Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Golfbloggen

Inför US Masters: Min runda på Augusta National

Lite som en första kyss.
Det är en av de bästa upplevelserna i mitt liv.

Något jag aldrig kommer att glömma.
Det här är berättelsen om min runda på Augusta National.

Om det var svårt? Ja! Men inte så omöjligt som tv-experterna vill ge sken av.

Augusta National Golf Club
Augusta National Golf Club

Jag minns det som om det vore i går. Tredje gången gillt var det faktiskt.
Två gånger tidigare hade jag som det första jag gjort vid ankomsten till mediebyggnaden på Augusta National tagit min lott, rivit av den på mitten, stoppat ena halvan i skålen där numren dras ifrån och såklart stoppat den andra i säkert förvar i plånboken.
Dock gjordes proceduren den här gången egentligen helt utan hopp.
Det påstås ju att det inte alls är någon lottning, utan att det i själva verket bara är höjdarpressen från ESPN, Golf Digest och New York Times som får spela den där mediegolfen dagen efter US Masters. Efter att ha fått detta i stort sett hjärntvättat in i mitt huvud tog jag därför inför 2016 års upplaga av US Masters inte med mig klubborna till USA.

Det var visst så att Danny Willett vann US Masters i fjol. Jag vet. Jag var där. Jag skrev mängder av artiklar. Men allt var så dimmigt.

Augusta National Golf Club i Augusta, Georgia, grundades av legendaren Bobby Jones 1931 och är i dag en av världens mest exklusiva golfklubbar. Jones, som ses som en av de mest nobla och även smartaste i spelets historia, betraktade detta som sitt mästerverk. För att lägga ut banan tog han banarkitekten Alister McKenzie och tillsammans byggde de vad som under årtionden utvecklats till en av golfens heligaste platser – den enda plats dit varenda golfares blickar återvänder årligen för den kanske mest populära tävlingen av alla, där hjältar skapats och historia skrivits gång på gång på gång.
Allt, till och med olika träd, är ikoniska här och infarten till banan, Magnolia Lane, är känd över hela världen.
Att komma hit är som att träda in i en knallgrön bubbla, en golfares sagovärld.

Jordan Spieth ledde med ett slag efter lördagens spel. Men i mitt huvud handlade allt om något helt annat. Beskedet hade kommit. Jag skulle spela. Jag kunde inte sitta still.

På söndagskvällen samlas 28 tv-, radio, och tidningsjournalister i samma lokal där Danny Willett timmen tidigare hållit presskonferens med en grön kavaj över axlarna. Vi är alla som barn som väntar på godis, som pojken som väntar på sin första kyss, som flickan som för första gången blivit utbjuden på middag.
Jag vet redan nu att det kommer att bli svårt att sova.
Vi får varsitt kuvert. I kuvertet är en inbjudan.
”Arrival Time: 10:10 AM
Tee Time 11:10 AM”
Presschefen, en lång och smal man vid namn Steve, berättar för oss att det här – vi ska inte säga det till våra respektive – kommer att bli den bästa dagen i våra liv och de bjuder på lunch eller middag beroende på vår starttid.
Vi får använda ”champions loocker room” och precis som vanlig här så är mobiltelefoner strikt förbjudet.

Jag har hittat ett hyrset i en välsorterad golfbutik i närheten och efter mängder av nattliga provsvingar bredvid sängen vaknar jag måndagen den 11 april med ett ryck och hög puls. Det är i dag det ska hända.
Det är i dag jag ska få spela denna historiska bana, denna bana som man suttit och dreglat över när den visats upp på tv när hjältar blivit krönta, och som målats upp som brutalt svår.
När det gäller min egen golf så brukar jag vara ganska bra på att hålla lugnet – men här är det kört. Jag skakar redan när jag tar ett par klunkar av morgonkaffet.

En god vän ger mig lift genom staden som är allt som golfbanan inte är. Vi tar en skarp sväng in på Magnolia Lane och en annan värld öppnar upp sig.
Klockan är 10:04. Jag mår som en prins.
STOP.
Här ska inbjudan, den skriven på grovt papper med sitt typiskt djupgröna passepartout, visas upp.
”You are five minutes early, sir. Please drive around the block and come back”. Sheriffens ord är obeskrivligt militäriska och vi kan inte göra annat än att vända.
Rullgardin.

Tio minuter senare är vi tillbaka och släpps in. I Champions loocker room tilldelas jag ett mahognyskåp med Tom Watsons namn inristat i guldplakat – när han är här så är detta hans skåp – och den gåshud jag redan jobbat upp är nu mer i stil med Ian Poulters frisyr alternativt spretig bermudaruff.
Vår ”drive around the block” har gjort att klockan tickat så pass mycket förbi elva att det inte längre bjuds på frukost och jag tar mig istället till drivingrangen.Skärmavbild 2017-03-07 kl. 18.50.59

På ettans tee väntar presschef Steve tillsammans med några andra medlemmar också iklädda gröna kavajer. Jag har blivit lottad ihop med tre jänkare som inför denna religiösa upplevelse är minst lika nervösa som jag.
Bara några meter bort hade Danny Willett mindre än 24 timmar tidigare inför tiotusentals människor slagit i vinnarputten och ytterligare ett par hundra meter, ned för en backe och runt lite skog, i Amen Corner, hade Jordan Spieth stått för tidernas kollaps och gett bort segern. Det hade varit eufori, extas och antiklimax på en och samma gång.
Samtidigt som det känns som att de enormt höga och lika gamla Loblolly-tallarna alla vill berätta sina historier infinner sig en tomhet. Ni som beträtt en fotbollsplan på en stor men tom arena vet vad jag pratar om. Lugnet efter stormen.
Vi kunde höra varje fågel kvittra och varje kotte falla.
Men framför allt varje nervöst andetag.
Med min lånedriver i handen tänkte jag nu bara en sak; Slå. Inte. Out.
Outen är till höger, och min boll for givetvis till vänster. Som tur var så spelade ingen hål nummer nio just då och jag slapp skrika fore.

Ryan Garfat från ESPN slog ut efter mig. Han säger sig ha åtta i handicap, men på ettans tee på Augusta såg det mer ut som 80. En mer direkt beskrivning skulle vara alltför utlämnande.
Hur som helst, efter att med svettpärlor i pannan tagit oss av ettans tee gick det allt bättre.
Efter två slag hittade jag (till skillnad från medspelarna) min boll på green.
Men de kom också dit till slut.

Och här har vi ju ett kapitel i sig. Augusta Nationals greener.
Om du endast har spelat golf i Sverige och tror dig ha spelat på snabba greener så vet du inte vad du talar om.
Har du spelat på snabba greener på andra platser i USA, men inte på Augusta så vet du sannolikt inte heller vad du pratar om.
Jag minns att mina föräldrar en gång när jag gick på college i Kalifornien kom och hälsade på. Vi spelade en runda på min hemmabana Bayonete, en bana som var kvalbana till US Open det året. Jag trodde aldrig de skulle få bollen i hål och det hände flera gånger att de puttade av green.
Är du på fel ställe på green på Augusta National (oftast bakom hål) då kommer aldrig att få bollen i hål, det går helt enkelt inte att få den att stanna. Du kan till och med få gå tillbaka 50 meter längs fairway för ett nytt inspel om du bara puttar lite, lite, för hårt.
Underförstått så blev det en ganska långsam runda denna varma aprildag i Georgia…
De flesta amatörgolfare hade förlorat vettet här.
På ettan får jag nog tacka vad collegegolfen lärde mig för att jag på något vänster lyckades kringla i parputten, men så var mitt inspel också kort pinnen.

Efter denna beskrivning av greenerna undrar ni säkert varför jag längst upp skrev att banan inte är så svår som tv-experterna vill ge sken av.
Följande stämmer.
Banan är extremt kuperad vilket man inte ser på tv.
Greenerna är extremt svåra.
Ruffen är på sina ställen väldigt tjock.
Men det som ofta glöms bort är att banan, så länge du inte missar på helt fel ställe, är ganska generös från tee. Fairways är relativt breda och under träden ligger tallbarr, inte smetig ruff. Detta gör att det är ganska svårt att göra av med bollen så länge man inte slår ner den i ett vattenhinder.
Och jämfört med andra tourbanor är den inte så himla lång heller. Och det gillar jag, det handlar inte bara om att slå långt här, vass strategi och finess är minst lika viktigt – vilket numera inte är alltför vanligt.

Fina tolvan...
Fina tolvan…

Men det finns många anledningar att älska denna golfbana. Det fläckfria skicket kan vara en, inte ett grässtrå ligger fel, historiken en annan och Amen Corner en tredje. Sträckan 11-13 är de kanske mest ikoniska spelet har att erbjuda. Svåra 11:an följs upp av luriga par 3:an hål 12, bara dryga 130 meter där vinden alltid ställer till det och som skördat så många offer.
Man blir glad bara av att gå här. I alla fall så länge man inte som Jordan Spieth har sju i och ger bort en grön kavaj.
Jag gjorde bogey.
Men så får han ju också snart chans på revansch. Det får inte jag.

SÅ SVÅR VAR AUGUSTA
Namn: Martin Hardenberger
Handicap: 2
Datum: 11 april, 2016
Bana: Augusta National Golf Club
Par: 72
Score: 82
Birdies: 0
Par: 9
Bogeys: 8
Dubbelbogeys: 1 (hål 9).


Följ Golfbloggen på Twitter: @mhardenberger
Facebook: Golfjournalist Martin Hardenberger