Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Skott och bomber är en del av deras vardag

HAMNADE PÅ FOSTERHEM. Proffsboxaren Simon Henriksson, 24, hade en tuff uppväxt i Lindängen. Både han och hans syster hamnade på fosterhem. "Det värsta jag visste var att komma hem", säger han.

Malmö – en öppen, internationell och välkomnande storstad? Eller våldsam, beväpnad och hård?
Expressens Diamant Salihu var i Malmö i augusti 2010, när Peter Mangs satt skräck i invånarna genom att skjuta mot personer med utländsk bakgrund. Det var en månad till valet och politiker och poliser pratade om vapnen flödade in via Öresundsbron. Han fick i uppdrag att undersöka om det gick att köpa ett vapen. Det tog fem timmar att lösa.
Under 2014 beslagtar Malmöpolisen 168 vapen. Man anmäler 179 skottlossningar. 14 fler skjutningar än året före.
Vapnen är fortfarande "lätta att fixa".
Men nu spränger man bomber också.
I andra delen av reportageserien om den delade staden försöker Diamant Salihu och fotografen Christoffer Hjalmarsson förstå utmaningarna för Malmös unga.

Avslöjade vapenhandeln - åtalas

Dag efter dag sköts det i Malmö. En okänd serieskytt siktade in sig på invandrare, och 2010 blev det besinningslösa våldet till en valfråga.

Polischefer och politiker krövde hårdare vapenlagar, men Expressen beslöt att undersöka om påståendena om att det flödade av illegala vapen stämde?.

Reportern Diamant Salihu köpte en pistol och gav den direkt till polisen. "Samhällsviktig journalistik", sa chefredaktören Thomas Mattsson.

Men Salihu, Mattsson och nyhetschefen Anderas Johansson fälldes i tingsrätten och hovrätten för olika vapenbrott.

Sveriges publicistiska organisationer har protesterat mot domen. På tisdag tar Högsta domstolen upp fallet om vapenreportaget från Malmö

Sprängningar och skjutningar har blivit vardag i Malmö

Det har blivit en del av vardagen för många Malmöbor.

– Jag bryr mig inte för det är inte mig de är ute efter, säger Inga Dellinder, 65, som haft flera skottlossningar utanför bostaden i Lindängen.

 

Lindängens torg, Malmö.

–Vad är det?

– En radio.

– Vad är det?

– En batong. Man drar ut den, säger polisinspektör Victor Eriksson.

Treårige Alexander pekar mot pistolen och frågar flera gånger.

– Kan man panga?

– Kan man panga?

 

***

"Kan man panga?" Treåriga Alexander är nyfiken på polisen Victor Erikssons pistol.

 

Polisinspektör Tomas Aggebrandt visar oss runt i Lindängen, ett av flera socialt utsatta områden med hög arbetslöshet och kriminalitet.

– Unga är prioriterade i vår verksamhet. Dem har man större möjlighet att påverka, säger Tomas Aggebrandt.

Största problemen rör narkotika. Ofta försäljning eller användning av marijuana, cannabis eller skunk. Ett gram kostar hundra kronor. Missbruket finns så långt ner som bland 13-åringar. Tomas Aggebrandt och Victor Eriksson arbetar brottsförebyggande genom att med ständig närvaro identifiera de som kan hamna snett. De har just gått en vända inne på Willys och Apoteket.

– Dagen före nyårsafton sköts fyrverkerier på torget och inne på Willys. Och för två veckor sedan hade Apoteket inbrott, berättar Tomas Aggebrandt.

Han leder oss bland hyresrätterna till Kantatgatan. Natten till den 8 oktober sköts tre bröder i 20-årsåldern där. En fick allvarliga skador i bröstkorgen, en träffades i benet och på den äldsta brodern snuddade kulan huvudet. Skotten avlossades av en 16-åring som enligt uppgift inte fick det pris han krävt för stulna vinterjackor.

– Jag tror det var där borta, säger pensionären Inga Dellinder, 65, när Tomas Aggebandt frågar om platsen.

Polisinspektören frågar om hon känner sig orolig.

– Det är klart jag känner mig orolig, men jag har inte den uppfattningen att det händer mig.

Du är inte osäker att gå ut i området?

– Nej, nej, svarar Inga Dellinder på inspektörens fråga.

Hon har bott här i sju år och säger att inget har förändrats. Hotad känner hon sig inte heller, trots att hon ibland går hem i mörkret.

– En kille som brukar vara här säger alltid till mig: ”Du får inte gå åt detta hållet”. Så han följer mig ända hem. Han är helt underbar.

Jag frågar om hon upplevt skottlossning fler gånger än i oktober.

– Jaja. Jaja. Många gånger. Jag kom till och med här borta när det låg en utanför videobutiken och var skjuten, för ett par år sedan.

– Min väninna och jag skulle gå på kyrkogården. Så hörde vi bara ett skott. Jag känner mig inte otrygg ändå.

Har du sett slagsmål också?

– Oh, ja. Många gånger. Jag kan stå på balkongen och se när de slåss.

Det är inte en normalbild som många kan relatera till. Hur kommer det sig att du gör det?

– Jag bryr mig inte för det är inte mig de är ute efter. Jag har sagt att jag bryr mig inte längre. Jag går rakt igenom.

Har du hört av dig till polisen? frågar Tomas Aggebrandt.

– Nej, jag har inte brytt mig om det. Jag vill helst inte bli inblandad i nånting. Jag anmälde en gång och då fick jag jävla massa stryk.

Jaja. Men man kan ringa... vadå, menar du stryk?, säger Aggebrandt.

– Jag fick stryk av den killen som fick reda på senare av en polis att det var jag. Det var ett år sen. Jag hade varit hos en väninna och anmälde att hennes sambo hade slagit henne. Hon hade fått tre jack i huvudet. De var på väg att skiljas. Jag gick ner och ringde. Han fick reda på av en polis att jag ringde. Därför har jag sagt: Inte mer.

– Det är trist. Så ska det inte vara, säger polisinspektören.

 

***

Inga Dellinder har haft flera skottlossningar utanför sitt hus i Lindängen, men känner sig inte orolig för att själv drabbas: "Jag bryr mig inte för det är inte mig de är ute efter", säger Inga Dellinder, 65, när hon pratar med polisinspektör Tomas Aggebrandt. Foto: Christoffer Hjalmarsson

 

– Det här är hemma. Här känner jag mig alltid välkommen.

Proffsboxaren Simon Henriksson, 24, växte upp här under sämsta tänkbara förhållanden. Han och storasystern hamnade på fosterhem som barn. Först som nioåring fick han återförenas med sin mamma i en hyreslägenhet i Lindängen.

– Det värsta jag visste var att komma hem. Det var mycket spring hemma med olika människor.

Många av barndomsvännerna kom från liknande miljöer. Skolan blev en plats där han kunde äta sig mätt och fly verkligheten.

– Jag kunde glömma miljön hemma.

Som tolvåring började han boxas. Det blev räddningen bort från gatan och kriminalitet. För några år sedan lämnade han Lindängen, men flera av vännerna blev kvar.

När Simon Henriksson fotograferas på torget kommer en kvinna och ger Simon en kram.

– Hon är min bästa väns mamma. Vi växte upp i samma trappuppgång. Han dog för två år sedan i en överdos. Han blev 21.

Vi går förbi Lindängens fritidsgård för att se om det är några ungdomar här på trettondagen.

– Vadå stängt? De borde ha öppet! Det säger sig självt, säger han.

En lapp på insidan av glasdörren visar att fritidsgården är till för dem upp till årskurs nio. De äldre tonåringarna har inte mycket alternativ än att hänga i trappuppgångar eller på torget där de stör butiksägarna.

– De borde kunna hänga på en fritidsgård där de kan spela pingis och biljard i stället, säger Simon.

Han är trots allt stolt över sin bakgrund och uppväxt i Lindängen. Erfarenheten har tagit honom där han är i dag.

– Tidningar dömer ut Lindängen som om det skulle vara Chicago och banditer hela högen. Men ingen är bandit här, egentligen. Det handlar om rastlöshet. Alla har ett gott hjärta. Det finns jättebra folk här ute.

Ungdomarna måste ha något vettigt att göra, resonerar han.

– Folk måste få utlopp och stimulans, alla är inte lagda åt idrott eller har en hobby. Och det finns inga jobb, så det finns ingenstans att ta vägen. Då blir det att man tar ut sina aggressioner och frustrationer på omgivningen.

När Simon Henriksson får höra att Malmöpolisen beslagtog 168 vapen under 2014 blir han förvånad - att det är så få.

– Det är säkert inte ens en tiondel av vad som finns ute. I Malmö kan man få en Glock från 5 000-15 000, då är den i läder och allt.

Hur vet du det?

– Du vet. Folk är fräcka och frågar ”Behöver du en pistol?” Det hände mig nyligen, trots att jag jobbar som ordningsvakt. Det är skrämmande att folk springer runt med en pistol. Det har blivit status, som det var att ha moped förut.

– Vad ska de med en pistol till?

 

***

Ewa Le Grand och Malin Celinder kramar om varandra. Foto: Christoffer Hjalmarsson

 

Han är 23 och nymuckad efter att ha avtjänat fängelsestraff för bedrägeri och olovlig körning.

Under uppväxten i Rosengård var han en idrottstalang som gick på en fotbollsskola.

Men redan i sjuan började han göra fel val.

– Först var det för adrenalinet. Sedan tänkte man ”vi är från Rosengård” och gjorde det av den anledningen.

Uppväxten i ett hårt klimat skapade uppfattningen att ungdomar från Rosengård inte tar skit från någon.

– Man började leva upp till sitt rykte.

Många av ungdomarna i de mest utsatta förorterna har arbetslösa föräldrar. Fattigdomen stoppar inte drömmar om ett bättre liv, ett som andra ungdomar i Malmö.

– I sjuan-åttan behöver många pengar för att festa, men man har inga pengar och fina kläder. Då börjar man sälja narkotika, göra inbrott eller råna för att ha råd.

23-åringen beskriver sin egen resa som började med skolk och övergick till försäljning av cannabis och kokain Han tvångsplacerades på ungdomsvårdsanstalter från att han fyllde 15. Som 21-åring dömdes han för sitt första fängelsestraff. Sju månader för narkotikabrott och häleri. Sedan tillbaka igen på grund av olovliga körningar och försök till bedrägeri.

– Allt har med pengar att göra och var man kommer ifrån. Hade jag bott i Limhamn och hade haft andra vänner tror jag inte att jag hade haft samma liv.

I den rikare stadsdelen Limhamn hade han sannolikt fått en annan mentalitet, menar han. En kris hade hanterats annorlunda än nu. Vid brist på pengar hade han kunnat låna.

– Om man är från Rosengård och behöver pengar går vi och gör inbrott. Eller hämtar cannabis och säljer.

Jag frågar hur andra ska slippa göra samma resa.

– Flytta från såna områden. Om man redan börjat finns inte chans.

Sedan frigivningen har han försökt börja ett nytt liv, utan kriminalitet. Det är svårt. Vännerna är också kriminella. Han söker jobb men har hittills inte fått något.

– Får jag inte tag i jobb, då vet inte jag hur jag ska få tag på pengar. Socialbidrag går inte att leva på. Det är omöjligt för en kille som är 23 att leva på 6 000 kronor i månaden.

Men han vill lämna sitt kriminella liv. Han har insett att den banan bara leder till en återvändsgränd.

– Ska man man syssla med sånt måste man spara sina pengar och sen lägga av. Jag har slösat allt. Om man ska hålla på hela livet kommer man att antingen sitta på ett långt fängelsestraff eller dö förr eller senare.

 

***

 

Några har varit arbetslösa i flera år.

I organisationen Hassela, mest känd för att arbeta förebyggande droger och kriminalitet, får unga vuxna arbetslösa en chans. Det är en möjlighet som inte är självklar om du kommer från ett av Malmös fattigaste områden.

– Du växer upp i ojämställdhet om du föds i fel stadsdel. Du får inte samma möjligheter att göra vad du vill. Du kommer gå på skolor där få går ut med höga betyg, du växer upp i ett område där skolor läggs ner för att de inte håller måttet, du kommer bo i ett område med hög arbetslöshet och du kommer ständigt vara utsatt för strukturell rasism, säger socialarbetaren Daniel Diaz på Hassela movement.

Det kan handla om omotiverade poliskontroller, jobb som du söker men inte kan få enbart för att du har ett "ickesvenskt" utseende eller ett namn som inte slutar på -son.

– Du får inte en lägenhet av samma anledning. Allt det här skapar en frustration.

– Alla kan inte bli som Zlatan, säger Daniel Diaz.

Han sågar Malmörapporten som har identifierat problemområden och tagit fram förslag på åtgärder med ”där står det alla redan visste”. Diaz är trött på projekt som startas i de mest utsatta stadsdelarna, ofta drivna av personer som saknar koppling till orten. Fördelningen av resurser måste bli mer jämställd, tycker han.

– En skola i Limhamn ska inte få lika mycket i skolpeng som en skola i Lindängen. Mer resurser där eleverna har större behov.

En av Hasselas många ungdomsledare är Amar Habib, 23, uppvuxen i Rosengård. När vi besöker hans gamla bostadsområde står två polisbilar på Ramels väg. Några dagar innan julafton inträffade flera explosioner här, bland annat sprängdes entrén till den nytillträdda fastighetsägarens lokal. Anledningen ska vara att ägaren vill vräka några familjer som anses stökiga.

– När jag växte upp var miljön ”fucked up”. Men de som växer upp nu har det tio gånger värre, säger Amar Habib.

 

***

Suleiman Elbatal, 45, driver en kiosk i Lindängen. Foto: Christoffer Hjalmarsson

 

Det är kväll i Lindängen. Vi pratar med personalen på Lindängens tobak. Utanför hänger en grupp unga män. De spränger kinapuffar på den trånga gågatan mellan bageriet och tobaksbutiken. Föreståndaren skakar på huvudet.

– De sköt fyrverkerier inne här. Titta, säger han och pekar mot kakelplattorna som har ett brännmärke.

– Jag ringde polisen. De sa ”Vi kommer när vi har en bil att skicka ut”. De kom inte.

En knall till så hög att gör ont i öronen. Och en till. Det påminner mig om när jag och fotografen bevakade Majdanprotesterna i Ukraina. När vi går ut till ungdomarna är en 31-årig man i full färd med att slänga smällaren i en postlåda utanför Willys entré. Han ändrar sig när han ser oss.

En av killarna är 20 år och vill inte synas på bild. Han säger att han trivs i Lindängen, för att allt finns där. Vi pratar om förekomsten av droger och vapen. Han säger:

– Allt går att få tag på. Det är som att beställa mat.

 

***

 

Eftermiddag i Lindängens tobak.

Knallarna avlöser varandra. Butiksinnehavarna är vana. Ingen säger ett ord till ungdomarna. Det hjälper inte. Polisen gör ändå inget, säger småföretagarna som riskerar att trakasseras om de anmäler.

– Du är en sån liten sötegris!

Under intervjun med en butiksägare kommer en flicka i sjuårsåldern in. Hennes yngre bror har just plockat ett Kinder-ägg och gått utan att betala. När bara Expressens fotograf ser på plockar också flickan ett ägg och går ut. Precis utanför tittar hon på en av grabbarna som står och hänger.

– Min pappa ska köpa ett vapen och panga nån. Vill du komma och kolla på det sen?

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!