Detta humoristiska, men ändå allvarstyngda, relationsdrama har en viktig roll även i dagens genus- och tafsdebatt. Ett otal uppsättningar har mött den svenska publiken genom åren, men Malmö Operas föreställning i regi av Peter Stein - som på 70-talet revolutionerade teaterkonsten i Berlin - är något mycket speciellt. Teater, men ändå opera.
Sparsmakat i början men mot slutet i widescreen och technicolour. En fantastisk resa på drygt 3, 5 timmar så det gäller att äta en stadig middag innan och boka vin och nötter i baren i halvtid. Scenbilden - scenografi. kostymer och ljussättning - är i en klass vi inte är vana vid i Sverige.
Stein arbetar med olika format och med en ljussättning som ibland blir som en 3D-film, fast på riktigt.
"Sex och klass och maktmissbruk"
Det börjar med karga scenbilder i grå toner, någonstans i mitten blir scenen som en Instagram-kvadrat. När vi närmar oss uppgörelsen får vi en jättelik scen i vidvinkel.
Bara den delen kan kamma hem några prestigefyllda priser framöver. Figaros Bröllop är en klasisk förvecklingskomedi om herrskap och tjänstefolk.
Om makt i klassamhället och, åtminstone i den här versionen, med inslag av feminism och kvinnokamp. Eller för att förenkla det hela: "sex och klass och maktmissbruk", En sängkammarfars med politiska undertoner och paroller som är aktuella även i dag.
Därför var Figaros Bröllop ren dynamit i det sena 1700-talets och stoppades av den franska censuren vid tre tillfällen innan operan fick grönt kort. Det märks också tydligt att det är en teaterregissör som ligger bakom.
Som om Ingmar Bergman skulle göra sin version av Mamma Mia!
Håller hela vägen
Allvar mot det lustfyllda. Figaros Bröllop är ju också scener ur ett äktenskap. Men det är också en uppvisning i den högre operaskolan.
Figaros Bröllop framförs givetvis på italienska, vad annars?
Italienska var för 1700-talets opera vad engelska är för vår tids popmusik. Och i just den här föreställningen har Mozart spottat ur sig en samling hit-låtar som vi aldrig tröttnar på.
Som operaälskare kan man slå sig ner på Malmö Opera enbart för att njuta av den vackra musiken och solisterna. Redan nämnda Figaro från Oxie och Kostas Smoriginas (Greve Almaviva) som har en djup baryton, är två solister som håller hela vägen.
Opera på hög nivå
Stein jobbar lite underifrån och tar aldrig till de stora effekterna. Inga stora gester, sången är subtil och, när de tre sopranerna - Giuseppina Bridelli (Cherubino), Rebecca Nelsen (kammartjungfrun Susanna) och Charlotta Larsson (slottsfrun Marcellina) - släpper loss lyfter operan försiktigt från sitt stadiga fundament.
Detta är opera på hög nivå och jag kan bara gratulera alla som köpt biljett. Men glöm inte att äta stadigt innan showtime.
Olle Berggren
olle.berggren@kvp.se
