Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Golfbloggen testar: Så bra är nästa års British Open-bana

PORTRUSH.
256 yards carry ska inte vara några problem.
Men den tuffa par fyran, hål nummer 4, spelas rakt in i Atlantens friska vind. Min drive är lite tunt träffad och reser sig en aning.
Kort senare har jag blivit varse om att Royal Portrush inte bara är sanslöst vacker, den är också brutalt straffande.

Jo, djupt där nere är min boll… Foto: Stig Dahlén.

När vi kommer fram ser vi först ingen boll i bunkern. Vi letar bakom. Vi letar i ruffen. Den är spårlöst försvunnen.
Sedan ser min vän Michael ett hål i bunkern, som om ett litet grävande djur varit där. Han gräver med sin klubba.
Säkert fem centimeter under sandens yta hittar han min boll.
Det är bara att hacka på…

Jag har mindre än en timme tidigare beskådat Rory McIlroys scorekort. Det fanns inglasat inne i klubbhuset. Som amatör gick han 2006 på 61 slag här.
Även om jag bortser från den ovan nämnda oturen är det för mig fullständigt obegripligt.

16:e, en liten nätt par trea på 210 meter uppför backen. Ja, flaggan är där borta, missa inte höger.Foto: Martin Hardenberger

Redan på väg till Royal Portrush får man en försmak på den ruffiga och opolerade naturen.
Det solblekta gräset vajar i den vinden och man kan se hur det härdats av regn och hård vind.
Här finns inget som stoppar de vindar som byggts upp ute över Atlanten och man får en liten man vs. nature-känsla redan längs med den vindpinade kustvägen.

LÄS MER: Golfbloggen i Nordirland – Ardglass Golf Club

En malplacerad trailer park

När vi så småningom passerar Darren Clarkes lyxhus uppe på en höjd, inte många meter från banan och kommer ner till klubbhuset ser jag till min förvåning att det på andra sidan vägen är fult av husvagnar – en riktig trailer park som för tankarna till ett område med tydliga socioekonomiska utmaningar.
Men tydligen så är det så man semestrar här.
Man drar på brynjan och åker på camping.

Foto: Martin Hardenberger

På klubbens parkering kan vi konstatera att Darren Clarke har en egen reserverad parkeringsplats med texten ”Reserved for Open Champion 2011”.
Intressant nog har Rory McIlroy som både innehar banrekordet på Portrush och vann The Open 2014 ingen egen plats.

Från klubbhuset går man ganska rakt ut genom huvudentrén för att komma till starter-huset och första tee.
Och kanske är just det första hålet sedan också banans lättaste.
Det är en relativt kort par fyra som böjer sig lite lätt från höger till vänster. Under The Open i juli kommer de flesta att slå ut med ett järn här och sedan spela in till green med en wedge.
Det går givetvis att slå en drive för att ge sig ett kortare inspel, men frågan är hur mycket man egentligen tjänar på det.
Hur som helst. Bara du undviker den diaboliskt djupa bunkern till vänster om green så är du okej.
Det gjorde inte jag.
Det slutade med dubbelbogey och en mardrömsstart jag aldrig lyckades hämta mig ifrån.

Tvåan är en relativt enkel par femma och trean en kort par trea.
Sen börjar allvaret och birdiejakten byts mot något helt annat.

LÄS MER: Golfbloggen i Nordirland – Portstewart Golf Club

Inspelet till sjuans green (efter några slag för mycket). Foto: Stig Dahlén

Senast Royal Portrush stod som värd för The Open Championship var 1951.
För att få äran att arrangera golfens äldsta tävling igen var klubben tvungen att ge banan en rejäl ansiktslyftning.
The Royal and Ancient var benhårda i sin kravställning.

Martin Elbert – som även byggt om Turnberry – fick förtroendet när det kom till att förbereda Portsrushs Dunluce-bana för tävlingens återkomst.
Han bar byggt om greenområdena för hål två, tre och åtta. Han har också byggt två helt nya hål i form av sjuan och åttan, hål som överhuvudtaget inte fanns tidigare.

Två helt nya hål

Sjuan är en par femma på dryga 540 meter som svänger svagt till höger. Den är vackert belägen strax innanför den yttersta sanddynen.
Åttan är sedan en lite kortare par fyra som spelas ovanpå nästa dyn. Hålet svänger lite vänster och har en skarp kant på vänstersidan. Här kommer spelarna tvingas ta ett beslut om hur mycket de ska våga gena.
Miss vänster och du är till råttorna.

Cover me, I’m going in…Foto: Stig Dahlén

Hålen som försvunnit är de gamla 17 och 18 som fått göra plats åt de byggnationer som ska finnas på plats under The Open 2019.
Dessa två hål – som tidigare gick parallellt med varandra precis framför klubbhuset – ansågs också vara för svaga för att fälla avgörandet under en major.

Ett klokt beslut?

Noterbart är dock att man med det tidigare 16:e, som numera är 18, kommer att få ett avgörande där spelarna har solen i ansiktet.
Det är också ett hål där de så länge det inte blåser rak motvind förmodligen inte kommer att slå driver från tee utan istället spelar ut en kortare klubba för att undvika bunkrar på högersidan.
Det går även att diskutera hur bra detta är som avslutningshål – inte minst när man nu också är betydligt längre från klubbhuset.

Betyg

Layout: 5
Kommentar: På Royal Portrush ställs du inför en hel del slag som känns direkt avgörande. Det första är utslaget på fyran där du har skit till vänster och out höger. Samtidigt måste du slå driver för att han en chans att nå green.
Här finns också flera hål där du kan välja helt olika linjer beroende på din strategi och om du vill spela aggressivt eller konservativt.
Femman – ett kraftigt dogleg höger – är ett sådant hål där du med en bra drive kan nå green, men samtidigt med en djärv linje tar både dubbelbogey och mer i spel.

Trots att det också finns några lite tveksamma hål, som exempelvis 10:an ”Himalayas”, tycker jag att det är svårt att hitta andra banor som är lika spännande.
Kanske är det inte heller helgjutet med siktpinne på 17:e tee?

Efter en bra drive (mot siktpinnen) lär du bara ha en liten wedge in mot 17:e green.Foto: Stig Dahlén.

Par trean hål 16 är ett av de tuffare korthål jag spelat. När Bobby Locke vann The Open här 1949 siktade han samtliga fyra rundor vänster om green. Sedan chippade och puttade han för par.

Med detta sagt är det en bana du behöver spela med hjärnan och där agnarna skiljs från vetet.

Skick: 5
Kommentar: Här ser vi hårda fairways där det gäller att veta var man ska landa bollen. Ofta kommer du lika långt med en låg rullande boll som en med lång carry.
Det är links! Sånt gillar vi!

Under vårt besök är greenerna inte de snabbaste, men de bollen rullar dit du slår den och det råder ingen tvekan om att potentialen finns.
De är så hårda att jag har svårt att hitta mina nedslagsmärken.

Estetik: 5
Kommentar: Det är rått och ruffigt. Väldigt vackert, tycker vi som gillar linksgolf.

Atmosfär: 5
Kommentar: Det märks att hela Nordirland längtar till sommaren och The Open Championship. Hotellen är fullbokade sedan flera månader tillbaka och tävlingen är ett av de självklara samtalsämnena vart än du vänder dig.

Inne i klubbhuset finns en del memorabilia och man hyllar gamla hjältar.

Genar du på femman?Foto: Stig Dahlén.

Restaurang: 4
Kommentar: Tyvärr får vi aldrig möjlighet att testa maten på klubben, men menyn känns typiskt ”bra golfrestaurang”.
Vårt kvällsmål inmundigas efter rundan på Smuggler’s Inn, en restaurang (och hotell) som fått goda betyg både på TripAdvisor och Google.
För min del känner jag att det var godkänt men inget att skriva några memoarer kring.

Boendemöjligheter: 4
Kommentar: Vi bor på The Causeway Hotel (ungefär en halvtimme från banan) som i ärlighetens namn invändigt inte är det spexigaste jag varit med om. Däremot slår placeringen det mesta. Hotellet ligger längst ut på en klippa bara några meter från havet.
Bara några meter bort ligger The Giant’s Causeway som också en upplevelse värd att testa.
Ungefär 40 000 stenpelare reser sig här upp ur havet, och man kan faktiskt ge sig ut på dem och komma i nästan direkt kontakt med vågorna.
Platsen listas i dag som ett av UNESCO:s världsarv.

Pelarna kommer från ett vulkanutbrott för många tusen år sedan.

Finn McCool eller inte.Coolt är det.Foto: Martin Hardenberger

Legenden säger dock att det var jätten Finn McCool som en gång i tiden byggde en bro för att kunna utmana den skotske jätten Benandonner. Finn byggde en bro över till Skottland för att kunna spöa skiten ur skotten.
Men när Finn en dag får syn på Benandonner inser han att den skotske jätten är mycket större än han själv.
Finn blir rädd och springer hem till sin fru Oonagh.

Väl hemma igen bäddar Oonagh ner Finn som en baby och när Benandonner knackar på dörren för att göra upp med Finn så svarar Oonagh att Finn inte är hemma, men att Benandonner gärna får se på deras son som så vackert ligger nedbäddad.
När Benandonner ser hur stor babyn är tänker han ”hur stor är då Finn McCool, han måste ju vara en jätte bland jättarna”. Benandonner flydde då hem till Skottland och på sin väg förstörde han bron så att Finn McCool aldrig skulle kunna följa efter honom.

På den skotska sidan, vid Fingal’s Cave, finns det liknande pelare och man misstänker att berättelsen kan ha influerats av detta.

Ja, om det var lava eller två bråkande jättar som är anledningen till detta världsarv. Det får ni själv avgöra.
Vackert är det i alla fall.

 

Totalt betyg: 28/30

 

Följ Golfbloggen på Twitter: @mhardenberger
Facebook: Golfjournalist Martin Hardenberger
Instagram: Hardenberger