Polisprästen Agneta Salomonsson om livet hos polisen

När det värsta händer – då finns Agneta där för polisen

Polis och präst. Två så olika yrken – men ändå så lika. 

Polisprästen Agneta Salomonsson har vigt sitt liv åt att verka i båda världarna. 

När det värsta händer för polisen – då finns Agneta där. 

– Mitt allra skarpaste vapen är tystnadsplikten. Vi får inte berätta vad vi har pratat om och vi får inte berätta att vi har pratat med någon. Det är guld värt, säger Agneta. 

Publicerad 19 maj 2019 kl 10.05

Agneta Salomonsson tar emot i församlingshuset i Skanör. Hon ler stort och bjuder på kaffe. I rummet står även en man i polisuniform. 

– Det här är Peter och han får betalt för att säga en massa bra saker om mig, säger Agneta och skrattar. 

Peter heter Hellqvist i efternamn och är processledare för trafikverksamheten i polisregion Syd. 

Han och Agneta har känt varandra i 14 år nu, ända sedan det bestämdes att Malmöpolisen skulle få hjälp av Svenska Kyrkan. Året var 2005 och han skulle hjälpa till med att introducera en präst i polisverksamheten. 

– Vårt första möte gick ju inte jättebra, säger Agneta och knuffar till Peter i sidan.

– Vadå, ska jag verkligen berätta om det, frågar Peter.

– Ja, gör det!

När jag gick in i rummet satt där en tjej och jag tänkte ”var är prästen?”

Peter börjar berätta hur han satt på sitt rum och jobbade på polishuset vid Davidhallstorg en helt vanlig dag. Då kom hans chef förbi och sa ”Du får ta hand om prästen!”. Sen blev det inte riktigt som någon av dem tänkt. 

– För mig som är konfirmerad 1974, var en präst en äldre man med sträng blick, grova glasögon och prästkappa. Så när jag gick in i rummet satt där en tjej och jag tänkte ”var är prästen?”. 

– Jag satte mig ner och det kom ju ingen präst. Men efter en stund förstod jag att jag nog hade trampat lite galet. 

Agneta tyckte det var lite märkligt. Hon hade prästskjorta på sig och tyckte att hon var tydlig. 

– Jag hälsade när han kom in och sen var det lite konstigt för han blev bara tyst. Han skulle ju informera mig en massa men han bara satt där. Så jag började prata lite och efter ett tag gick det väl upp för honom vem jag var! 

– Vi hade ett jättebra samtal och har haft en jättefin kontakt sedan dess. 

Peter ler lite förläget. 

– Det blev lite roligt för det visade verkligen vilka fördomar jag hade, säger han.

undefined

Peter Hellqvist har arbetat nära Agneta Salomonsson sedan 2005. ”Jag var med när Agneta kom in i polisvärlden, jag skulle introducera henne. Det var där vi fann varandra”.

Foto: JENS CHRISTIAN

Agneta skulle bli jurist

Just fördomar är något Agneta Salomonsson är van vid. 

Hon växte upp i centrala Malmö, i ett hem där Gud, livet och döden inte varit något konstigt. 

– Min mamma var nära kyrkan. Jag skulle dock inte kalla oss en kyrklig familj men tron fanns alltid där. 

Där fick jag höra att klackarna var för höga och kjolarna för korta

Agneta hade dock inga planer på att bli präst. 

– Jag skulle egentligen bli jurist. Men när jag skulle börja på universitetet tänkte jag att jag skulle läsa något roligt först. Då blev det teologi. Och sen fastnade jag där. 

Men det var inte alltid så lätt för en färgstark tjej från Malmö. 

– I dag har jag kolleger som prästvigts med cerise hår och med piercingar och tatueringar. Så var det verkligen inte när jag började läsa. Så det har hänt en del. 

undefined

När Agneta Salomonsson började studera till präst fick hon ofta höra att hon inte passade in.

Agneta blev kallad till flera samtal under studietiden. 

– Där fick jag höra att klackarna var för höga, kjolarna för korta och det var för mycket läppstift och för långa naglar. Allt var helt fel. 

Men Agneta gav sig inte. Och hon hade en förebild. 

– En kvinnlig präst i församlingen som jag kommer ifrån hade färger och läppstift. Hade jag inte sett henne hade jag inte förstått att det fanns en plats för mig i det här yrket. 

*  *  *

undefined

Vi träffar Agneta Salomonsson vid Skanör kyrka. Sedan ett par år tillbaka är det hennes huvudsakliga arbetsplats.

”Präster pratar inte bara i bibelcitat”

När Malmö 2005 skulle få sin första polispräst föll valet på Agneta Salomonsson. Hon hade då utbildat sig till samtalsterapeut och jobbade 50 procent i församlingen Möllevången-Sofielund och 50 procent hos polismyndigheten. Tjänsten bekostades av kyrkan. 

Till en början var det många som hade frågor. 

– Folk trodde att om de skulle prata med prästen så måste det vara religiöst i den bemärkelsen att man måste prata om Gud, Jesus eller Bibeln, säger Agneta. 

– Men präster pratar inte bara i bibelcitat eller brister ut i psalmsång på ett okontrollerat sätt. Ett samtal kan handla om precis vad som helst. 

Frågorna förvandlades till svar. 

– Ju fler jag träffade inom myndigheten så suddades de ut. Jag blev väldigt väl omhändertagen. Det var aldrig någon som bad mig fara och flyga. 

undefined

Med tatueringar, långa naglar och höga stövlar sticker Agneta Salomonsson ut både inom kyrkan och inom polisen.

Agneta ser sig själv som ett erbjudande. Om man inte vill prata med henne så behöver man inte prata med henne. 

– Jag kan inte tvinga mig på någon. Däremot kan jag närma mig försiktigt, vara på plats, skapa en kontakt. Hade jag bara satt upp ett visitkort på anslagstavlan hade ungefär noll personer hört av sig, det handlar om att skapa den hör kontakten och visa att det inte är konstigt att prata med en präst.

– Vi präster jobbar med oss själva som redskap, så jag kan inte vara någon annan än precis den jag är. 

Det är viktigt att de polisanställda som pratar med Agneta känner sig trygga. Och det kan de. 

– Mitt allra skarpaste vapen är tystnadsplikten. Vi får inte berätta vad vi har pratat om och vi får inte berätta att vi har pratat med någon. Det är guld värt. 

Peter Hellqvist nickar medhållande när han lyssnar på Agneta. 

 – För att vi ska kunna orka med det utsatta och tuffa jobb det innebär att vara polis, är det viktigt att det finns någon man kan vända sig till. Det behöver inte vara jobbrelaterat, det kan vara en privat fråga som man behöver prata med någon om, säger han. 

– Det kan vara de små problemen eller de stora problemen där jag som arbetsledare kanske inte räcker till.

*  *  *

undefined

”Polisen har kommit mycket längre med de mjuka frågorna som personalvård och krisstöd än var de var för tjugo år sedan. Det har hänt väldigt mycket”, säger Agneta.

Beredd att bära någon annans förtvivlan

Agneta ser stora likheter mellan de två yrkena som till ytan skiljer sig så mycket. 

– Man jobbar med människor i kris och när livet bränner till. Vi är inte så långt från varandra. 

Det som för andra kan vara helt fruktansvärt och overkligt kan för en polis vara en del av vardagen. Agneta berättar om hur hon ofta träffar poliser som gått vid spåren och samlat in kroppsdelar när någon har blivit påkörd eller hoppat framför tåget. 

– Det är en rutinuppgift för en polis, egentligen är den helt sjuk. Och helt plötsligt kan någon säga ”Jag har gjort det här så många gånger och inte brytt mig, varför tycker jag att det är jobbigt just nu?”. 

– Då kan jag gå in och säga att det är bra att du reagerar för detta är en helt onaturlig arbetsuppgift. Att du reagerar är bra och friskt, det betyder att du är en människa. 

undefined

Agneta hoppas att fler präster kan röra sig i annorlunda miljöer. ”Kyrkan måste finnas där människor är. Det är inte så att folk går till en präst om man mår lite dåligt. Det händer inte. Då ställer man sig hellre i kö i ett halvår för att prata med en terapeut fast det sitter massor av utbildade samtalsterapeuter runt om i församlingarna så finns inte den tanken”.

En annan del av polisyrket är att ge dödsbud. Berätta för någon att en anhörig gått bort. Enligt många poliser yrkets i särklass tuffaste del. 

Som polispräst har Agneta genom åren varit med och gett dödsbud, och pratat med poliser om det. Gett råd. 

– Det viktigaste är framför allt att inte vara rädd för det som kommer. För man vet aldrig vad som kommer. Det kan vara utåtagerande, det kan vara förtvivlan. 

– Man måste vara beredd på att bära någon annans förtvivlan, att bära någon annans sorg. Det är inte enkelt, men uppdraget är att inte känna att det handlar om mig personligen utan jag är här i den andra personens tjänst. 

*  *  *

undefined

Enligt Agneta finns det en grupp inom kyrkan som tycker att pengar inte ska läggas på saker som polispräster men Agneta håller inte med. ”Vi ska inte backa, vi ska inte gömma oss, ska tvärtom visa oss att vi har med samhället att göra”, säger hon.

Foto: JENS CHRISTIAN

Har döpt barn till poliser

Sedan ett par år tillbaka är Agneta Salomonsson polispräst på Söderslätt och arbetar i Trelleborgs polishus.

Genom åren har hon kommit nära många av de polisanställda hon har träffat i Malmö. 

– Det finns poliser som säger ”du är en av oss”. Och så är det ju inte riktigt men känslan är ”du vet vad jag sysslar med”. 

Vid större livshändelser har det då känts naturligt att låta mig vara med och dela dessa

Agneta har genom åren döpt barn till poliser, hållit i bröllop för poliser och även begravt poliser. 

– Ibland är det så att man har haft en relation och har pratats vid mycket, vid större livshändelser har det då känts naturligt att låta mig vara med och dela dessa.