Begick brott tillsammans • Mamman satte dem på tåget – bort från Malmö

Mamman som sa ifrån – och räddade livet på sina söner

Tvillingbröderna begick brott båda två.

När de själva blev brutalt rånade fick deras mamma Aramita nog.

– Jag insåg att den enda utvägen var att de lämnade Malmö. Om de stannade skulle de hamna i fängelse, dö, eller döda någon, säger hon.

Publicerad 29 dec 2018 kl 06.12

”Listan”

Med start den 25 december publicerar Kvällspostens serie i sju delar om 45 unga kriminella i Malmö 1998.

Samtliga är unga män, och det här är historien om deras brott och vilka vägar de sedan tog i livet. Om vilka de var och vilka de blev. Tidningens nyhetschef och reporter, Maria Rydhagen, har tillsammans med frilansreporter Per Lindelöw genom grundliga intervjuer under lång tid med både kriminella, deras offer och poliser kartlagt deras banor i livet, deras gemensamma nämnare och skillnader. Samtliga fanns i polisens särskilda lista, var och en med egen siffra. Och här är den: Serien ”Listan”

 

Tidigare artiklar i serien:

HELA LISTAN: Så gick det för de 45 misstänkta rånarna 

Calle blev rånad och förnedrad – för 20 kronor och en snusdosa 

Tonny riktade pistolen mot sin egen pappa 

Anders: ”Jag satt i källaren med en pistol mot tinningen”

Pojkarnas mamma dog – då gick familjen sönder 

De begick brott, och de begick brott tillsammans. Samtidigt hade de på något sätt ögonen på varandra. Det var som att tvillingarna hela tiden försökte upprätthålla en balans. Den ena skärpte sig, när den andre flippade ut. 

– När vi växte upp hade Nico ett inre hat som inte jag hade. Jag var tvungen att hålla honom tillbaka ibland. Han hade en aggressivitet, säger Cristian som är sju minuter äldre.

De beskriver det som att de har ”gått om varandra” under åren.

– Om inte den ena hade balanserat, hade vi kunnat fall ner i ett tomrum, säger Nicolas.

I dag har de lämnat den kriminella världen

Kanske är det en av anledningarna till att de här två, nummer 7 och 8 på rånarlisten, lyckades lämna den kriminella världen och i dag har familj och jobb.

En annan förklaring skulle kunna vara deras mamma.

När tvillingarna själva blev brutalt rånade av äldre kriminella fick hon nog. Från en dag till en annan satte hon dem på tåget norrut och placerade dem hemma hos en bekant i Södertälje.

Jag hade en känsla redan från början av att något inte stämde

undefined

Tvillingbröderna har tagit hand om varandra under åren. ”Om inte den ena hade balanserat, hade vi kunnat fall ner i ett tomrum”, säger Nicolas.

Foto: Privat

– Vi skulle hem till en tjejkompis. Jag hade en känsla redan från början av att något inte stämde. Vi hade en hel del värdesaker på oss, och jag gömde alla pengar i strumporna. När vi kom upp var det två eller tre äldre gangstrar som väntade med knivar, säger Cristian.

– Ena killen tryckte upp mig mot väggen och tryckte en kniv mot min hals. Jag hade röda märken på halsen efteråt. De tog våra jackor, skor, allt. Vi sprang hem i bara stumpor och byxor, säger Nicolas.

undefined

”När vi kom upp var det två eller tre äldre gangstrar som väntade med knivar”, säger Cristian om när bröderna rånades i Malmö.

Foto: FRITZ SCHIBLI / EXPRESSEN/KVP

När de kom hem fattade Aramita ett beslut. Hon satte dem på tåget – och skickade bort dem från Malmö.

Christer tog hand om tvillingarna

undefined

Brödernas mamma Amarita.

I Södertälje väntade Christer, förskolepedagog och vän till familjen. Med 24 timmars varsel tog han sig an en väninnas barn. Så började tvillingarnas nya liv. 

Aramita minns när hon för första gången insåg hur hon skulle kämpa för sina barn och kraften som hon hade inom sig. 

Hon hade just kommit till Sverige från Chile, 23 år gammal och gravid, och lärde känna en kvinna som fick sin dotter omhändertagen av socialtjänsten. Det, beslöt hon, skulle aldrig hända henne. 

– Jag har alltid känt att jag inte har råd att vara svag. Inte råd att vara sjuk, säger hon.

När pojkarna kom hem utan skor en vinterkväll 1998 så tvekade hon inte. Utan agerade.

Jag insåg att den enda utvägen var att de lämnade Malmö

undefined

”Jag har alltid känt att jag inte har råd att vara svag. Inte råd att vara sjuk”, säger mamma Aramita (längst till vänster) som i dag har en stor familj.

Foto: Privat

– Jag insåg att den enda utvägen var att de lämnade Malmö. Om de stannade skulle de hamna i fängelse, dö, eller döda någon. Gänget var så starkt. Jag kände att jag var tvungen att göra något den kvällen, och jag visste att jag inte skulle klara det själv, inte i Malmö.

”En gång hittade jag pengar. Då brände jag dem”

Hon hade kämpat emot sönernas kriminalitet tidigare. Tvillingarna använde aldrig droger till exempel, i motsats till flera andra av ungdomsrånarna.

– Det kunde lika gärna ha blivit så att vi hade provat på hasch eller alkohol, i stället för att säga nej. Det var på grund av mamma, säger Cristian.

Aramita skickade sönerna på regelbundna drogtester. Varje kväll när de kom hem visiterade hon dem.  

– En gång hittade jag pengar. Då brände jag dem, säger Aramita. 

Vi visste inte vilka vi var. Var vi de lugna killarna som gillade sport? Eller de som begick brott?

undefined

Tvillingarna började begå brott och hamnade båda på polisens lista över ungdomsrånare, som nummer 7 och 8.

Grafik: Helén Rasmusen

Att de började begå brott, trots sin engagerade mamma, tror tvillingarna beror på rotlösheten som de alltid känt.

– Vi visste inte vilka vi var. Var vi de lugna killarna som gillade sport? Eller de som begick brott? Kom vi från Chile? Eller Sverige? Man kände sig osäker. Ensam. Jag slogs bara för att jag ville slå. Folk hade inte gjort ett skit, men jag ville slå dem, säger Nicolas.

I slutet av 1990-talet blev mobiltelefon något som alla ville ha

Kanske påverkade det också tvillingarna att vara fattiga. Att inte få, när andra barn fick. Det var under 1990-talet som mobiltelefonerna gick från något exklusivt till en sak som alla bara skulle ha. Men det var det inte tal om för tvillingarnas del.

– Jag hade aldrig gott om pengar, det har man inte om man är ensam med tre barn, så de fick aldrig allt de ville ha, säger Aramita. 

Jag visste bara om Malmö och nu var jag i Södertälje. Jag kände mig så jävla ensam

undefined

Tvillingbröderna begick brott båda två. ”Jag insåg att den enda utvägen var att de lämnade Malmö. Om de stannade skulle de hamna i fängelse, dö, eller döda någon”, säger deras mamma, Aramita.

Illustration: Helén Rasmusen

I Södertälje började tvillingarnas nya liv, men det var inget quickfixat lyckligt slut. 

– Jag låg ofta vaken. Låg och tittade i taket. Jag visste bara om Malmö och nu var jag i Södertälje. Jag kände mig så jävla ensam, säger Nicolas.

”Jag tänkte: Jävla gubbjävel”

Christer som tog in tvillingarna i sitt hem med 24 timmars varsel var på den tiden en ensamstående förskolepedagog.

Han tog plats i deras liv som en lite jobbig, bestämd typ, men framför allt beständig.

– Han pratade väldigt mycket. Så mycket att vi blev irriterade. Om jag sa: ”Jag hatar matte” sa han: ”Nicolas, jag hatar krig”. Och jag tänkte: Jävla gubbjävel.

Precis som Aramita vägrade Christer släppa taget. Han var en extrapappa utan blodsband som kom sent in i deras liv, men när han väl klivit in stod han kvar. 

– Hade han gett upp en enda gång hade vi inte haft kontakt i dag. Men han bara var där. Han visade oss hur en man ska uppföra sig, säger Nicolas.

undefined

”I dag har vi lärt oss att alla har ett värde, oavsett vart man kommer ifrån”, skriver Nicolas i mejl dagen före den här publiceringen.

Illustration: Helén Rasmusen

I dag har tvillingbröderna jobb och barn, och har sedan åtskilliga år lämnat den kriminella världen. Båda bor i Oslo. De pratar öppet om sin historia, även om den kanske inte kommer på tal under grillfesten i det fina villakvarter där de numera bor.

Han visade oss hur en man ska uppföra sig

”I dag har vi lärt oss att alla har ett värde, oavsett vart man kommer ifrån. Den starkaste valutan vi har är hur vi behandlar varandra, positivitet skapar positivitet och kärlek skapar kärlek”, skriver Nicolas i ett mejl dagen före den hör publiceringen. 

”Ser vi vuxna någon som står och bryter så måste vi säga till”

Christer har fortsatt att hjälpa unga som hamnat snett. Han gillar att laga mat till många, att vara behövd. 

– Jag har extremt mycket energi. Hemma är det jag som städar, diskar och lagar mat. Jag älskar att jobba. Jag blir liksom trött när det INTE händer något, säger han. 

Han ger inte utan krav. Ska han ge stöd till någon, måste den personen också anstränga sig. En person som inte vill bli hjälpt – hjälper han inte. 

– Det kan vara tufft att säga: Den där personen når jag inte. Men det är bättre att jag ägnar energi åt någon som själv vill något. Jag kan inte ta ansvar för hela världen, säger Christer.

Möten mellan människor spelar roll, även små gester, menar han. Det kan räcka med ett leende. Eller en åthutning.

– Ser vi vuxna någon som står och bryter så måste vi säga till. Om man känner sig lite obekväm kan man börja med att skoja. ”Så där kan man väl inte göra.” Då har man sett den här människan, säger Christer. 

 

LÄS MER: Här hittar du alla artiklar i serien ”Listan”