Emma Inganäs, 46, ”tog av sig offerkoftan” 30 år efter övergreppet

”Går inte att gräla med dig – du drar alltid våldtäktskortet”

Emma Inganäs, 46, upplever att hon blev sexuellt utnyttjad som 11-åring under ett scoutläger. Ett övergrepp som följt henne i 30 år.

Efter år av skam och skuld bestämde hon sig för att läka genom att, som hon uttrycker det, ”ta av sig offerkoftan”.

– När vi läker våra egna sår så slutar vi att blöda på de som inte har sårat oss, säger Emma Inganäs. 

Publicerad 20 jul 2019 kl 16.07

Det var i ett tält en varm junikväll mitt i den idylliska sommargrönskan som en 11-årig flicka med stora blå ögon och spring i benen, blev bestulen på sin barndom.

Det var då som ”skavet”, som hon kallar det, blev en ständig följeslagare i Emma Inganäs liv. 

– Fram tills dess var jag glad, kreativ, nyfiken, älskade att spela teater och vara social. 

Hon var på scoutläger och delade tält med en äldre pojke som hon kände sig trygg med. 

Hon var ett 11-årigt barn, han en tonåring – och den natten säger hon sig ha blivit ha blivit sexuellt utnyttjad.

Det var 30 minuter som skulle komma att forma 30 år av hennes liv.

– Jag kunde inte förstå vad som hade hänt eller ens sätta ord på det, jag visste inte ens vad sex var, men jag förstod att det jag varit med om inte var okej. 

Berättade först fyra år senare

Emma Inganäs berättade inte för någon om vad hon blivit utsatt för. Hon hade inte orden för att prata om sexuella övergrepp, hon hade inte ens ett ord för det kvinnliga könsorganet. 

– Jag vet att dagen efter kände jag att jag inte kunde vara ett barn längre. Barnsligheten passade mig inte längre. Det oskyldiga hade tagits ifrån mig. 

Emma berättar att hon kände sig skamfull, äcklig och förbrukad. Känslor som fick fäste och växte sig starkare. När puberteten kom blev det som en kortslutning.

– Klasskompisar börjar hångla och prata och jag kände bara ett enormt äckel. Jag tänkte att jag skulle behöva vara ensam i resten av mitt liv eftersom jag aldrig kunde tänka mig att släppa in någon man.

undefined

Efter att Emma Inganäs blev våldtagen som barn följde många år av skuld och skam.

Foto: Amanda Gylling

När hon var fjorton berättade hon för första gången om det som hade hänt, för sin tre år äldre storasyster Anna. 

– Jag vet inte vad det var som till slut fick mig att berätta. Det var väl krocken. När hormonerna strömmade började lusten pocka samtidigt som det kändes äckligt. Att berätta var skitjobbigt förstås. Det hade blivit så stort för mig för jag höll tyst så länge.

”Kände att döden var en bättre utväg”

Från tonåren började Emma ha två sidor. Delvis var hon en högpresterande perfektionist, modig och social. Samtidigt som hon alltid kände att hon inte presterade nog och hade självmordstankar. 

Men allt var inte bara mörker. När hon var 18 år blev hon kär för första gången och han blev hennes första pojkvän, och ett steg mot läkning.

– Han var en jättefin pojke och jag var så kär att det inte gick att värja sig från det. Han sa till mig att ”det vi gör nu har ingenting att göra med det du gått igenom”, det gjorde det hanterbart. Jag känner i dag väldigt stor tacksamhet till honom.

Emma Inganäs berättade så småningom även för sina föräldrar om det som hänt, som blev bestörta. Men någon polisanmälan gjordes aldrig.

– Det var ju en by där alla kände varandra och vi hade ett ovanligt efternamn. Jag var livrädd att något skulle komma ut, säger Emma Inganäs.

Även om det fanns fina stunder, med skola som gick bra, pojkvän och en stöttande familj växte sig mörkret starkare.

– Jag kände att skammen och skulden var för stor att leva med. Till slut gick det så långt att jag kände att döden var en bättre utväg.

Botten blev vändning

Emma Inganäs fortsatte arbeta hårt och mycket. 

År 2000, när hon var 27, blev hon uppsagd från sitt jobb, och trots att hon återigen föll ner i totalt mörker så innebar det också en vändning.

– Jag tänkte att jag inte pallade mer och tappade konceptet helt. Jag hade en helt fruktansvärd natt där två goda vänner bara satt och höll om mig. Jag insåg där och då att jag inte kunde fortsätta önska livet ur mig själv. 

Från den dagen såg hon aldrig mer döden som en utväg. Barndomstraumat följde med i bakgrunden men något hade växt i Emma – en vilja att må bättre och ett hopp.

Emma Inganäs bor i dag i Stockholm med man och två barn.

Foto: Amanda Gylling

Genom terapi, yoga och meditation kunde hon läka – nu vill hon hjälpa andra.

Foto: Amanda Gylling

År 2003 träffade hon sin framtida make Gustav, men relationen har inte alltid varit lätt. När hon kände sig pressad flydde hon hellre undan och gömde sig. Hon tog fram offerkoftan.

– Min man sa vid ett tillfälle ”det går fan inte att gräla mot dig, du drar alltid våldtäktskortet och vem kan trumfa det”. Det var naturligtvis inte kul att höra men det var sant. Man kan inte bete sig som en skitstövel mot andra för de sår man har.

”Hade bara fått höra att det var synd om mig”

Starten på den verkliga förändringen kom dock 2015 – efter flera försök med psykoterapi hittade Emma Inganäs fram till en terapeut som hade en helt annan ingångsvinkel än vad hon varit med om tidigare.

– Hon sa ganska hårt och tydligt till mig ”du väljer själv vad du vill göra med ditt liv. Allt som är ditt liv är ditt ansvar. Jag tycker inte synd om dig men om du är beredd att göra jobbet så vill jag hjälpa dig”. Först blev jag skitprovocerad. Ett kaos startade i mig och jag tänkte, ”hon fattar inget, hon vet inte hur det är att bli våldtagen och känna sig värdelös, jävla kärring”, säger Emma Inganäs, med ett skratt.

– Jag hade bara fått höra att det var synd om mig. Att ständigt befästa offerrollen på det sättet är i längden värdelöst och hjälper en definitivt inte vidare. 

Hon började bland annat ägna sig åt yoga och meditation som tillsammans med terapi fick henne att våga möta det som hade hänt och acceptera.

– Ansvaret var inte mitt. Det är helt och hållet hans. Men läka såret kan ingen annan göra åt mig. Det har krävt enormt mycket jobb, förtvivlan och tårar men till slut kunde jag gå tillbaka till den där natten med en vuxens perspektiv. Ta in det som hänt och acceptera det, och sluta definiera sig som ett våldtäktsoffer.

”Slutar blöda på dem som inte sårat oss”

Hon hade jobbat i reklambranschen i femton år men började nu längta till något annat. Hon ville hjälpa andra att bli läka sina sår – precis som hon börjat läka sina egna. 

– Ända sedan jag var 19 har jag tänkt att kan min historia hjälpa en enda människa så är det värt det. På så vis växte bokidén fram. 

Boken ”Woundfullness” – ditt sår är förmodligen inte ditt fel, men läkningen är ditt ansvar kom ut i januari.

– När vi läker våra egna sår så slutar vi att blöda på dem som inte har sårat oss. Därför skrev jag boken, det var precis vad jag hade behövt läsa, ett perspektiv jag inte upplevde fanns. Att det enda man kan göra när man blir utsatt är att se till att läka. Det är inte lätt, det kan kräva tårar och förtvivlan. Men först då kan man bli lycklig igen, på riktigt. Bli fri från det som hänt.

Idag har Emma Inganäs lärt sig att älska sig själv och hon känner inte längre ilska när hon tänker på det som hände.

– Det är fantastiskt att vakna upp på morgonen och känna sig glad. Att titta på sig själv i spegeln med kärlek och berömma sig själv för allt man åstadkommit. Jag hade aldrig trott att det kunde vara så, jag hoppas kunna förmedla det budskapet, att man kan nå dit.

Förlät gärningsmannen

Hon hade redan accepterat det som hänt men så för en och en halv månad sedan hände något oväntat.

– En dag bara sköljde förlåtelsen över mig. Jag bara kände hur jag förlät gärningsmannen fullt ut. Det var en otrolig lättnad och frihet.

Emma lever fortfarande med maken Gustav och deras två barn Olle, 11 och Ingrid, 9. Hon arbetar i dag som livscoach, författare, yogalärare, och föreläsare. Familjen bor huvudsakligen i Stockholm men på somrarna bor de i sommarhuset i Magnarp utanför Ängelholm.

– För att bli fri måste man våga ta av sig offerkoftan. Först då kan man bli hel och älska sig själv på riktigt men för att kunna göra det måste man se och vårda sina sår. Boken är ett sätt att ge hopp till människor att det går.

EMMA INGANÄS

Från: En by utanför Värnamo

Ålder: 46 år.

Familj: Maken Gustav, barnen Olle, 11 och Ingrid, 9.

Bor: Stockholm och på somrarna i huset utanför Ängelholm.

Gör: Livscoach, föreläsare, författare och yogalärare.

MÅR DU DÅLIGT? HIT KAN DU VÄNDA DIG

Ring alltid 112 om läget är akut.

Bris vuxentelefon 077-150 50 50.

Bris – Barnens hjälptelefon Tel: 116 111. 

www.bris.se

Självmordslinjen: 90 101, chatt.mind.se.

Hjälplinjen: 0771-22 00 60.

Jourhavande präst: Nås via 112.

Föräldratelefon: 020-85 20 00.

Jourhavande kompis: 020-22 24 44.

Spes (Riksförbundet för suicidprevention och efterlevandes stöd): spes.nu.

Telefonjouren: 08-34 58 73.

 

Källor: mind.se och www.spesistockholm.se.