Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Drömspel i Irland: Ballybunion Old Course

Vad som enligt Google Maps tar 3 timmar och 10 minuter tar oss själva verket närmre fyra.
Resan från Portmarnock till Ballybunion känns som en evighet lång.
Men ska visa sig vara mödan värd.

Foto: Martin Hardenberger

Jacob Sjöman och jag fortsätter vår drömresa. Vi har satt oss i bilen efter att ha blivit fullständigt urblåsta på Portmarnock Golf Club och är medvetna om att det är en lång bilfärd vi har framför oss.
Men denna bilfärd måste trots det gå till historien som en av de längsta.

LÄS MER: Tippa The Players – vinn en runda på PGA National

Så småningom börjar regnet smattra mot vindrutan och ett smått otroligt mörker lägger sig likt en våt filtmatta över karossen.
Vi har under inledningen av vår färd västerut förvisso fått skåda en vacker solnedgång, som på något sätt viskade om vad som komma skulle, men det här var vi inte redo för.
Efter att ha tagit av motorvägen vid Limerick väntar ytterligare en timme på smala serpentinvägar (med en hastighetsbegränsning som man inte ens våga komma i närheten av).

Men vi kommer (till vår stora förtjusning) till slut fram.

Väl på hotellet möts vi av nästa chock.
På toalettstolen ligger ett par använda kalsonger.
Och på vasken står ett fullt shaving kit.
Hallå ja!

Situationen som uppstod då en ganska trött journalist uppmärksammade den stackars hotellpersonalen på The Cliff House Hotel om vad som inträffat måste ha varit en av de mer märkliga som ägt utspelat sig innanför de inte allt för nya väggarna.

Men vi överlever så klart incidenten och en GT senare kan vi slå fast att vi kommer sova riktigt gott också denna natt.

Ballybunions 15:e. En tuff rackare.Foto: Privat.

Ballybunions gamla bana har anor från 1893.
I dag vallfärdar folk hit från hela världen.
Inte minst amerikaner.
Det är inte svårt att förstå varför.
Det här är en bana utöver det vanliga, och på många topplistor rankas banan faktiskt som den bästa i Irland.
Faktum är att den av amerikanska Golf Digest 2005 rankades som världens sjunde bästa golfbana utanför USA.

LÄS MER: Drömgolf i Irland – Portmarnock Golf Club

Det är läckert.
Ballybunion ligger verkligen mitt i ingenstans.
4G-nät för telefonen är exempelvis inte att tala om.
Men kanske är det också lite det där som är charmen.
Här handlar det om dig, din boll och naturen.
Det är lite av en zen-retreat för golfare…

Foto: Martin Hardenberger

Stenen och plakatet ovan hittar jag mellan parkeringen och första tee.
1981 besökte Tom Watson Ballybunion. Han var då regerande mästare i The Open och kom hit för att förbereda sig för tävlingen på Royal St George´s.
Watson blev kär i banan, spred ordet om hur bra den var, och skulle komma at återvända ofta.
Han öppnade helt enkelt golfturisternas ögon för platsen.
Det var också han som omdesignade banan 1995 och gav den sin nuvarande form.

År 2000 spelades Irish Open på banan.
Svenske Patrik Sjöland vann.
Lika stora framgångar skördade Sverige inte denna gång…

Betyg
Layout: 4
Kommentar: Det här är vad en riktigt bra spelare skulle kalla ”a true test of golf”. Och som vi alla vet kan sanningen ibland göra ont…
Bortsett från det första hålet – en relativt kort par fyra med en skräckinjagande kyrkogård till höger – är det här en riktigt tuff rackare.
Sanddynerna är enorma och spelar vi inte emellan dem så spelar vi från den ena till den andra.
I motsats till många andra linbanor så är inte heller lågt nödvändigtvis bra då du behöver kunna få upp bollen högt i luften för att få stopp på de hårda och ofta högt belägna greenerna.
Du behöver verkligen ha kontroll på din golfboll – inte minst när vinden ligger på från Atlanten och absolut ingenting skyddar dig.

Det som jag verkligen gillar (och som ju är en kombination med det fina skicket) är att du med bra utslag kan få en rull som inte är att skåda i Sverige. Så vad som ibland ser långt ut på scorekortet och inte minst för ögat spelas ibland kort.
Tuffa greenområden tvingar också fram en hel del kreativitet.
Det är helt enkelt kul att spela här (även om det finns en risk att man förlorar ett oändligt antal bollar, fråga bara Jacob…).

Måste säga att jag inte rekommenderar någon med handicap över 18 att spela här.
Det sabbar bara självförtroende.t

Smalt är det också…Foto: Martin Hardenberger

Skick: 5
Kommentar: Hårda fairways och greener. Fläckfria tees och vackert högt och blekt gräs i ruffen. Det här är en bana som egentligen har allt en linksgolfare älskar.
Greenerna som lades om för ett par år sedan har satt sig fint, precis som 18:e fairway som genomgick samma procedur.

Estetik: 5
Kommentar: De enorma sanddynerna, det blekta gräset och kvällssolen som efter en (oftast) blåsig och regnig dag speglar sig i Atlanten ger en inramning att dö för. Bara skuggspelet är som en teater i sig.
Ur ett naturperspektiv så blir upplevelsen av en golfrond knappas häftigare än på Ballybunion Golf Club.

Detta har man givetvis på en så pass stor turistdestination som den här banan lärt sig att dra nytta av. Klubbhuset är beläget med utsikt över det 18:e hålet – och så klart Atlantens vilda vatten.

Inte förrän det här monsunregnet tvingade mig lämnade jag puttinggreen, min Smithwick’s och den storslagna utsikten.Foto: Martin Hardenberger

Atmosfär: 5
Kommentar:
Stenen med Tom Watson-plakatet säger det mesta.
Dessutom ska det tilläggas att man trots att mängder av amerikaner kommer hit har lyckats behålla en familjär känsla över klubben.
Det är inte överdrivet dyrt att gå med och medlemmarna är väldigt vänliga.

Restaurang: 3
Kommentar: Ja, vad ska man säga? Man måste ge dem att de i alla fall försöker i Irland. Det hade varit en lögn att påstå att de lyckas på Ballybunion, men de är i alla fall mindre taffliga än på många andra ställen. Litet plus så klart här för positioneringen av serveringsytan…
Steak sandwich, chicken curry och den typen av rätten är att rekommendera.

Boendemöjligheter: 4
Kommentar: Bortsett från kalsongupplevelsen så är boendemöjligheterna t helt okej i förhållande till hur liten by Ballybunnioun (ja, byn stavas med två N) är.
Här finns en rad bed and breakfast-ställen, The Cliff Hotel (som vi bodde på) och även ett lite mindre hotel på andra sidan parkeringsplatsen från golfklubben sett.
Vi snackar absolut inte om något femstjärnigt, men det fyller ändamålet och är fantastiskt mysigt.

Totalt betyg: 26/30