mest ikoniska i golfvärlden.
Tolka mig rätt. Det är en fantastiskt bana både ur strategiskt och visuellt perspektiv även innan dess.
Men 16-18 är något för sig.
Sedan kan man fråga sig om det är värt i runda slängar 4 000 svenska kronor, vilket ju är en sjukt saftig greenfee oavsett vad du tjänar.

16:e är en par femma där en djärvhet både från tee och med inspelet kan löna sig. Efter knappt halva hålet ser du sedan monstret – 17:e green.
Ögreenen som hela Florida pratar om, och vattenhindret där tusentals bollar dyker ner varje vecka.
Redan på 16:e börjar den som inte gjort det tidigare tänka på det där slaget som är hela anledningen till att vi ville komma hit – allt annat är omöjligt.
På green eller till alligatorn? Do or die?

Do or die. Det är vad det handlar om här.
Foto: Martin Hardenberger

 

Efter att ha chippat ut från skogen lyckas jag rädda mitt par på 16:e innan det är dags att gå de sista metrarna till 17:e tee.
Kameran åker upp.
Det blåser motvind. En klubba mer. Lita på det. Slå.

Både Andreas och jag gör par. Succé!

På 18:e bombade jag en drive som hade fått Rory McIlroy att blekna.

Vi är helt enkelt värda vår öl på klubbhusets enorma terrass och kan så småningom gå och lägga oss med leende på läpparna.

Dessa minnen i sig kan tyckas värda en dyr greenfee. Kanske 4 000 spänn…
Det beror helt enkelt på hur många gånger man sett The Players, hur mycket man lirat Tiger Woods 99´ och framförallt vad man värderar här i livet.
Är man som jag en golfnörd, så absolut.

 

Betyg

Skala:
1 Geting: Underkänt
2 Getingar: Godkänt
3 Getingar: Hög Svensk klass
4 Getingar: Internationell toppklass
5 Getingar: Världsklass

Layout: 5
Kommentar: Pete Dyes mästerverk är kanske främst känt för sina bunkrar och komplexa greenområden. De gigantiska kritvita bunkrarna ramar in hålen vackert och får dem ibland att se ut som tavlor. Men här finns också en hel drös mycket små, men än mer förrädiska pottbunkrar.
Behöver vi ens snacka om signaturhål?
Dessutom skymtar du detta diaboliska 17:e från nästan varenda vrå på banan.

Hål nummer 4.
Foto: Martin Hardenberger

 

Skick: 4:
Kommentar: När vi spelar har det bara gått en månad sedan The Players och banan är även om den är väldigt grön inte i absolut topptrim. Man har släppt upp greenerna en aning för att spara på gräset och det märks. Med detta sagt så har de så klart möjlighet att bättra på dem – men det kan vi ju inte styra över…

Estetik: 5
Kommentar: Det är ju snyggt. Men det är snyggt på ett sådant där stort amerikanskt sätt snarare än det eleganta europeiska. Vitmålade koppar matchar snygg med den vita sanden. Jag rekommenderar att försöka spela TPC Sawgrass vid en tidpunkt så att du får avslutningshålen vid solnedgången. 16-18 blir magiskt.

Och träpalissaderna. Jag älskar träpalissader. Speciellt i solnedgången på TPC Sawgrass.

Atmosfär: 5
Kommentar: Jag ska inte sticka under stol med att du på TPC Sawgrass inte på samma sätt som exempelvis på St Andrews eller Augusta National känner historiens vingslag.
Dock är det något speciellt som vilar över också den här banan.
Stor dramatik har utspelat sig här och det känns.
Ofta med huvudpersoner som Tiger Woods, Henrik Stenson eller Rory McIlroy.
I klubbhuset kan du efter rundan se memorabilia från tidigare hjältar – de har alla skänkt en klubba var för utställningen.
Här hittar vi bland annat Stensons putter från 2009.

Klubbhus modell större.Foto: TPC Sawgrass

Restaurang: 4
Kommentar:
Vi hinner precis dela en club sandwich innan vår runda och dyker upp på ettans tee lite flottigare än vi önskat.
Jag hinner också ta en kik på menyn och det ser riktigt bra ut med allt från fin middag på vita dukar till mer av en golfbarskänsla.
Det jag inte gillar är bemötandet. Jag vet inte om det var något vi gjorde, eller det faktum att vi hetsåt vår flottiga macka, men servicen var både stel och långsam.
Efter rundan tog det, med hänsyn till var vi var och vad vi betalade för det, alldeles för lång tid innan vi fick vår överprisade lager.

Boende: 5
Kommentar: Utan överdådig lyx var Marriotthotellet bakom 13:e green en riktig höjdare. Det är fint från utsidan, och kanske aningen grått på insidan, men framför allt finns här en rad roliga saker att hitta på när du inte lirar golf.
Här är mycket folk och livat i baren.
Kanske är den roligaste delen att de har en liten replika av 17:e green, omgiven av vatten, mitt inne på bakgården. För några dollar kan du försöka pricka minigreenen – och om du (mot förmodan) lyckas väntar fina priser.
Här kan du käka middag på pubben Alice & Pete’s, som har en trevlig uteservering. Som du säkert redan klurat ut är denna pub döpt efter banarkitekten Pete Dye och hans hustru Alice.
Fortsättningsvis så finns här även spa och gym, och flera uteserveringar med utsikt mot banan.

Att bo på Marriott är definitivt ingen budgetvariant. Men om man vill ha hela Sawgrass-upplevelsen så är det att rekommendera.

Totalt betyg: 28/30

 

Följ Golfbloggen på Twitter: @mhardenberger
Facebook: Golfjournalist Martin Hardenberger
Instagram: Hardenberger