Gick bort med sex veckors mellanrum • Ivo kritiserar lasarettet – döttrarna berättar om ilskan: ”Var inte så här det skulle gå till”

Gunnel och Kurt levde ihop i 65 år – dog efter vårdmissar

Med sex veckors mellanrum dog Gunnel Modée och hennes man Kurt. De blev 80 och 82 år gamla. 

Det här är berättelsen om två människor som levde tillsammans i 65 år och som lämnade livet nästan samtidigt.
Men det är också berättelsen om svenska sjukhus som gör allvarliga misstag och om sörjande barn som lämnas kvar utan svar på sina frågor.

– Det var inte så här man trodde att ens föräldrar skulle gå bort, säger yngsta dottern Siv Modée. 

Publicerad 2 feb 2019 kl 09.02

Gunnel och Kurt Modée träffades i Ljungby när de var 15 och 17 år gamla. De fattade genast tycke för varandra och efter bara två år tillsammans kom det första barnet, en dotter. 

De ville stadga sig även i laglig mening men eftersom Gunnel var under 18 fick de söka dispens hos kungen. Gustav VI Adolf var snäll och lät det unga paret från Ljungby gifta sig. 

Gunnel och Kurt skulle med tiden få ytterligare fem barn och flera barnbarn och de levde sitt liv på en liten gård utanför Ljungby där de drev ett jordbruk. 

De var alltid tillsammans. Antingen i trädgården som Gunnel älskade att pyssla i eller ute i skogen med svampkorgar i händerna. Eller så satt de bredvid varandra i framsätet på bilen under en av sina många turer på de småländska vägarna. 

65 år efter att de träffats dog Gunnel och Kurt med bara sex veckors mellanrum. 

Båda två efter allvarliga missar i vården. 

Gunnel och Kurt Modée dog med sex veckors mellanrum. Bilden är från Gunnels 80-årskalas på Tallklinten i Odensjö.

Foto: Privat

Gunnel Modée och Ingrid Modée.

Foto: CHRISTIAN ÖRNBERG

”Vi barn ordnade fest ändå”

Systrarna Siv och Ingrid Modée sitter vid ett matsalsbord hemma hos Siv i Simlångsdalen. 

På bordet ligger travar med papper. Anmälningar, läkarutlåtanden, anteckningar och Ivo-beslut. De handlar om deras föräldrar Gunnel och Kurt Modée och hur de med bara sex veckors mellanrum dog efter vårdmissar på Ljungby lasarett. 

De sitter bredvid varandra och de tittar på en bild Siv har på sin dator. 

undefined

”Jag hoppas det här väcker lite tankar hos folk. Både hos anhöriga och hos patienter. Att inte bara lyssna och nöja sig, kanske vara lite påstridig”, säger Ingrid. Siv håller med.

Foto: CHRISTIAN ÖRNBERG

– Den är från när mamma fyllde 80. Mamma ville först inte ha någon fest men vi barn ordnade en ändå, säger Siv. 

Ingrid fyller i:

– Både mammas och pappas syskon var där. Totalt var det väl en 50 personer. Mamma var väldigt nöjd. 

Siv och Ingrid berättar om hur deras mamma och pappa hade ett fint liv trots att de blev äldre. 

– Visst, de hade sina krämpor och så men det var väl först de sista åren som det blev lite för mycket för dem med allt jobb på gården, säger Ingrid.

– De brukade säga "det går bra det här, allt tar bara lite längre tid". 

Men Gunnel och Kurts liv skulle ta slut på ett abrupt sätt. 

undefined

Foto: CHRISTIAN ÖRNBERG

Gunnels vädjan: ”Kan inte detta ta slut"

En kort tid efter Gunnels födelsedagsfest, en fredag i slutet av april förra året svimmade och föll hon i köket. Hon fördes till Ljungby lasarett. 

– Hon hade smärtor i buken och på höger sida. Hon mådde illa och var kallsvettig. Hon var blek, hade lågt blodvärde, låg syresättning och hög andningsfrekvens. Hon sjönk till och från i medvetandet, säger Siv. 

Gunnels kroppstemperatur låg på 33,7 grader. På sjukhuset gjordes en röntgen på bröst och hjärna. Men ingen kontroll av magen. 

När en syster till Siv och Ingrid kom till sjukhuset fick hon beskedet att de inte hittat något fel på mamman. Men mardrömmen fortsatte. Gunnel blev bara sämre och sämre. 

Kan det verkligen vara mamma som ligger där?

– Enligt en läkare fick hon plötsligt ett epileptiskt anfall. Men det skulle visa sig att det var ett hjärtstopp som kroppen själv tog hand om. 

undefined

Gunnel Modée älskade att vara ute i skogen.

Foto: Privat

Framåt kvällen kom Siv till sjukhuset. Då hade hon svårt att hitta sin mamma. Hon blev hänvisad till ett rum men vågade först inte gå in. 

– Där inne låg en kvinna med bar underkropp, hon var kritvit och vänd mot dörren.  Jag kände "kan det verkligen vara mamma som ligger där?". Så jag ville först inte gå in. 

Siv tog några kliv in i rummet. 

– När jag närmade mig sängen sa jag ”är det du mamma”. Då vände hon sig sakta och då såg jag att det var hon. Och hon var så blek. Och så sa hon ”jag har så ont, jag har så ont, jag orkar inte mer”. 

Siv frågade henne var hon hade ont

– Då pekade hon på magen och på sidan och sa, ”kan inte detta ta slut”. 

”Hemskt att se mamma i det tillståndet”

Siv tryckte direkt på larmet och när personalen kom krävde hon att hennes mamma skulle få smärtstillande. Det var det första smärtstillande hon fick sedan hon hade kommit in till sjukhuset tretton timmar tidigare. 

– Det var så hemskt att se mamma i det tillståndet. Jag kommer alltid ha kvar den bilden på näthinnan. Hon var så utlämnad.

Efter att mamman röntgats utan att de hade hittat någon fraktur lämnade Siv sjukhuset. Hon hade blivit lovad att hennes mamma skulle få en noggrann undersökning. 

– Det var sista gången jag såg mamma i livet.

På morgonen dagen efter, den 24 april, ringde de från sjukhuset. Gunnels tillstånd hade hastigt försämrats. Efter ännu ett hjärtstopp gjordes ett ultraljud av magen som visade en brusten aorta i buken med fritt blodflöde i magen. 

Gunnel skickades till akut operation i Växjö. Sex syskon och pappa Kurt satte sig i tre bilar och åkte dit. 

– Efter en stund ringde de från lasarettet i Växjö till en av våra bröder och sa ”vi har fått in er mamma här men kör nu lugnt”, då frågade han om hon hade gått bort, och fick svaret att det hade hon, säger Ingrid. 

Gunnel hade fått ytterligare ett hjärtstillestånd på vägen till Växjö och på operationsbordet orkade hennes kropp inte längre. 

undefined

"Personalen hävdade på morgonen att mamma hade sovit lugnt. Men kärlkirurgerna på Växjö lasarett sa att hon troligen hade haft de värsta smärtorna hon hade kunnat ha", säger Siv.

Foto: CHRISTIAN ÖRNBERG

Inga anteckningar från natten

De sex syskonen och pappa Kurt åkte till lasarettet och fick se Gunnel. Efteråt fick de prata med kärlkirurgen som hade försökt att rädda livet på Gunnel. 

– Vi satt där säkert en timme och pappa satt och lyssnade på allt och såg jättebedrövad ut. Han satt tyst hela tiden och sa ingenting, säger Ingrid.

Siv och Ingrid har svårt att få fram orden när de tänker på mammas sista natt i livet. Det gör ont att tala om. 

Tänk att hon fick ligga där så många timmar

– Tänk att hon fick ligga där så många timmar. Det är... ja det är fruktansvärt, säger Siv.

Ljungby lasarett har inte en enda anteckning om Gunnel på hela natten, på tretton och en halv timme. Under det dygnet hon var på sjukhuset fick hon möta sju olika läkare. Det plågar syskonen att de har så många frågor som de inte kommer få svar på. 

– Vad hände den natten? Varför låg hon halvnaken? Varför fick hon inte smärtstillande på hela dagen? Varför finns det inga anteckningar från natten? 

– Vi fick kritik av IVO, men inte för att vi ställde fel diagnos utan för brister i hur vi dokumenterade vården. Det var inte korrekt gjord. Hade man gjort det hade vi förmodligen, men inte säkert, observerat att hon blev sämre under vårdtiden, säger Pär Lindgren, regional chefläkare vid region Kronoberg.

Utdrag ur beslutet från Ivo om behandlingen av Gunnel

Inspektionen för vård och omsorg, Ivo, konstaterar brister i uppföljning och dokumentation av vitala parametrar, strokekontroller och blodvärde. Bristerna kan ha bidragit till att andra diagnoser inte övervägdes och därav ledde till den försenade diagnosen av brustet aortaaneurysm. Ivo bedömer att vårdgivaren saknat fungerande rutiner för en systematisk uppföljning av patientens vitala parametrar. Vårdgivaren uppfyller därav inte kraven i patientsäkerhetslagen på att vidta åtgärder som behövs för att förebygga att patienter drabbas av vårdskador. 

Ivo bedömer också att det inte finns skäl att kritisera någon enskild yrkesutövare för försenad diagnos av brustet aortaaneurysm. 

 

undefined

Ingrid Modée och Siv Modée.

Foto: CHRISTIAN ÖRNBERG

Det var Kurt som skulle gå bort först

Efter Gunnels död blev Kurt väldigt tyst. Han satt mest och tittade ut genom fönstret när han lyssnade på musik. 

– Det var något han tyckte mycket om, han var väldigt förtjust i dansbandsmusik, säger Ingrid. 

Gunnel och Kurt hade pratat med varandra om det här med att bli äldre. Vänner runt dem hade gått bort och de var överens om att det nog skulle bli Kurt som skulle gå bort först av de två. Inte Gunnel.

– Så när mamma gick bort först var det en chock för honom, det var ju han som var dålig, inte hon, säger Ingrid. 

Kurt hade till och från varit sjuk under det senaste året och gjort återkommande besök på sjukhuset. Det började våren 2017, han var ute på gården och skulle tappa upp vatten när plötsligt all ork rann ur honom. På sjukhuset upptäcktes en förändring på njuren. 

– Ett par veckor senare var pappa på återbesök hos en urolog och då skrev den här läkaren i journalen att man skulle ta ställning hur man skulle göra med förändringen i njuren och att pappa senare skulle kallas till en uppföljande kontroll, säger Siv. 

Men det blev aldrig någon kontroll. Kurt kallades aldrig till någon. Förändringen i njuren glömdes bort. 

– Vid flera gånger var han inne på sjukhuset för att han mådde dåligt men inte någon gång upptäcktes anteckningen i journalen om förändringen på njuren, säger Siv.

– De gjorde massa undersökningar, kollade hjärtsvikt och njursvikt utan att hitta någonting.

undefined

Siv och Ingrid berättar att deras mamma och pappa hade ett fint liv trots att de blev äldre. 

Foto: CHRISTIAN ÖRNBERG

Begravningskläderna hängde framme

Den 23 maj, två dagar innan Gunnels begravning, var Ingrid på besök hemma hos sin pappa. Då fick Kurt plötsligt så ont att han trillade ihop. Han fick föras till sjukhus med ambulans. 

Dagen efter samlades alla syskon och dukade först upp till begravningskaffet i församlingshemmet.  

– Efteråt skulle vi åka och hälsa på pappa. Och ta med honom hem tänkte jag. Vi hade ju strukit hans skjorta, hans begravningskläder hängde framme, säger Siv. 

– Pappa hade valt ut vilka låtar som skulle sjungas på begravningen, det var han väldigt noga med. Så vi undrade hur vi skulle göra. Kunde vi köra hem honom nu eller skulle vi vänta till i morgon?

Först fick syskonskaran inget svar men till slut tillkallades en jourläkare som tittade i Kurts journal. 

– Vi såg på honom att det fanns något han inte ville berätta, säger Siv. 

– Sen plötsligt sa han ”Kurt han har cancer.”

Tumören hade vuxit

Kurt hade inte heller fått beskedet. Han fick det tillsammans med sina barn. 

– Jag ser hur pappa tittar på den ena till den andra och ser helt chockad ut, säger Ingrid. 

Två veckor senare fick Kurt komma hem. Barnen fick beskedet att det inte fanns något att göra för honom. 

Den där förändringen i njuren visade sig vara en tumör som vid den första upptäckten hade varit 23 millimeter lång. 

– Nu hade tumören vuxit till 40 millimeter och det fanns metastaser längs ryggraden i skelettet, säger Siv.

När Kurt kommit hem bestämde sig Siv, Ingrid och en av deras systrar för att stanna kvar över natten. 

Siv berättar: 

– Han kom hem tio i fem på torsdagseftermiddagen, tjugo över två på fredag morgon tog han sitt sista andetag. Mindre än två veckor efter mammas begravning. 

Pär Lindgren är regional chefläkare vid region Kronoberg. Han förklarar varför inget uppföljningsmöte bokats in.

– Grundfelet här var att en individ glömde bort en uppföljande undersökning, den tappades bort eller blev inte gjord. Det går inte att säga att det säkert hade blivit annorlunda om den gjorts, men däremot hade patienten och de anhöriga förstått vad det handlade om..

Utdrag ur beslutet från Ivo om behandlingen av Kurt

Ivo bedömer att läkaren XX genom att inte ha följt upp den förändring som vid ultraljud av njurarna har brustit i sitt yrkesutövande. 

Ivo bedömer att den fördröja uppföljningen orsakat en allvarlig vårdskada. 

 

undefined

Nu önskar Siv och Ingrid att de snart ska kunna lägga det här bakom sig. Att berätta fungerar som terapi.

Foto: CHRISTIAN ÖRNBERG

Därför berättar systrarna

Siv och Ingrid sitter vid bordet och bläddrar i papperna. I högen ligger ett nummer av Smålänningen som Siv sparat. Tidningen var först med att skriva om behandlingen av Gunnel och Kurt. 

Till tidningen säger Anne Nygaard, chefläkare i Region Kronoberg, att ett brustet aortaaneurysm är ett svårt tillstånd att diagnostisera på grund av att det oftast ger diffusa symtom.

Mamma visste var hon hade ont

– Det är inte ovanligt att buksmärtorna ej är så dominerande. Symtomen kan lätt tolkas som andra åkommor vilket skedde i detta fall, säger hon. 

Siv blev upprörd när hon fick höra Anne Nygaards ord. 

– Mamma visste var hon hade ont och den smärtan hon plågades i var allt annat än diffus. Vi talade om det för läkarna och ändå gjordes ingen riktig undersökning, sa hon då till Smålänningen.

”Det är inte humant”

Pär Lindgren är regional chefläkare vid region Kronoberg:

– Det kan vara väldigt svårt att ställa en sådan diagnos som mamman hade. Dels finns det en rad andra tillstånd som kan ge ont i magen, dels finns det flera tillstånd som kan göra en allmänt påverkad. Kommer man in på fel spår blir det en fördröjning tills man hittar den rätta diagnosen, säger han.

– Detta är något som vi behöver lyfta vår kompetens inom: Hur når vi rätt diagnos? Vilka fallgropar faller vi i?

Nu önskar Siv och Ingrid att de snart ska kunna lägga det här bakom sig. Att berätta fungerar som terapi. 

– Allt gick så fort, Vi hann inte med riktigt. Jag önskar att vi hade kunnat vara med på ett annat sätt, säger Siv. 

– Det är inte humant att behandla människor på det här viset. Det är precis som att bara för att de är fyllda 80 år så är de inte prioriterade patienter längre. Men det är ju människoliv vi pratar om. 

Varför går ni ut och berättar ni om det här nu?

– Jag hoppas det här väcker lite tankar hos folk. Både hos anhöriga och hos patienter. Att inte bara lyssna och nöja sig, kanske vara lite påstridig, säger Ingrid. 

Siv håller med. 

– Jag gör det här för mammas och pappas skull. jag vill ge dem lite upprättelse. De ska inte bara få ha gått bort som två åldringar och sen glömmas bort.