Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Sommarprat om mens – utan en tråkig stund

Liv Strömquists program handlar om mens. Foto: Emil Nordin

När Liv Strömquist visar på skillnaderna mellan mens och näsblod och säger att ingen med näsblod fått höra att "din näsa är porten till helvetet" är det väldigt roligt och väldigt sant.

FAKTA

INLEDNINGEN

4 getingar Liv Strömquist konstaterar krasst att mens utan tvekan ligger topp tre över intressanta konstnärliga teman - i konkurrens med döden och kärleken.

KÄNSLORNA

3 getingar Jag får tårar i ögonen när hon berättar om hur en cool tjej i klassen plötsligt bekräftar henne med oväntat beröm och får henne att våga.

SKRATTEN

4 getingar Det mesta är väldigt roligt, delvis på grund av en stillsam, ständigt satirisk ton och enorm känsla för paus och betoning. Och uttryck som "Han var lite nazist, men inte så mycket tydligen".

MUSIKEN

3 getingar Blandar modern electronica med favoriter från tonåren och Sonja Åkessons bitska text om kvinnans vardagselände i Ulla Sjöbloms visa från "Sånger om kvinnor".

AVSLUTNINGEN

3 getingar Lyckas citera filosofen Friedrich Nietzsche utan att låta ett dugg pretentiös: frigörelse är att inte längre skämmas inför sig själv.

Serietecknande satirikern Strömquist får mig att skratta högt. Hon håller liksom igen i sitt uttryck, och det hon berättar flyger av sig själv. Hon lyckas göra nästan ett helt "Sommar" om mens - utan en tråkig stund. Trots att hon ger oss lektioner i historia, fysiologi och filosofi.

 

Allt är inte mens. Vi får veta att den unga Liv var en konstig person i halvpolo, intresserad av hästar och grekisk mytologi. Hon hade socialt låg status. Hon kunde aldrig slappna av. Hennes schema var ett rutmönster hon aldrig klev utanför.

Vi får höra berättelsen om en manlig serietecknare som sa till henne att han hatade serier av kvinnor eftersom de bara handlar om mens. Hon säger att han hade fel, tråkigt nog, och att hon önskar att samhället hade svämmat över av episka berättelser om mens. Som Ingmar Bergman använde sig av döden.

 

Mens är enormt tabubelagt. Sedan urminnes tider har blodet ansetts "orena" omgivningen, och djävulen ansågs vara på jakt efter blodet. Men när Liv Strömquist säger att "mens är som konstnärligt tema fruktansvärt försummat i världshistorien" måste vi ändå dra på munnen.

Hon berättar om kvinnliga författare och konstnärer som använt sig av pms-relaterad smärta som ett sätt att skapa kreativ kraft. Om vi hade levt i ett matriarkalt samhälle skulle mens ha haft samma höga status som männens melankoli på 1800-talet och vissa kända mäns bekräftelseångest i dag.

Jag ser redan fram emot ett seriealbum om mens.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!