Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Sorgligt att de känner sig tvingade att tigga

SLITIT. ”Det har varit både sorgligt och slitsamt”, skriver KvP:s krönikör Henrik Högtröm om granskningen av tiggeriet.

Foto: Drago Prvulovic/Malmobild AB

Det har varit både slitsamt och sorgligt att arbeta med den här frågan. Den känslan infann sig redan vid den första reportageresan till Mönsterås där vi träffade Narcisa som tiggde utanför Ica. När jag satt där bredvid henne kunde man liksom känna brännande blickar från några och varmare reaktioner från andra. Tiggarpotatisen i byn var så het att det gick att känna värmen.

Karlskrona var också jobbigt.

Jag fick sitta ner på huk för att kunna prata med Ofelia och efter en stund kändes det som att benen skulle låsa sig. Eftersom jag spelar korpfotboll på onsdagar och padel på söndagar är det viktigt med spänst och här var min rörlighet helt klart på spel.

Ofelia, som inte spelar fotboll eller padel, sa att vartenda ben i kroppen värkte efter en dag bakom koppen.


Det blev samma sak i Malmö.

Migranterna på Crossroads berättade att polisen var ute och körde bort dem från sina nattläger i Malmös parker. Jag lyssnade, antecknade och lovade att vi skulle komma om det hände igen. De ringde så klart en helgkväll vid 23.30. Jag hade druckit ett par glas vin och glodde planlöst på en dokumentär om Hitlers vakter, kvinnor, fritidsintressen eller vad det nu var.

Vi blev tvungna att ta taxi dit jag och fotografen Drago.

Kallt var det och det tog säkert två, tre timmar innan vi kunde åka hem igen. En läsare på Facebook hävdar att vi låg i buskarna och lurpassade "för att försöka sätta dit poliser i deras tjänsteutövning" och skriver vidare att han hoppas att vi hyenor frös.

Och visst frös vi men vi stod helt öppet och presenterade oss som skolpojkar när patrullbilen rullade fram. Både jag och Drago är för gamla för att åla i buskarna.

 

Dagen efter ringde en annan källa när jag stod i affären.

På minimal engelska berättade han att polisen hade varit i lägret och "come quick". Just då stod jag och skulle välja middag för kvällen och funderade även över om det skulle bli Bakken eller Tivoli med familjen dagen efter. Skånetrafiken erbjöd rabatt på Tivoli men Bakken är ju så gemytligt.

Jag hade kort sagt mycket att tänka på men åkte ändå till lägret för att träffa min källa. Ingen var, så klart, hemma i skjulen när jag kom fram. Jag ropade hallå, tittade mig omkring och tankarna vandrade.

Eftersom jag bygger en altan tittade jag på migranternas ruckel i jakt på kreativa lösningar. Och jävlar vad de kan improvisera.

Min poäng är att jag (än så länge, peppar, peppar, ta i trä) lever ett privilegierat liv. Ofelia, Dorin och de andra i mina reportage gör det inte. De vill ha ett bättre liv.

 

I de läsarmejl jag har fått (till 99 procent negativa) har jag blivit beskylld för att skriva snyftreportage som redan blivit skrivna. Bland annat under det träffsäkra epitetet "gråtstalinist". Och till den anklagelsen anser jag mig skyldig. Det är fortfarande sorgligt att människor känner sig tvingade att tigga för sitt uppehälle och att de övernattar på hopsnickrade lastpallar.

Det är minst lika sorgligt att det visar sig att de löper risk att bli utnyttjade av skrupelfria personer som tar deras pass och pengar.

Turerna kring lägret på Industrigatan i Malmö är mera bisarra än sorgliga. Att polisen och Malmö stad vill undvika fler sådana läger är helt rimligt. För egen del har jag svårt att reta mig på tiggare. Valet mellan att ge eller inte är upp till mig. Men jag medger att det är lättare att skänka en tia till en a-lagare som förklarar att han behöver ett bidrag till en pava Marinella.

Tiggarna ger mig inget mer tillbaka än en känsla av att mitt bidrag är en droppe i ett miserabelt hav.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!