Sångerskan gav sig själv ett löfte – som nu är uppfyllt

Yvette tog sig från skyddat boende till succé på scen

När hon var längst nere på botten var det den tanken som höll henne upp: En dag ska jag stå på scenen på Folk å Rock.

Nu står Yvette Eklund där.

I centrum.

Hon tar mikrofonen och öppnar munnen:

– Hur jävligt livet än ter sig, så tänk på att aldrig, ALDRIG, ge upp!

Sedan börjar musiken.

Publicerad 10 feb 2019 kl 08.02

För några år sedan vände livet snabbt för Yvette Eklund, 49. Åt helt fel håll. 

Hon levde i ett destruktivt förhållande och till slut behövde hon söka sig till ett kvinnoboende. 

– Plötsligt stod jag där och de sa "Du kan väl stanna över natten och se hur det känns". Och jag tänkte "ska jag vara här över natten? JAG?". 

– Just då förstod jag inte att det var precis vad jag behövde. 

Yvette blev kvar på olika kvinnoboenden i ett halvår. Men redan den där första natten upptäckte hon att något hände i henne. 

– Det kändes som om jag låg i vattnet vid en flotte i spillror och försökte hålla huvudet ovanför vattenytan. Men på något sätt fick jag kraft, och det som gav mig kraft var min längtan efter att skapa. 

 

Yvette hamnade på ett kvinnoboende för några år sedan.

Foto: JENS CHRISTIAN

Yvette Eklund nådde botten, men har studsat upp igen. "Det fanns inget att förlora", säger hon.

Foto: JENS CHRISTIAN

"Jag var nere på botten"

Yvette har alltid skapat musik, men aldrig till sig själv. Hon har stått på scen med några av Sveriges största artister, men aldrig längst fram. 

– Redan under de första dagarna på det första kvinnoboendet sa jag till de andra "att i framtiden ska jag ha en spelning på Folk å Rock och jag ska stå längst fram". Det fanns inget att förlora, jag var ändå nere på botten. 

Yvette började skriva låtar påhejade av de nya bekantskaperna på det första kvinnoboendet. 

Det fanns ingen annan väg att gå

– Jag träffade helt fantastiska kvinnor som jag fortfarande har kontakt med i dag. Jag är med i olika nätgrupper och vi jobbar väldigt mycket tillsammans fortfarande.  

Hur var det att ta steget framåt och börja skriva låtar till sig själv?

– Det fanns inget alternativ, det fanns ingen annan väg att gå. Det var en flykt, men det var den enda zonen där jag kände mig trygg. 

Yvette berättar om en av sina låtar. En av textraderna går ut på att man springer för livet i strumplästen och allt man äger får plats i en papplåda man kan bära med sig. 

– Det är både en dröm, tänk att allt man äger finns i en pappkartong och man har friheten att gå vidare. Men samtidigt är det tragiskt för man har knappt kvar något av sitt liv. Det är dubbelbottnat. 

Yvette berättar för Kvällspostens reporter Jakob Kjelldén.

Foto: JENS CHRISTIAN

Yvette visar upp sina texter.

Foto: JENS CHRISTIAN

Trafficking-boende

Efter en och en halv månad var Yvette med om en olycka som gjorde att hon bröt både ena benet och ena foten. Hon hamnade i rullstol och var tvungen att byta boende. Då visade det sig att det enda handikappanpassade kvinnoboendet i Malmö var ett boende för kvinnor som blivit utsatta för trafficking. Yvette fick flytta dit. 

– Det var jag och i övrigt nästan bara kvinnor från Nigeria. Det blev lite av en kulturkrock. Men jag fortsatte skriva låtar, det var min terapi.   

Yvette och hennes nya grannar lärde sakta men säkert känna varandra. 

– En låt jag jobbade med då var ”Don’t sing for me devil”, men de här kvinnorna var djupt religiösa så de knackade på dörren och sa att jag inte fick sjunga om djävulen. Men det gick ett tag och de knackade på igen och då satte de sig på sängen och ville lyssna. Det blev en av deras favoritlåtar till slut.

Det här är Folk å Rock

För alla er som inte känner till Malmös musikhistoria kan det vara bra att veta att Folk å Rock är en klassisk skivaffär vid Lilla Torg. Länge och väl kämpade den mot en allt mer ökande näthandel och sedan olika nedladdningstjänster. Men den lever vidare som kafé och bar, och på ovanvåningen säljs det faktiskt skivor. På kvällstid förvandlas Folk å Rock till en pulserande rockklubb med en eftertraktad live-scen.

Yvette började vid det här laget samla på sig en rejäl låtkatalog. Det var dags att göra något åt saken. 

Yvette spelade upp en del av låtarna för sin vän Jon Strider, en sångare och låtskrivare från San Francisco som sedan ett tiotal år är bosatt och verksam i Sverige. Han gillade vad han hörde och satte Yvette i kontakt med producenten Amir Aly som bland annat jobbat med Jill Johnson. 

– Jag tänkte att jag måste göra något annorlunda så jag skrev till honom att jag kommer skicka några låtar varje söndag. 

Jag fortsatte skriva låtar, det var min terapi

Knepet fungerade. 

– Han har berättat att han var jättenyfiken varje söndag, när det skulle komma nya låtar, säger Yvette och skrattar. 

Totalt skickade Yvette 26 låtar från trafficking-boendet till Amir Aly. 

– Han brukar säga att det som är så bra med mig är att jag tar det här på så himla stort allvar. Och det är viktigt. Man måste ta sig själv på stort allvar, annars gör ingen annan det.

undefined

Yvette Eklund utanför Folk å Rock i Malmö.

Foto: JENS CHRISTIAN

Kunde inte svika sig själv

Efter sex månader på kvinnoboenden var det dags för Yvette att flytta hem. Det var jobbigt för henne. 

– Det var som att lämna min trygghet, men samtidigt kände jag att det var dags för en ny början. Nu var jag sugen på att sätta i gång något på riktigt allvar. Jag skulle ju till Folk å Rock! Jag kunde inte svika mig själv och mitt mål. 

Yvette behövde ett band. Efter ett tag träffade hon bluesgitarristen Mattias Malm.

– Den första tiden satt vi i hans kök och drack massor av laktritste och vi lekte med mitt material. Det var underbart, han är så ödmjuk och gav mig verkligen plats att få göra det jag var ute efter. 

Hur gick det till sen när du valde resten av bandet? 

– Jag vet inte hur det brukar gå till men i mitt fall är alla bandmedlemmar valda med hjärtat. Det var det viktigaste för mig. Nu har vi blivit en familj. 

– De tycker det är skitkul, de har blommat upp och de får lov att ta plats. 

Är det för att du som förgrundsfigur är kvinna?

– Jag tror mer det är erfarenheten av musikbranschen. Vet man hur det känns att placeras längst bak vill man inte utsätta någon annan för det. För mig har det varit viktigt att skapa en trygg miljö i bandet, alla ska få plats, alla skapar tillsammans, även om det är mina låtar från början. 

Det här är Yvonne Eklund Band

Yvette Eklund – sång, dulcimer.

Mattias Malm – dobro, steel, elgitarr och kör. 

Malin Sandberg – kör och tamburin. 

Peter Carlsson – slagverk , cajon och kör.

Mats Bengtsson – piano, dragspel.

Stefan Lindhe – bas.

Patrik Dunmar – banjo, mandolin och munspel.

"Vi är som systrar"

Vägen var inte spikrak för Yvette Eklund Band som hennes "familj" nu hette. 

Bredvid kampen med sig själv och sitt eget mående fick hon ta kampen att som 49-åring, kvinna och debutant som frontfigur slå sig fram i branschen. 

– Men jag kände vad tusan, jag har min erfarenhet, och nu har jag mina låtar och framför allt hade jag bestämt mig för att absolut ingenting kan stoppa mig. Det blev min räddning, min motivation räddade mig. 

Under vägen tillbaka har Yvette stöttats av kvinnor som hon träffade på det första kvinnoboendet. 

– Det var en fantastisk känsla, vi är som systrar. 

Yvette berättar att hon är och har varit med i flera hemliga Facebook-grupper för kvinnor som blivit utsatta för olika saker. 

– Det är så mycket ilska på de här forumen, otroligt mycket ilska. Jag kände också att jag behövde få ut något men jag visste faktiskt inte hur man var arg. Jag hade tappat det.  

– Då skrev jag en låt genom deras ögon. Och det är en låt som nu är så skön att sjunga, den fungerar som en ventil även för mig.  

Vad vill du säga till andra kvinnor som har det tuff?

– Ljuset väntar bakom de mörka molnen, det kommer bättre tider. Det är svårt att tro ibland, men så är det. Att nå den absoluta botten var någon form av pånyttfödelse, det var som att lämna de gamla kläderna. 

"Har legat och lurat ett tag"

Olle Berggren är en legendarisk nöjesreporter på Kvällsposten, här är hans tankar om Yvette Eklund Band. 

"Yvette Eklund Band har legat och lurat ett tag i den lokala Americanavassen. Jag blev smått (positivt) chockad när jag steg in i replokalen. Här fanns allt det som fyllt min rock'n’roll-bok. Fick lite känslan av Muscle Shoals. Tung rytmsektion, mullrande B3-likande ljud, dobro, slide, banjo och mandolin. Detta är platsen där country möter soul, folk och rock’n’roll."

Kvällen på Folk å Rock

Hon kämpar fortfarande.

– Jag vill ärligt säga att jag fortfarande är inne i en process, men jag är i sluttampen. Jag är inte djupt nergrävd längre. 

– Sen har jag naturligtvis perioder når jag bara ligger ner. Då är jag världens sämsta. Men de perioderna blir kortare och kortare. 

Jag är inte djupt nedgrävd längre

I dagarna släpps Yvette Eklund Bands nya video. Det är Amir Aly som producerat "Pieces of you", en låt som Yvette skrev under sin tid på trafficking-boendet.

– Jag känner fortfarande ett enormt behov av att fortsätta utvecklas. Jag är nyfiken på hur långt jag kan ta mig själv. Nu har jag ett ansvar också. Både mot mig själv och mot familjen, ja bandet alltså, säger hon. 

Hon kommer alltid ha kvar stoltheten över att hon ställde sig på Folk å Rock-scenen, som hon drömt om.

Det är den 1 december 2018 och Folk å Rock är fullpackat. Det är lördagskväll och sorlet i lokalen är högt, kön till baren är ivrig. Förväntan ligger i luften. 

Yvette går upp på scenen. Med en vit hatt nerdragen över sitt mörka långa hår tittar hon ut över publiken. Hon tar mikrofonen och öppnar munnen:

– Hur jävligt livet än ter sig, så tänk på att aldrig, ALDRIG, ge upp!

undefined

Text: Jakob Kjelldén.

Foto: Jens Christian.