Berättar om kampen mot anorexin • ”Jag svalt mig själv”

Erika vägde 47 kilo efter raset: ”Jag bara försvann”

Hon har vunnit JSM-medaljer i långdistanslöpning och var starkast i sitt fotbollslag.

Men plötsligt började hon förlora varenda närkamp.

Plötsligt var hon svagast.

Efter flera års kamp mot anorexi kan Erika Lindeblad, 26, nu återigen känna sig fri – och lika stark i kroppen som i huvudet.

– Jag började förstå att jag var tvungen att göra det här och bli frisk för min skull, säger hon.

Publicerad 12 maj 2018 kl 15.05

För att få tag på Erika Lindeblad, 26, är det hit eller till de löparvänliga stråken i naturen man går först. Det blir tydligt redan när vi försöker boka in intervjun. 

– Om jag inte svarar när du ringer är det för att jag tränar, varnar hon.

Hon strålar lika mycket som solen på löparbanan där hon kör ännu ett hårt träningspass inför Stockholm Marathon. Tio pass i veckan brukar det bli.

För några år sedan var det otänkbart att hon ens skulle orka ett, som Barometern tidigare skrivit om.

Jag svalt mig själv

undefined

Erika Lindeblad tränar friidrott flera gånger i veckan.

Foto: Privat

Man kan kalla det kärlek vid första mötet. 

Erika Lindeblad var sju år gammal och gjorde sin första fotbollsträning med det jämnåriga pojklaget i Kalmar. Hon fastnade direkt.

Från början satsade Erika allt på fotbollen.

Men åren gick och livet utanför fotbollsplanen, mellan barndomen och att bli vuxen, tog allt större plats. Högstadiet med alla krav som det innebär. Sedan gymnasiet.

Hon minns att hon var 15 år när hon för första gången tänkte att hon inte var nöjd med sin kropp.

Fotbollen föll i glömska. Allt hon kunde fokusera på var nästa måltid, eller snarare hur hon skulle undvika den.

– Jag svalt mig själv.

– Ätstörningen talade om vad jag fick göra och inte. Det var som en röst i huvudet, och om jag inte lydde fick jag ångest. Därför gjorde jag allt i min makt för att göra rösten i huvudet nöjd. 

När hon väl började tvivla på sig själv blev det en ond spiral. Självhatet blev råare.

undefined

Från början satsade Erika allt på fotbollen.

Foto: PRIVAT

Erikas ord till dig som har ätstörning

Du är bättre än vad ätstörningen får dig att tro. 1 000 gånger bättre. Lovar. 

Ångest gör så jävla ont. Jag vet. Men ångest är en känsla, precis som vilken annan känsla som helst och den försvinner. 

Prata om dina känslor du bär på. Det är bästa sättet att förminska ätstörningen på. 

Förminska ALDRIG dig själv och dina känslor. 

När ätstörningen ger dig ångest och får dig att tvivla på dig själv. Kom då ihåg att du faktiskt vinnit. Du har brutit mot ett förbud ätstörningen satt upp för dig. Som straff och ett försök till att åter ta kontrollen över dig ger den dig ångest - gå inte på det. Du är så nära på att vinna en kamp. Ta hjälp av människorna runt omkring dig!

Dom är där för att hjälpa dig. 

Ju fler gånger du vågar utmana ätstörningen, desto lättare blir det nästa gång. 

Allt som ätstörningen säger att du inte ska göra – gör det! Eller i alla fall börja med en sak. 

Ibland är det okej att inte orka ta alla fighter men ge aldrig upp. Ta nya tag. 

Till dig som lever med någon som har ätstörning.

Lyssna. 

Förminska eller förstora inga känslor. Lyssna. Trösta. Krama. 

Säg: Ätstörningen har alltid fel. Alltid! Det sa alltid min mamma till mig. 

Prata med någon om dina känslor. Du är också viktig. 

”Folk kommenterade vad jag åt”

Men hur hamnade hon där från början?

– Det var en kombination av flera omständigheter, säger hon.

– I tonåren började folk kommentera vad jag åt. Jag visste redan att jag var större än mina kompisar, även om jag aldrig var tjock, och när de gick runt och sa ”vilka stora lår jag har” så visste jag ju att mina var större. Så jag undrade, vad tänker de om mig?

Jag fortsatte gå ner i vikt för jag tänkte att det skulle göra mig lycklig

Erika berättar att hon också jämförts med sin lillasyster, och utan att omgivningen visste om det spädde det på hennes negativa tankar om sin kropp.

– En annan sak som hände var att min gammelfarmor gick bort 2011. Jag skulle precis fylla 17 och kände att jag inte riktigt hade någon att prata med om det, så jag blev väldigt ledsen. Jag tog ut det på maten och träningen och ville visa alla att jag också kunde vara smal.

När sjukdomen tog över gick det snabbt.

– Jag gick ner nästan 20 kilo på en månad. Jag bara försvann.

Under sin värsta period vägde hon 47 kilo.

undefined

”När de gick runt och sa ”vilka stora lår jag har” så visste jag ju att mina var större”.

Foto: Privat

– Jag fortsatte gå ner i vikt för jag tänkte att det skulle göra mig lycklig. Men det blev inte så, utan i takt med att kilona försvann blev jag bara än mer självkritisk.

– Det handlar så mycket om att man i grund och botten inte är nöjd med sig själv. Så länge man letar fel kommer man att hitta fel. Jag hade redan bestämt mig för att jag inte duger som jag är, det spelade ingen roll vad det stod för siffra på vågen. 

– Jag var fortfarande missnöjd och olycklig.

Förbjöds från att träna

Fotbollen tvingades hon sluta med.

– Jag var den som alltid varit bland de starkaste på planen och stått upp i närkamperna, men plötsligt var jag den som kom hem och var helt blåslagen efter att jag spelat. Jag var inte lika stark längre och blev rädd för att spela fotboll.

Det var inte den intensiva träningen som fick henne att bli sjuk, menar hon. Men den såg till att göra henne frisk igen.

Hon hade alltid varit den som älskat den mjölksyrestinna försäsongsträningen med laget lika mycket som alla andra hatade det. 

Hon ville tillbaka till det, men så länge ätstörningen fanns kvar i bilden gick det inte.

Men så en dag följde hon med sin lillasyster på en friidrottstävling.

Erika fick chansen att prova på distanslöpning, och vann direkt. Hon fick höra att tränaren gärna ville att hon skulle börja med sporten – men bara om hon blev kvitt sin anorexi först.

– Jag började förstå att jag var tvungen att göra det här och bli frisk för min skull. Jag var trött på att vara svag och liten och inte kunna leva mitt liv som jag ville.

Med en återfunnen kärlek för träning och idrott tog hon sig tillbaka. Året efter att hon blev friskförklarad vann hon silver i 5000 meter på junior-SM, följt av JSM-brons i 2 000 meter hinder.

Sök hjälp mot ätstörningar

Om du tror att du har en ätstörning – sök vård så snart som möjligt. Det är viktigt att få en ordentlig utredning för att få rätt hjälp.

 

Om du är under 18 år kan du kontakta en ungdomsmottagning. Är du över 18 år kan du vända dig till en vårdcentral eller psykiatrisk mottagning.

 

Här är några vanliga symptom på vad som kan vara en ätstörning:

Du bantar och blir allt mera upptagen av tankarna på matvanor och vikt.

Du äter långsamt, skjuter gärna upp måltider och vill äta utan sällskap.

Du hoppar över måltider, äter oregelbundet eller äter stora mängder ”förbjuden” mat i din ensamhet.

Du tränar överdrivet mycket.

Du får svårt att koncentrera dig på ditt arbete eller skolarbete.

Du kritiserar din kropp.

Du utvecklar tvångsbeteenden, till exempel speciella sätt att äta vissa saker. 

Du blir nedstämd eller ångestfylld.

Du utvecklar ett självskadebeteende eller självmordstankar.

Du försöker göra dig av med mat genom att till exempel kräkas.

 

Källa: Vårdguiden och Föreningen Frisk och fri.

Föräldrarna slog larm

Hennes föräldrar hade börjat bli oroliga tidigt, men att det rörde sig om en ätstörning förstod hon inte ens själv till en början.

– Men jag gick ner i vikt och det syntes. Folk visste att jag tränade mycket också. Mamma och pappa märkte också att jag inte var mig själv längre, jag var inte lika social och undvek att äta tillsammans med dem.

Till slut tvingade föräldrarna Erika att söka hjälp. Det blev början på en lång resa mot det friska och fria.

– De hade inte reagerat som de gjorde om det inte hade varit något allvarligt. Jag tyckte inte själv att det var någon fara, jag kände att jag hade kontroll på det. Men jag tog hjälp för deras skull, och blev frisk för min egen skull.

undefined

Erika Lindeblad vägde bara 47 kilo.

Foto: SUVAD MRKONJIC

Hon kom till ABC-kliniken (Anorexi-bulimi-center) i Kalmar och började äta igen. Hon gick igenom bildterapi där hon skulle rita teckningar och diskutera dem. Hon började prata om sina känslor. Det ingick till och med behandling med öronakupunktur.

I dag är det är nästan exakt sex år sedan hon blev friskförklarad.

– Jag brukar få frågan om det var bra efter det, och nej det var det inte. Då började det på riktigt. Jag hade levt med en ätstörning i så många år att jag tappat bort mig själv, och fick påbörja en resa för att hitta vem jag var. Det var tufft mentalt.

– Jag visste inte vad friskförklarad innebar när jag blev det. Det tog några år. Det är skillnad på att vara frisk och vara fri.

Med frisk menar hon att man kan hantera sin ångest. Med fri slutar livet kretsa runt ätstörningen, utvecklar hon.

Ätstörningarna ökar lavinartat

Allvarliga ätstörningar blir allt vanligare och värst drabbade är unga.

Antalet barn mellan 10 och 14 år som behandlas för anorexi ökade med 70 procent mellan 2011 och 2017, enligt statistik från Socialstyrelsen.

Hälsohets och ungdomars komplex över sina kroppar nämns ofta som orsaker till den massiva ökningen. Idealet finns alltid på en skärm bara en sociala medie-app bort. 

Erika har själv berättat hur hon jämförde sig med andra i sin omgivning under tiden hon var sjuk i anorexi.

Alla blir mer eller mindre påverkade i dag

undefined

Erika jämför inte sig själv med andra på samma sätt längre.

Foto: Privat

Så hur är det nu?

– Alla blir mer eller mindre påverkade i dag. Men samtidigt känner jag att jag har den kropp jag har och jag försöker se den som något som gör att att jag kan leva, inte något för att tillfredsställa andra.

– Jag jämför mig inte alls på samma sätt längre. Men jag tror att alla någon gång tänker att de borde se ut på ett visst sätt, men när det händer för mig nu så ifrågasätter jag de tankarna.

Vid sidan av sitt vanliga jobb, sitt uppdrag som löpcoach – och när hon inte kör ett hårt pass på löparbanan – föreläser Erika om sin sjukdomsperiod. Hon brinner nu för att hjälpa andra som går igenom samma sak.

Hon vet hur illa det kan gå.

– Svält och självhat är inte vägen till ett lyckligare liv. Det har jag redan provat en gång, så jag kan säga att det är tvärtom.