Yaya var på väg till en lekplats med sin 1,5-årige son i miljonprogrammet Kroksbäck i Malmö när han stoppades på en bro av ett tiotal personer.
Först skrek de rasistiska glåpord och slog undan en leksak som sonen bar på.
Yaya blev chockad över förövarnas hat, han hade aldrig träffat dem förut.
Orden förvandlades snabbt till slag och sparkar och till slut försökte de kasta ner honom från bron. Hela tiden kunde han höra sonens förtvivlade gråt.
Efter att ha överlevt attacken trodde Yaya att allt var över.
Att allt skulle bli bra igen.
Katarina Aspergren, chef för demokrati- och hatgruppen i Malmö:
"Vi har haft många möten med invånare i miljonprogrammen och genomfört fördomstest. Det som varit tydligt är att många inte tycker om judar. Män som går hand i hand är inte heller okej. Vi inser hur mycket vi har att jobba med. Man blir bekymrad".
Hatbrott mellan minoriteter hör till de mest anmälda i Sverige, visar färsk statistik från Brottsförebyggande rådet.
"Död åt armeniska hundar!"
"Mina kära raskamrater".
Så löd några av de meningar som Turkiska riksförbundets dåvarande vice ordförande uttalade i ett tal på Sergels Torg i Stockholm i april 2016.
Även på andra håll i landet har hatbrott och våldsamma bråk mellan minoriteter blossat upp.
I södra Sverige har flera stora polisinsatser krävts sedan våldsamma bråk uppstått mellan svensk-albaner och afghaner.
I Södertälje har muslimer trakasserats och förföljts av kristna grupper.
I Malmö utsätts judar för antisemitiska dåd och glåpord av muslimska invånare.
Sprängdåd och mordförsök
I Bredäng drabbades turkiska kulturföreningen av ett sprängdåd och i Fittja kastades en sprängladdning in i en turkisk föreningslokal sedan en kurdisk politiker blivit skjuten efter att ha deltagit i en kurdisk demonstration.
På asylboenden har ensamkommande afghaner tvingats fly från sina rumskamrater på grund av samma typ av etniska och kulturella spänningar som de en gång flytt ifrån.
Men mörkertalet är, som i alla typer av hatbrott, ännu stort.
Ulf Boström, integrationspolis i Göteborg:
"Det vi ser mycket av i områden med många minoriteter, förutom konflikter som kommer från andra delar av världen, är kraftiga rasistiska hierarkier. Det här går under den demokratiska radarn. Det här upprätthålls av föreningar som får statligt stöd".
Snart har fyra år gått sedan den uppmärksammade misshandeln i Malmö där ett stort antal personer med kurdisk bakgrund slog Yaya och skrek rasistiska glåpord.
I början fick Yaya, hans danska sambo och deras lille son bo på olika skyddade adresser.
Det var svårt för familjen att slå sig till ro.
Vågade inte bo kvar i Sverige
Livet blev stressigt för paret som en gång flyttat hit från Danmark som kärleksflyktingar, på grund av strängare danska lagar för anhöriginvandring.
Droppen kom när sambon en dag gick med sin son i shoppingcentret Triangeln och en kvinna kom fram och kallade hennes son för apa.
Yayas sambo kände att hon inte längre vågade bo kvar i Sverige.
Flera poliser och lärare uttrycker att hat, konflikter och rasism frodas i vissa invandrartäta områden.
Förskolläraren Samia berättar att svarta barn kallas ”smutsiga” av andra barn.
– Det handlar om små barn som säger att de inte vill sitta bredvid för att ”du är mörk och smutsig”, säger hon.
Samia tror att barnens fördomar kommer från hemmet.
– Vi ser på föräldrarna att de bemöter folk på väldigt olika sätt beroende på vilken bakgrund de har. Det finns en slags hierarki eller ett förakt som är tydligt.
Förskolan tog upp rasism bland föräldrar
Förskolan där hon jobbar har försökt prata med föräldrar om hur de talar med sina barn hemma. Men de tycks inte vilja erkänna rasismen.
– Vi har ett stort jobb framför oss. Att blanda grupper så att de tidigt lär sig att umgås med varandra och att inte döma folk efter vilken folkgrupp de tillhör.
Visst har skolorna mycket att jobba med. Nyligen beslutade Skolinspektionen att en lärare i Kävlinge som gick på nazistmöte ska få fortsätta undervisa.
Samia har själv drabbats av samma diskriminering av andra minoriteter. Hon berättar att grannar inte velat tvätta sina kläder när de kommit efter hennes tvättid.
– Jag har hört saker som sårar. Som att min folkgrupp, somalier, skulle vara smutsig. Det gör ont. Men jag försöker tänka framåt. Kanske måste man börja med sig själv först. Att inte gruppera oss, att försöka anpassa oss bättre till ett samhälle där folk har olika bakgrund.
"Det finns stadsdelar som vissa folkgrupper undviker"
Fredrik Malm, kommunpolis i Örebro:
”Det finns stadsdelar som vissa folkgrupper undviker. Områden syrianer ogärna besöker och sådana som muslimer inte gärna åker till.
En del jag möter tror att de har frikort att uttrycka sig rasistiskt. Jag hör rasistiska uttryck om somalier, om muslimer, och när jag konfronterar det säger personerna att det är lugnt för de har själva invandrarbakgrund".
Katarina Aspergren, chef för demokrati- och hatgruppen i Malmö, säger att gärningsmännen i afrofobiska hatbrott ofta tillhör grupper som själva kan vara utsatta för diskriminering.
Hon har själv deltagit i många möten med invånare i miljonprogram där man diskuterat fördomar och låtit boende göra fördomstest.
Resultaten har gjort henne bekymrad.
Polis: "Man är lite rädd för diskussionen"
– Jag tror att man i Sverige rent allmänt är lite rädd för den här diskussionen för då pekar man ut vissa grupper. Det är lite känsligt. Men jag tror inte att allas lika värde oavsett religion, kön eller sexuell läggning är lika stark hos alla grupper. Jag vill dock inte peka ut nån särskild grupp.
Polischefen säger att det finns en diskussion i Sverige, som visserligen inte alla svenskar gillar och som påbörjats av sådana som har invandrarbakgrund, om vilka ord vi använder och om de är nedlåtande gentemot exempelvis svarta personer.
– Den debatten hade man inte på min mormors tid. Men hos en del invandrargrupper tror jag inte att den diskussionen finns just nu heller. Vissa känner sig inte träffade av debatten, andra ärver helt enkelt fördomar som inte ifrågasätts.
Idag rör sig Yaya nästan bara mellan arbetsplatsen och hemmet.
Efter misshandeln utsattes han för ytterligare rasistiska påhopp.
En gång när en man på gatan sa åt honom att han borde gå över till andra sidan, för att den han nu gick på var till för vita.
En annan gång skulle han gå ut på nattklubben Deep efter jobbet tillsammans med en kollega. Flera killar som stod i kön sa att svarta inte var välkomna.
– Jag har problem med att ha kontakt med folk. Jag gillar inte större folksamlingar. Sådan var jag inte förr. Jag kan inte flytta härifrån för jag vill vara nära min son men jag kan inte heller flytta till Danmark förrän jag fått svenskt medborgarskap.
"Invandrare tror de har rätt att diskriminera"
En sak som slår Yaya är den bakgrund som alla som attackerat honom haft.
– Jag har aldrig träffat en svensk som tittat på mig och sagt: ”Du är en apa”. "Ni svarta ska inte gå på samma sida som vita". Jag har varit i Europa länge nu. Bott i Spanien, i Danmark och Sverige. Men de som attackerat mig har alltid haft bakgrund i Mellanöstern.
Yaya betonar att rasism finns överallt men hans erfarenhet är att svenskar är mer försiktiga.
– De som misshandlade mig var galna. Men det som oroar mig är när folk som tillhör stora invandrargrupper verkar tro att de har rätt att diskriminera. Att de får göra det bara för att de själva är invandrare.
Svensk-irakiska Eshtar Faris, som själv drabbades av trakasserier på grund av sin religion när hon gick i skolan i Trollhättan, har länge debatterat för ett bredare arbete mot rasism.
Hon anser att arbetet mot rasism och diskussionen tydligare måste rikta sig till invandrargrupper som via sin storlek och sina föreningar uppnår en viss makt.
– Jag hade en pojkvän som var halvafrikan. På arabiska använder en del ordet "slav" när de pratar om svarta personer. Att jag ens tog upp diskussionen om hur många araber pratar om svarta gjorde att jag blev utskrattad. Även inom min egen familj.
– Med tanke på den historia som finns i Mellanöstern, där man haft samma slavhandel som vita, så förstår jag inte ointresset i att diskutera hur vi betraktar svarta.
Eshtar Faris tycker att den antirasistiska rörelsen i Sverige har fel fokus då den mest fokuserar på vitas rasism och så kallade rasiferades utsatthet av vitas förtryck.
– När min mamma kom hit till Sverige upplevde hon mer kontroll från andra araber än vad hon gjorde i Bagdad. Vi bodde i ett invandrartätt område och hon kunde bli bespottad av folk från moskén för att hon ”trodde att hon var europé”.
Rädsla att kallas rasist större än vilja att hjälpa utsatta
När Eshtar Faris var elva år blev hon trakasserad av muslimska elever i skolan i Trollhättan som inte accepterade att hon inte åt halalkött.
– De kallade mig ”gris”. Det samma hände mina kusiner. Så här är det för många barn. Det finns en stark intolerans för allt som är annorlunda, en chauvinism, som jag känner igen från min uppväxt i Mellanöstern.
Hon upplevde att lärare och rektor stod handfallna. Det saknades handlingsplan, mod och kunskap för att ta tag i problemen.
– När rädslan att kallas islamofob och rasist är större än viljan att stötta drabbade, då är alla inte lika värda. Det blir problematiskt när man inte kan hantera alla grupper likadant och sprida kunskap.
Idag jobbar Eshtar Faris som examenshandläggare på KTH och pluggar på Försvarshögskolan.
Nu efterlyser hon ett rejält förebyggande arbete för att öka toleransen för och kunskapen om olika folkgrupper och vilka rättigheter och skyldigheter som finns i Sverige.
– Vissa saker borde man inte kompromissa om. Det finns rasism överallt. I arabvärlden finns det förakt för andra arabiska grupper och för västvärlden. Det här måste brytas aktivt i Sverige, annars får vi ingen riktig mångfald.
Svenskar med invandrarbakgrund har större risk att diskrimineras på arbetsmarknaden och bostadsmarknaden. Är inte den strukturella rasismen mer allvarlig?
– Det är inte så att utbildningsväsendet säger till dig att du inte får komma in för att du är chilenare eller arab. Det finns strukturerad rasism där man inte vill ha såna man inte kan relatera till, absolut. Men idag har vi också områden med stora minoriteter som också skapar strukturer.
Du lyfter särskilt diskriminering från araber och grupper från Mellanöstern. Är inte risken att man stigmatiserar sådana som redan är utsatta? Latinamerika, där jag själv har mina rötter, har en lång historia av rasism.
– Jag förstår att man vill vara på de svagas sida och att det är svårt att se att dessa grupper i sin tur kan utöva förtryck. Men om man blundar för det så offrar man andra drabbade grupper.
– Jag bodde sju år i Polen. Där fanns mycket inskränkthet. Men här, där kunskapen och den antirasistiska traditionen är större, upplever jag samma skit som jag gjorde i Bagdad.
Yaya: "Rasismen växer"
På ett café i Malmö funderar Yaya, pappan som misshandlades grovt inför sin son av personer som skrek rasistiska ord, om det han utsatts för gjort honom arg på samhället.
Om det påverkar hans syn på andra folkgrupper.
– Det var jag i början. Nu känner jag mig bara tung. Men jag klarar mig. När jag var liten gick jag en koranskola i Gambia och bodde där utan mina föräldrar. Jag fick tidigt lära mig att klara mig själv.
Nej, Yaya är inte arg. Han säger att han snarare är oroad.
– Det är farligt när rasism bortförklaras. Det är idiotiskt, faktiskt. Då växer den bara och till slut finns alltid människor som är beredda att gå från ord till handling, från fördomar till fysiskt våld.
Av de som misshandlade Yaya dömdes bara en, en 22-åring, till två års fängelse.
Ingen dömdes för hatbrott.
Massor med folk bevittnade händelsen från husen men när polisen knackade på var det få som öppnade, ingen sade sig ha sett något.
Idag bor Yaya ensam i Malmö.
På helgerna träffar han sin son som bor hos mamman i Danmark sedan familjen splittrades på grund av de upprepade rasistiska attackerna.
Yaya har skyddad identitet och heter egentligen något annat.
