Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

"Skandiamannen" var där när Palme sköts

”Skandiamannen” eller ”Sture E” vittnade gärna och ofta om sina upplevelser från mordnatten i både tidningar och tv. Här står han framför mordplatsen i hörnet Sveavägen–Tunnel­gatan i Stockholm på sensommaren 1986. Ett hundratal röda rosor markerar ännu platsen på trottoaren där Olof Palme dog. Foto: Weine Lexius
Statsminister Olof Palme sköts till döds på kvällen den 28 februari 1986. Hans hustru Lisbet blev också beskjuten, men överlevde. Hon rörde sig när vapnet avfyrades och kulan träffade bara hennes kappa. Foto: Sven-Erik Sjöberg
Leif GW Persson. Foto: Alex Ljungdahl
Sveavägen/Tunnelgatan i Stockholm – några timmar efter mordet på den svenske statsministern. Foto: Jacob Forsell

Ett nationellt trauma och en fascinerande gåta.

I jakten på Olof Palmes mördare har privatspanare blivit ett allmänt vedertaget begrepp.

Nu lanserar Nybrobon Lars Larsson sina tankar om mordnatten och den möjlige gärningsmannen i boken "Nationens fiende".

Det har nu gått 30 år sedan Olof Palme mördades, men tipsen fortsätter ändå att komma in på vem som kan ha skjutit statsministern.

Förutom myndigheternas arbete med att lösa fallet har mystiken i mordet lett till en boom av privatspanare, det vill säga privatpersoner som blir så fascinerade av de intrikata trådarna att de dyker huvudstupa in i utredningsmaterial, teorier och spekulationer för att på egen hand försöka lösa fallet. Spanarnas arbete har gett upphov till en rad böcker och diskussionstrådar långa som ösregn på nätet.

Lars Larsson i Nybro kallar det för en hobby som har slukat det mesta av hans fritid de senaste åren.

- Jag sprang på det för fem år sedan. Jag läste en bok och blev fascinerad av alla spåren. Många av dem är rätt trovärdiga. Det var det jag fastnade för. Efter ett tag när jag läst en massa böcker tänkte jag att jag måste gå till källan och bilda mig en egen uppfattning.

En man stack ut från mönstret

Källan blev, bland annat, det utredningsmaterial som lämnades in i förundersökningen i samband med att Christer Pettersson åtalades, misstänkt för mordet. När Lars Larsson fördjupade sig slogs han av att en man i utredningen stack ut från mönstret. Och det är den mannen som blivit nyckeln i Lars Larssons berättelse om mordet på Sveavägen.

Sture E, som han heter i boken, är en man i 50-årsåldern som jobbar på Skandia. Under mordkvällen har han jobbat sent och jäktar för att hinna med tunnelbanan hem när han springer rakt in i Palmemordet på Sveavägen. Han är, vilket är viktigt i "Nationens fiende", klädd i lågskor, vinterrock, keps, "Glenn Miller"-liknande glasögon och en handledsväska.

Skandiamannen förhörs flera gånger av polis, men han är också flitigt förekommande i tidningar och tv där han berättar om vad han sett och hört.

Han är i själva verket så villig att berätta att det ligger nära till hands att tro att Skandiamannen helt enkelt är ute efter uppmärksamhet och att synas i media.

Men han berättar hur han varit med och lagt den skottskadade statsministern i framstupa sidoläge och hur han pratat med en chockad Lisbet Palme. Hans uppgifter har dock dåligt stöd bland de andra vittnena.

I de böcker som skrivits om mordet är han bara nämnd i förbifarten. Spaningsledaren Hans Holmér lär ha betraktat det enträgna vittnet som en "elefant" som klampat in i utredningen och stökat till.

Även Lars Larsson kände att han var tvungen att sortera bort "Skandiamannen" ur handlingen för att få bitarna att passa ihop. Sture E:s version limmade helt enkelt inte med de andra observationerna och vittnesmålen. Han ändrar, lägger till och drar ifrån allt eftersom.

"Plötsligt fick jag ihop historien"

- Vi vet att han var där, men det går inte att få in hans berättelse någonstans. Och i samma stund som jag tänkte att han kunde vara mördaren, då var det som att allt vecklade ut sig. Plötsligt föll alla pusselbitarna på plats. Plötsligt fick jag ihop hela historien, säger Lars Larsson.

Det var en viktig faktor som fick Lars Larsson att skifta perspektiv. Om nu "Skandiamannen" var en mytoman, hur kommer det då sig att han var den ende som sett det vittne som stått i ett prång längs mördarens förmodade flyktväg? Och hur kommer det sig att många vittnesmål från platsen talar om en flyende man i just rock, keps och lågskor?

Författaren själv menar att hans spår är det första som tar ner en presumtiv gärningsman på plats på ett helt annat sätt än till exempel Sydafrikaspåret och de misstänkta skyttar som funnits.

- Det jag gillar med min egen bok är ju att här finns faktiskt en lösning hela vägen. Jag menar du kan ju inte placera Victor Gunnarsson på Sveavägen och du kan inte få Christer Pettersson norr om Kungsgatan egentligen.

Kan finnas naturliga förklaringar

Lars Larsson är dock försiktig med att peka ut "Skandiamannen" som något annat än en tänkbar mördare. Hypoteserna har både hängslen och livrem. Palmespanaren målar upp ett scenario utifrån indicier, men medger att det kan finnas naturliga förklaringar på de frågor han både ställer och besvarar i boken.

Huvudpersonen själv är avliden sedan flera år, men har släktingar kvar i livet.

- Där har jag ett moraliskt ansvar tycker jag, att inte peka finger på någon av det enkla skälet att han inte kan förklara sig.

Lars Larsson, som talat med källor nära "Skandiamannen", berättar att han (precis som väldigt många andra vid den här tiden) uttalade sig hätskt om statsministern och kunde orera om "den där jävla Palme".

- Men det gör ju naturligtvis inte honom till mördare, säger Lars Larsson.

- Jag har inte borrat i motivet för jag kommer ingenvart där. Jag kan titta på fakta och jag kan titta på indicier, men vilken inre drivkraft han hade är svårt att spekulera i.

"Tänder inte på alla cylindrar"

"Skandiamannen" har varit föremål för liknande spekulationer tidigare. Bland annat i tidningen Proletären i februari 1991 där den, i Palmespårskretsar, välkände reportern Olle Minell målade upp ett tänkbart scenario. Även det med hängsler och livrem. I det scenariot är den kepsprydde tjänstemannen är en av flera aktiva brickor i ett spel. Ett spel där CIA nämns och där det frågas om "Skandiamannen", i scenariot utpekad "som moderat" kanske är "en slumrande agent som utnyttjas vid rätt tillfälle?".

Polisprofessorn Leif GW Persson är luttrad. Redaktionen på SVT-programmet "Veckans brott", där Leif GW Persson medverkar, får flera Palmetips i veckan. Enligt Polisprofessorn handlar det inte sällan om tipsare som minns en kille i lumpen eller någon de mött på fest som både hatade Palme och som hade tillgång till vapen. Vid närmare koll kan det visa sig att de här "misstänkta individerna" bott i Piteå eller Påarp i februari 1986 och tipsarna kan inte förklara vad de skulle ha haft för ärende i " Stockholm city strax före midnatt iförd en revolver stor som en liten spädgris mitt i smällkalla vintern".

- Det var nio grader kallt och blåste så det var verkligen inget promenadväder ska du veta, säger Leif GW Persson.

Polisprofessorn känner igen "Skandiamannen" till namn men konstaterar också att mannen har hörts av polis flera gånger.

- Det är inte så att han får mig att tända på alla cylindrar.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!