Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Mannen som byggde världens största golfklubb

Han hade en dröm han vägrade ge upp.
Johan Mihkelson Ringqvist byggde själv golfbanan och startade Stockholmsklubben som i dag vuxit till världens största. 
– Jag valde att ta den tuffa vägen för att nå det rätta målet, och det är jag väldigt glad för i dag, säger han och berättar om den långa vägen till toppen.

Foto: Privat

Föräldrarna spelade inte golf och det fanns ingen naturlig koppling till spelet när den då 12-årige Johan Mihkelson Ringqvist fick upp ögonen för golfen – ett spel som senare skulle komma att fånga hans kärlek och prägla hans liv.

Det här är berättelsen om entreprenören som satsade sina sista kronor på sin stora passion och slutade med världens största golfklubb.

Familjen hade sommarstuga utanför Åkersberga och Johan tillbringade somrarna på Österåkers Golfklubb där han än i dag är medlem.
– Det blev naturligt att gå med där. Det var nybygge då och var en helt ny klubb, minns Johan och berättar att han redan då såg en framtid i branschen.
– Vissa människor bestämmer sig sent i livet och andra tidigt, jag visste nog med en gång att jag ville syssla med golf. På den tiden så var det spelet som intresserade mig. Jag tänkte så klart inte att jag skulle driva en golfklubb. Jag älskade att spela golf.

Eftersom han spelade väldigt mycket kom han snabbt in i ungdomslag och fick många vänner på klubben. Johan hade talang och slutade så småningom både med hockey och fotbollen för att kunna satsa på spelet.
Det var tider som han så här i efterhand, och precis som för många andra av, minns som problemlösa.

Vad är det som gör att man lyckas?

Efter gymnasiet blev han professionell och ville testa vingarna på riktigt. Han flyttade utomlands och bodde i Spanien om vintrarna. Allt för att bli så bra som möjligt.

Men med ålder kommer visdom och en insikt om verkligheten.
Problem blir mer reella.
Under de spanska vintrarna började Johan jobba extra i shop och reception på den lokala klubben.
– Jag behövde få in pengar också, och i ärlighetens namn drog jag nog in mer pengar då än vad jag gjorde på tävlingsgolfen, berättar han.
Det var vardagen mellan åldrarna 22-25, en tid då Johan testade lyckan på båda sidorna Atlanten.
– Jag blev aldrig mer än medelmåttig, säger Johan och frågar sig vad det egentligen är som gör att vissa lyckas, men att han själv aldrig riktigt lyckades etablera sig som golfproffs.
– Det gäller att ha förmågan att ta fram något extra och bli bättre när det gäller som mest. Du måste vilja söka den miljön istället för att tycka att det är läskigt.

Vid 25 års ålder insåg Johan att han inte hade den där biten.
I alla fall inte på golfbanan.
Klubbvännen Richard S. Johnson etablerade sig på Europatouren. För Johan utkristalliserade sig nya drömmar.
– När jag flyttade hem från Spanien så lade jag av med tävlingsgolfen. Jag tog ett beslut om att jag älskar att spela golf, och jag kommer fortsätta resten av mitt liv, men jag ska inte hålla på med det på det sättet.

Ett nytt liv – men fortfarande tillsammans med golfen

Han började som tränare på Haningestrands Golfklubb. Klubbpron Claes Eklund tog honom under vingarna.
– Jag tyckte det var kul att få vara kvar i golfvärlden och fick ha kvar min identitet inom golfen, säger Johan och berättar om hur han efter tre år på Haningestrand jobbade på Mälarö under den efterföljande säsongen.
– Jag var inte den traditionella golfinstruktören som kom till jobbet vid vid åtta, gav lite instruktioner och åkte hem. Jag märkte ganska tidigt att jag gillade att vara på plats och fixa med det mesta på klubben.
– Jag var redan då ganska entreprenörsinriktad och älskade miljön. Jag kände ingen anledning att åka hem på kvällarna. Jag kände ”jag sitter hellre här med medlemmarna och gör i ordning inför i morgon”. Jag hade fallenhet för företagandet.
– Det ledde till att jag bestämde mig för att starta en egen träningsanläggning, en driving range.

Johan byggde själv sin egen golfbana.Foto: Privat.

Men det var inte lätt. Johan var en bit under 30 år, och det var svårt att vinna omgivningens respekt.
– Jag började plugga företagsekonomi på IHM, jag ju förstod att jag behövde en bas att stå på.

Samtidigt började han åka runt i Stockholm för att leta mark. Det blev många åkerbesök, men också tuffa möten med kommunen.
– Jag var så ung, de tog mig knappt på allvar. De förstod knappt vad jag var ute efter, och när jag funderar över det i dag så känns det rätt coolt att jag gjorde det. De sa ju inte direkt ”Välkommen! Kör!”.

Motpol på konservativa Lidingö

Han fick nobben både i Kista, Danderyd och på andra platser runt om i Stockholm.
– Någonstans så förstod jag att det inte kunde ligga ute på vischan i fall det skulle bli någon business av det.
Men så slog det honom. Lidingö!
Johan visste att skidbacken Ekholmsnäsbacken fanns, men visste också att marken där inte nyttjas på sommaren.
– Jag åkte upp till kommunen på Lidingö och fick prata med en person på kultur- och fritidsförvaltningen. Han var den förste som trodde på mig och mina idéer.

 

LÄS MER: Golfbloggen har testat nästa års British Open-bana – Royal Portrush

 

En av landets äldsta klubbar fanns redan på Lidingö GK, en klubb med anor från 1927 och som firade 90 år för inte så längesedan.
Men det fanns också utrymme för att fånga en annan typ av medlemmar.
Lidingö stad hade vid den här tiden en grundtanke att de ville ha en motpol till det traditionsbundna, det konservativa och den höga svansföringen. Bilden av det snobbiga Lidingö skulle suddas ut, och detta med ett alternativ till Lidingö GK.
– Jag ville bygga en liten driving range och en liten green, det skulle vara väldigt småskaligt.

Johan Mihkelson Ringqvist skulle inte heller söka några bidrag utan själv investera och utveckla på lång sikt.
Det var bra tajming.
Samtidigt hade skidbacken en lite tuffare period och kommunen saknade någon som ville ansvara för driften.
Johan fick till en deal. I utbyte mot att han fick bygga sin golfanläggning runtom skidbacken tog han också över vinterdriften.
– Det var så jag fick in foten, berättar han.

Det fanns bara ett problem. Cash.
– Jag fick belåna lägenheten och äska från banken. I början pratade vi inte om några jättebelopp, utan det handlade bara om att kunna bygga en mindre driving range och en övningsgreen.

Fejden med lokaltidningen

Så småningom lyckades han skrapa ihop den miljon kronor som blev den inledande investeringen och som såg till att bygget kunde börja.
– Det var bara att dra på sig blåstället och börja gräva och köra.
– Jag lyckades övertala kommunen ganska snabbt om att vi hade rätt inställning för den lokala Lidingöpubliken. Det var helt öppet och alla fick komma och träna. Alla barn fick testa och föräldrarna fick en kopp kaffe om de inte ville slå själva. Det var väldigt låg prestige i allting.

Det blev en succé som till viss del kan tillskrivas den till en början mycket kritiska lokalpressen. För redan innan öppnandet hade Mihkelson och hans bygge fått en hel del publicitet.
På lokaltidningen var man oroliga för att golfbanan skulle locka än Jaguarer och Roll’s Royces till området.
– Det var valda sanningar, och det gjorde att jag fick ganska mycket publicitet redan innan jag byggt. Men att det skrevs så mycket gjorde också att jag fick ut ordet när jag öppnade. För då stod det ju också att ”nu är det öppet nere på Ekholmsnäs”.
– Sedan visade det ju sig ganska snabbt att jag hade en helt annan profil, vilket både gjorde att de lugnade sig och att de som kom tyckte att det var ”en mysig träningsanläggning där Johan och hans pappa står och jobbar i kafeterian”. Det gillade folk och det gjorde att vi fick massor med folk som pratade gott om oss.
Är det inte lätt att man glömmer bort det där när det går bra?
– Jo, det är lätt hänt att man tappar det där. Men jag har faktiskt alltid vetat att det är just vad som gör oss unika. Vet man om det så är det inget som man tar bort.
– Sedan har det gått från att jag stod där och gjorde allting själv till att vi i dag har personal och att anläggningen inte ser exakt likadan ut. Men den röda tråden är att det alltid ska vara en familjär känsla där alla är välkomna.

 

LÄS MER: Berättelsen om Anthony Kim – Golfens Lord Voldemort

 

Finanskraschen och den stora krisen

2002 började man bygga. 2003 stod träningsanläggningen klar.
Det gick så bra att planerna snabbt blev att expandera. Johan ville nu bygga en hel golfbana.

Kommunen hade sedan tidigare flera gånger sagt nej till andra golfbaneprojekt på Lidingö. Men eftersom det backiga området i Ekholmsnäs var så otillgängligt blev det här inte någon konflikt med några andra grupper som skulle kunna ha varit intresserade av marken.
Hade Johan exempelvis tagit sikte på en öppen åker hade det sannolikt inte blivit någon golfbana.
– Det var den här marken eller ingenting, säger Johan som själv gav sig ut för att skissa och planera.
2005 lade fram det slutgiltiga förslaget för kommunen.
Två år senare öppnades nio hål.

Foto: Privat

Vad alla hade trott skulle bli en succé höll på att innebära slutet. 2008 sprack finansbubblan i USA. Också i Sverige blev konsekvenserna ödesdigra.
– Jag hade inte samlat en massa pengar i en skattkista. Jag hade investerat vad jag hade i rangen, säger Johan och berättar att upplägget med banan initialt var att sälja spelrätter för att finansiera bygget.

Stod på ruinens brant

Nu tvingades han istället själv belåna sig privat för att trycka in mer pengar i sitt drömprojekt.
Han fick också hjälp från banken som såg potential i en ny golfbana på Lidingö.
– Vi gick på knäna ekonomiskt hemma, men det blev också en livsstil. Jag bodde i stort sett på golfbanan under ganska många år. – Pengarna räckte ganska precis till att vi kunde bygga klart. Vi hade investerat tio miljoner i golfbanan. Den var spelbar, men det hade nog behövts lite mer pengar för att egentligen slutföra allt. Det är också något som vi dragits med under en lång tid.

Det gick så långt att han funderade på att lägga ner hela verksamheten.
– Jag fick sätta mig ner och fundera då. Jag såg vart golfbranschen var på väg. Då förstod jag att det skulle gå åt pipan. Det fanns inte en chans för golfbanor att överleva om man inte gjorde drastiska förändringar.
– Folk ville inte längre lägga pengarna på sin golf på det sättet man gjort tidigare.

Tvingades säga upp sina vänner

Men det kommer sällan något dåligt som inte för något gott med sig. På Ekholmsnäs gick man på två år från en fullt medlemsantal till att tappa 80 procent av medlemmarna. Det var under denna turbulenta tid som Johan tvingades till den omstart som gjort att klubben i dag är världens största och har nära 23 000 medlemmar.
– Jag funderade dels över om jag kunde ha kvar Ekholmsnäs och dels om jag kunde driva det vidare.

Det var som att börja om från början. En verksamhet som byggts upp utifrån ett perspektiv där man skulle ha både greenkeepers, banarbetare, instruktör och personal i kafeteria och reception bröts ned till grunden.
– Det var inte långt ifrån konkurs. Klubben var högt belånad och jag var högt belånad som person för att kunna hantera situationen.

2010 gällde det. Höger eller vänster?
– Jag bestämde mig för att jag skulle fixa det. Jag hade lagt så mycket tid och energi, och älskade fortfarande vad jag höll på med.

Samtliga anställda sades upp; allt från instruktörer till banarbetare och cafépersonal.
– Det här var människor jag träffade dagligen och som jag var väldigt tajt med. Men jag fick förklara situationen för dem. Många tyckte att det var tråkigt, men de som stod mig närmast och som hade varit med under resans gång hade full förståelse för mina beslut.
– Det fanns ingen annan utväg i fall Ekholmsnäs skulle överleva.
Nu fick han själv klippa greener och fairways, plocka bollar på rangen och servera kaffe i kafeterian.
– Om jag var tvungen att jobba mycket innan så fick jag jobba dubbelt så mycket nu. Men det fanns inget annat alternativ.
– Det fanns en kärlek till Ekholmsnäs, men också till hela golfen, och så fanns det så klart en stolthet inblandad. Jag ville verkligen lyckas.

Den nya idén – vändningen

Johan hade redan de där jobbiga dagarna en tanke på hur han skulle få verksamheten att vända, men han var också medveten om att det skulle ta tid. Han var ju tvungen att ta hand om den övriga driften som han iscensatte det som så småningom skulle göra klubben ekonomiskt bärande.
– 2010-2011 byggde vi upp en helt ny affärsplan. Sedan kämpade jag på 2011, 2012 och 2013.

Spel på hål 4.Foto: Privat.

2012-2013 lanserade han greenfeemedlemskapet. Det i sig var ingen nyhet, men Johan lyckades paketera det på ett sätt som passade storstadsregionen – han erbjöd ett koncept som inte funnits i Stockholm tidigare.
Till en billig peng fick medlemmarna värdet i Lidingö, innerstad, tillgänglighet och flexibilitet. Via hemsidan fick Johan igång en enkel administration.
– Jag förstod tidigt hur folk agerade i de nya köpmiljöerna på internet och att man var tvungen att komma bort från det analoga med telefonsamtal och papper.
– Jag var först i Sverige med att bygga en rent digital plattform för hur man ska hantera medlemskapet.

 

LÄS MER: Anders Forsbrand fick aldrig spela Ryder Cup – men fann Jesus

 

Ekholmsnäs var först med att registrera medlemskap direkt på beställning vilket gjorde att kunderna – som ofta är yngre – kan gå in på sin telefon och köpa ett medlemskap för att bara minuter senare ställa sig på första tee.
– Det var helt nytt då, säger Johan.

Världens största golfklubb

Verksamheten hade nu två ben. Det digitala med hemsidan, köpprocesser och kommunikation som attraherar en yngre målgrupp. Det här var mycket tidsenligt eftersom folk trots lågkonjunktur ville spela golf men inte kunde lägga samma pengar.
– Det växte fram en ny kategori golfare i Golfsverige, och den kategorin var inte 2 000 personer, utan snarare 100 000 personer, säger Johan.

Det andra var det fysiska benet. 400 medlemmar växte över en säsong till 2 000.
– 2 000 medlemmar som bor i Stockholm, och många av dem på Lidingö gjorde att många fler besökte oss än tidigare. Väl där kanske de tog en kaffe eller spelade några hål. Det skapade fler inkomstskällor och pengar som investerades direkt i en anläggning som snabbt blev bättre.
– Vi visade att vi fysiskt bryr oss om vår produkt som i slutändan är golfbanan.

En pressad situation hade gett en positiv spiral.
– Den absolut bästa marknadsföringskanalen man kan ha är en ambassadör för produkten, en kund som är nöjd och berättar för sina vänner om det.
– Det var där jag hittade min nyckel.

Svåra beslut för att nå rätt mål

I dag har man nära 23 000 medlemmar, en siffra som sannolikt också gör klubben till den sett till antal medlemmar största i världen.
– Nu är det många som tror att vi har en massa medlemmar som inte har någon anknytning till Ekholmsnäs, och där har de fel för majoriteten av våra medlemmar bor i Stockholm.
– Förut var det ofta så att om man bodde i Stockholm så var man medlem i en traditionell golfklubb. Skulle man sedan ha ett greenfeemedlemskap så gick man med i en golfklubb i Norrland någonstans. Helt plötsligt så fick man möjligheten att på Lidingö – som förknippas med en helt annan typ av svansföring – gå med i en golfklubb som ändå är nära stan.
Du måste vara väldigt stolt över att det till slut gick vägen?
– Jag är nog lite dålig på att blicka tillbaka och reflektera över vad som skett. Men när jag sitter här och pratar med dig så är det klart att jag är jättestolt. Jag är enormt stolt över vad jag lyckats göra, och jag är enormt glad att jag tagit beslut som gjort den stora skillnaden.
– Jag valde att ta den tuffa vägen för att nå det rätta målet, och det är jag väldigt glad för i dag. Jag hade kunnat ta in någon investerare eller släppt det och bara skitit i det och gjort något annat. Men jag är så glad i dag att jag hade så fina människor runtomkring mig som kunde hjälpa mig i de här besluten. Både att ta besluten, men också i att verkligen göra det.

 

Följ Golfbloggen på Twitter: @mhardenberger
Facebook: Golfjournalist Martin Hardenberger
Instagram: Hardenberger