Den 29 juli 2019 hamnade Rikkard och hans kompisar mitt emellan gärningsmannen och det tilltänkta offret när de var på väg till stranden.
Bara ett par hundra meter från sitt hem blev han beskjuten på öppen gata i Landskrona strax innan åtta på kvällen, något som SVT Nyheter Helsingborg tidigare berättat om.
– Vi hörde smällar bakom oss. Först trodde jag att det var raketer eller bangers, men sen när det brände till i benet förstod jag att jag hade blivit träffad och vi började springa.
De hade precis passerat torget och alla som befann sig på torget började springa därifrån, berättar Rikkard.
– Vem som helst hade kunnat bli träffad, en pensionär eller ett barn.
Han blev träffad i knävecket och fördes till sjukhus. I flera månader hoppade han på kryckor, men det var inte det som var det värsta, berättar han.
– Jag vågade inte gå ut överhuvudtaget. Länge sov jag hos mina föräldrar för jag vågade inte vara hemma.
Utredningen nedlagd
Polisen har i utredningen inte hittat tillräckliga bevis mot några misstänka gärningsmän och därför lades förundersökningen ner i våras.
– Vi vill klassa det som en gänguppgörelse och vi vågar påstå att vi vet vilka som var de tilltänkta offren, säger Mattias Nildén, polisinspektör på avdelningen för grova brott vid polisen.
Rikkard däremot trodde först att det var han som var målet för skjutningen och de första månaderna levde han i ovisshet.
– Jag var livrädd att de skulle skjuta mig igen. Det tog tre månader innan polisen berättade att jag inte var målet.
Känslan av otrygghet levde dock kvar.
– Det har hänt så pass nära mitt hem så jag valde att flytta därifrån. Nu bor jag på andra sidan stan. När jag cyklar till jobbet är det egentligen närmast att cykla igenom mitt gamla bostadsområde, men det känns för otryggt.
Fortfarande psykiskt skadad
Trots allt hade Rikkard tur den där varma julikvällen. Polisen har kommit fram till att kulan träffade något annat innan den studsade på Rikkard, vilket förmildrade den fysiska skadan.
Den psykiska skadan däremot är något han ständigt drabbas med.
– Det går fortfarande i vågor. Jag pratar med kurator och tar medicin. Men ibland får jag djup ångest och drömmer mardrömmar om att jag blir skjuten på olika sätt.
