13-åringen föddes som prästson – vi har följt henne i tre år

Violetta, 13, berättar för sin nya klass: Jag är en transperson

En dag ställer sig 13-åriga Violetta framför sin nya klass för att berätta om sin trans-pubertet.

Då har hon, född prästson, börjat ta stopphormoner och behövt besluta om hon i framtiden vill ha biologiska barn eller ej.

Men kan ett barn verkligen ta så vuxna beslut?

Violetta ser på klassen och tar ett djupt andetag.

Publicerad 24 maj 2020 kl 15.05

I ett litet rum långt inne på Lunds Universitetssjukhus sitter 13-åriga Violetta i en blå stol och börjar gråta.

Sjukvårdspersonal ska strax ta ett blodprov innan hon kan få en spruta med hormonblockerare, även kallade stopphormoner, för att inte utveckla manlig pubertet.

Mamma Ida sitter bredvid och tröstar. Säger att hon snart vänjer sig, medan personalen tar ett stick i Violettas långfinger.

I en skylt på väggen finns en bild på två olika tillväxtkurvor. Rosa för flickor och blå för pojkar. ”Tillväxthastigheten speglar barnets utveckling och hälsa”, står det mellan kurvorna.

Ida ser på Violetta.

– Det är inte att du är ledsen eller?

undefined

”Min pubertet är inte så lätt”, så inleder Violetta när hon berättar om sin trans-pubertet för sin nya klass.

Foto: ÅSA SJÖSTRÖM

 

 

1. Första mötet med Violetta, 10 år. Rädslan för nazisterna

2. Violetta, två år senare. Berättar för nya klassen

3. På fotbollsplanen

4. Mamman - prästen Ida: ”Om jag har pushat på”?

5. 13-åringen bestämmer sig för om hon vill ha barn 

6. Familjen glömmer sprutan på väg till sjukhuset

 

Någon hällde vätska i brevlådan

1.  Första gången vi träffade Violetta kallade vi henne Olle/Olivia.

Hon var tio år, familjen levde i Oxie och var orolig att nazister, som hade utfört aktioner mot en skola i området, skulle agera om det blev känt att Violetta var transperson.

Bara att familjen hade regnbågsflaggan på sin brevlåda ledde till att någon hällde i skräp och en gul vätska.

Utanför radhuset klistrade någon ett märke med en bild som föreställde en småbarnsfamilj som med ett paraply försöker skydda sig mot regnbågsdroppar.

Violettas föräldrar berättade då om sin oro över hur det ska bli under puberteten. De tänkte på att många transpersoner verkade må så dåligt.

Mamma Ida mindes en varm sommardag, barnets första skoldag. Det var när Violetta ännu hade ett pojknamn och visserligen länge klätt sig i klänning och kjol men ännu inte formulerat sin transidentitet.

När barnet plockade fram en klänning tvekade mamman.

Hon hade läst en rapport om att barn som bryter mot könsnormer är de mest utsatta i skolan. 

undefined

Pappa Andreas, mamma Ida och Violetta sommaren 2017 när Kvällsposten började följa henne.

Foto: JENS CHRISTIAN

Att läsa det kändes som ett knytnävslag i mammans mage.

– Barnen känner inte dig, du kanske ska vänta, sa Ida och gick för att hämta tajts och t-shirt när hon hejdade sig mitt i steget.

Hon hade ju länge sagt att barnen fick vara precis som de själva vill. Oavsett vad andra tycker.

Nu insåg hon att hon inte vågat stå upp för sitt barn.

undefined

Innan Violetta börjar ta stopphormoner är hon ledsen och gråter mycket.

Foto: ÅSA SJÖSTRÖM

Ställer sig framför klassen

2. Tre år senare ställer sig Violetta framför sin nya klass i årskurs 6.

Det är den 23 januari 2020, familjen har flyttat till Malmö och Violetta har ännu inte fyllt 13 år.

Hon tar ett djupt andetag och ser ut över klassen. Barn av alla bakgrunder. Varav flera bär religiösa plagg.

– Hej alla. Nu ska jag prata om en sak. En rätt jobbig sak, inleder Violetta.

Vi kan nu berätta om Violetta utan att dölja hennes identitet.

De senaste månaderna har hon varit nedstämd och ledsen.

Två månader väntade hon med att berätta för sin nya klass att hon är trans. I förra skolan visste lärarna och kompisarna och Violetta fick exempelvis byta om i ett eget rum.

– Man ska berätta för de man vill berätta för, och när man vill, har Violetta sagt. Man behöver inte göra det snabbt. Jag ville lära känna klassen innan jag berättade. Ville bara vara tjej-Violetta ett tag.

undefined

När Violetta först berättade om sin transidentitet utanför familjen var det en lättnad. Hemma hade hon haft ett namn, ute ett annat. Nu blev det mindre krångligt.

Foto: ÅSA SJÖSTRÖM

Inte för att vara taskig men när kom du på att du är tjej?

Nu står Violetta och berättar, sakta och tryggt, om hur det är att komma in i puberteten som transperson.

– Min pubertet är inte så lätt. För mig, så kommer jag in i ”fel” pubertet. För att inte få skägg och mer kroppsbehåring måste jag ta stopphormoner, säger hon.

När hon berättat klart applåderar hela klassen.

Barnen har frågor.

– Inte för att vara taskig men när kom du på att du är tjej? frågar en klasskamrat.

Violetta säger att hon alltid vetat. När hon gick i trean gick hon ut med det i sin gamla skola.

En pojke räcker upp handen.

– Det är inte en fråga men kan jag säga en grej?

– Ja det kan du.

– Att det var väldigt modigt av dig.

Får dispens att spela i tjejlag

3. Kronprinsen höjer sig bakom Mariedals IP.

På konstgräset dribblar Violetta och löper snabbt längs kanten under träningen med sin nya klubb.

undefined

Favoritlaget: MFF. Drömmen: Att spela i Chelseas damlag.

Foto: ÅSA SJÖSTRÖM

Folk är nyfikna men ställer inga jobbiga frågor

Hon spelar med flicklaget i sin åldersgrupp, födda 2007, och har behövt få dispens av Svenska fotbollförbundet för att få spela tävlingsmatcher.

I början var Violetta orolig för hur hon skulle tas emot av laget.

– Men det har varit fantastiskt. Folk är nyfikna men ställer inga jobbiga frågor, säger hon.

Violetta är snabb och stark.

Kan det hända att hon håller igen i sitt spel, så att ingen ska ifrågasätta att hon spelar med tjejer?

– Att jag ska ha en fördel menar du? Nej, det tror jag inte att någon tänkt. Jag har inte gjort det, svarar hon snabbt.

undefined

”Hon ska inte behöva berätta om sin transidentitet precis som en homosexuell ska inte behöva komma ut. Men hon äger frågan, så det inte blir något smusslande”, säger Violettas mamma Ida.

Foto: ÅSA SJÖSTRÖM

Fotbollen betyder allt för Violetta. Hon pratar om klubbar som hon håller på runt om i Europa. Sällan någon av storklubbarna. I Sverige håller hon dock på MFF. Drömmen är att en dag spela i Chelseas damlag.

– Ja, det är målet. Det är inte många transpersoner som spelar fotboll eller utövar sport på elitnivå. Det hade verkligen varit kul att satsa på fotbollen. Visa att det kan gå, för transtjejer som inte vågar satsa på fotbollen.

”Hon är så liten, tänk på alla onda krafter”

4. Violettas mamma Ida växte upp i en frikyrklig familj i Småland.

Innan vi publicerade förra reportaget, när Violetta var tio år, var morföräldrarna väldigt skeptiska till reportaget.

– ”Hon är så liten, tänk på alla onda krafter, vissa släktingar kanske tänker…”, sa de, säger Ida.

Pappa Andreas visste innerst inne att bägges släkt, Idas frikyrkliga och hans fotbollsnördiga, skulle godta Violettas transidentitet.

Vi var nervösa och spända för det här betyder så mycket

– Men det fanns en inre oro, vi var nervösa och spända, för det här betyder så mycket, säger han.

Men när Violetta fyllt år och Ida och Andreas lagt upp bilder på henne på sociala medier, har äldre släktingar skrivit ”Grattis Violetta”, och inte pojknamnet hon fick vid födseln.

Morföräldrarna har dessutom kunnat rekommendera läsning av förra reportaget till skeptiska  släktingar och vänner, som då fått många frågor besvarade och blivit mer positiva.

Ida jobbar själv som präst i Svenska Kyrkan i Malmö, där hon länge varit känd för sin öppenhet och positiva syn på all form av mångfald.

På frågan om hon funderat kring om hon påverkat Violetta svar hon:

undefined

Violetta är spänd, nervös och glad inför besöket på sjukhuset där hon ska få en spruta med stopphormon.

Foto: ÅSA SJÖSTRÖM

– Om jag pushat på? Någon gång har jag sagt till vänner att folk säkert tänker: ”Typiskt att de skulle få ett sånt barn”. Men då har vänner svarat: ”Vad bra att just ni fick ett sånt barn”.

Pappa Andreas har gått på föreläsningar och tagit kontakt med personer som berättat om hur det är att ha barn som är trans.

– När vi märkte att det fanns en svävande könsidentitet var vi lyhörda för det och uppmuntrade Violetta. Många föräldrar som inte har kunskap kanske försöker dölja det istället, säger Ida.

Andreas säger att Violetta fått honom att inse något som han inte var medveten om förut.

– Violetta är inte född pojke. Hon är född tjej men med snopp. Det biologiska har inte stämt överens med hur hon är, säger han.

– Även vi är programmerade att tänka att ett barn som föds med snopp är en kille. Så om vi hade fått ytterligare ett barn efter att Violetta kommit ut som transperson så hade vi tänkt annorlunda och inte bestämt könet direkt.

undefined

Redan när Violetta var tio år gick pappa Andreas på en föreläsning och lyssnade på föräldern till en transperson.

Foto: ÅSA SJÖSTRÖM

Många föräldrar som inte har kunskap kanske försöker dölja det

Nyligen klassades transpersoner som sjuka i Sverige. Det sågs som något som ska kunna botas. Först i januari 2017 bestämde Socialstyrelsen att könsidentiteten inte längre ska ses som en sjukdom.

Fram till 2013 tvingades transpersoner sterilisera sig

Fram till 2013 var transpersoner som bytte juridiskt kön, alltså det kön som registrerades vid deras födsel, tvungna att sterilisera sig. 

Rapporter från Folkhälsomyndigheten visar att transpersoner har sämre psykisk hälsa än övriga befolkningen. En tredjedel har någon gång försökt att ta sitt liv.

I åldern 15-19 år har hela 40 procent försökt begå självmord, jämfört med sex procent av den allmänna befolkningen.

Var femte transperson har blivit utsatt för våld på grund av sin identitet.

– Transpersoner behöver stå ut med mycket men om närmaste familjen stöttar, så klarar man det andra trycket och utsattheten. Det är den erfarenhet som många berättar om, säger Ida.

undefined

Pappa Andreas håller på Helsingborgs IF, vilket MFF-supportern Violetta gärna hånar honom för. De delar ett brinnande fotbollsintresse, spelar ofta tillsammans och ser på matcher ihop.

Foto: ÅSA SJÖSTRÖM

Vem vet hur det blir i framtiden, om Violetta blir kär i en tjej eller kille

Trettonåringen bestämmer om hon vill ha barn i framtiden

5. När Violetta bestämde sig för att börja ta stopphormoner, för att inte komma in i den manliga puberteten, tvingades trettonåringen ta ett svårt beslut.

Violetta, ett barn, behövde ta ställning till om hon i framtiden vill ha biologiska barn eller ej.

I så fall behövde hon frysa ner spermier.

– Man kan få barn på så många sätt. Vem vet hur det blir i framtiden, om Violetta blir kär i en tjej eller kille, säger Ida.

Mamman gick med Violetta till reproduktionscentrum och satte sig i ett rum där barnlösa par väntade på sin tur. De tittade konstigt på mamman som var där med sin 12-åring.

– Det var förstås en lite absurd situation, säger Ida.

undefined

”Det här berör djupa grejer. Det handlar om hela hennes identitet”, säger Ida.

Foto: ÅSA SJÖSTRÖM

Om Violetta inte opererar bort testiklarna måste hon ta stopphormoner var tredje månad hela livet, för att inte komma in i den manliga puberteten.

Men om hon slutar med stopphormonerna kommer adamsäpplet och skägget växa ut. Puberteten blir i så fall mer långdragen.

Violetta bestämde sig för att inte frysa ner något.

undefined

”Förut frågade andra om jag är tjej eller kille. Nu får jag inte många frågor. Det är skönt för det visar lite att de inte tänker så mycket på det. De ser det inte som nåt konstigt”, säger Violetta.

Foto: ÅSA SJÖSTRÖM

Glömmer sprutan på väg till sjukhuset

6.  Tisdagen den 18 februari tar Violetta tåget till Lund för att ta stopphormonerna.

Mamma Ida och lillasyster Edith är med. Pappa Andreas brukar följa med men kunde inte idag. Han är den första Violetta ringer efteråt.

Men just nu är Violetta spänd och nervös.

När de kommer fram till Lund och ska ta bussen till sjukhuset inser Ida att hon glömt sprutan i Malmö. De ringer pappa Andreas som är på väg att sätta sig i en taxi för att rusa till Lund.

Men snart visar det sig att sjukhuset har några sprutor på lager. Ida kan andas ut.

undefined

Systern Edith ville inte titta när Violetta fick sin spruta.

Foto: ÅSA SJÖSTRÖM

Det är andra gången Violetta tar stopphormoner. Sedan hon började ta sprutorna har den tunga, sorgsna perioden gått över och Violetta ger ett glatt intryck.

Ändå börjar hon gråta när hon ska ta sprutan.

– Det är inte att du är ledsen eller? frågar Ida och tröstar.

undefined

Violetta spelar fotboll i ett flicklag och har bestämt sig för att ta hormonblockerare som gör att hon inte kommer in i en manlig pubertet.

Foto: ÅSA SJÖSTRÖM

”Då kan tårarna bli förknippade med skam”

Violettas känslor har alltid varit tydliga i hennes kropp. När hon är glad studsar hon fram. När hon är rörd syns det i hela ansiktet.

– Som präst har jag gått otaliga utbildningar i själavård. Men som mamma blir jag berörd när mitt barn är ledset. Samtidigt är jag van vid hennes känslouttryck. Jag vill inte säga ”det går över”, ”det är ingenting”, för då kan tårarna bli förknippade med skam, säger Ida.

undefined

”Jag vill vara en transsymbol och inspirera andra”, säger Violetta.

Foto: ÅSA SJÖSTRÖM

Som mamma blir jag berörd när mitt barn är ledset

På väg hem från sjukhuset pratar Violetta bara om fotboll.

På frågan om hon är rädd att hon som är så ung en dag ångrar stopphormonerna, svarar hon:

”Jag är väldigt taggad”

– Klart jag kan tänka på vad som kan gå fel. Det är jobbigt. I nuläget känner jag inget sånt men man vet aldrig. Men det finns också mycket som kan gå rätt.

Hon tittar ut genom fönstret.

– Jag tror aldrig att jag byter tillbaka för jag känner mig väldigt bra. Jag har känt mig som en tjej hela livet.

– Att prata om puberteten är jobbigare för det är en jobbig tid. Men jag vill vara en transsymbol och inspirera andra. Jag är väldigt taggad på det.

undefined

”Jag har känt mig som en tjej hela livet”, säger Violetta. Foto: ÅSA SJÖSTRÖM

Se hela reportaget: