Mats vill rädda havet – men anklagas för utrotning

En dag hittas döende ålar på Skånes turisttäta östkust.

Någon slår larm och lovar att visa vad som orsakar fiskens död.

Något som skadar Östersjön och människorna som lever nära havet.

Men snart visar det sig att han själv anklagas för att vara delaktig i utrotningen av svenskt vattens mest mystiska fisk.

Publicerad 5 jan 2018 kl 05.01
undefined

Mats Andersson rasade ihop av utmattning och blev uppsagd från sin arbetsplats. Senare lyckades han börja om livet som ålfiskare.

Foto: Åsa Sjöström

undefined

Han var 55 år och mer skrot än kött och blod.

Kroppen hade, som det brukar heta, sagt ifrån.

Rasat ihop av utmattning efter många år av arbete med att bygga förpackningsfabriker runt om i landet. Varje försenad timme kunde kosta företaget hundratusentals kronor.

Nu tycktes världen runt omkring honom rasa den med. Arbetsplatsen som han vigt stora delar av sitt liv åt sade upp honom.

I över ett halvår gjorde han nästan inget annat än att sova. Vaknade bara för att äta, lade sig sedan igen och flöt iväg. Hela vägen hem till sina barndomstrakter.

Vissa hade nog sagt att han genomgick en förvandling.

En metamorfos.

Och så en dag återuppstod Mats Andersson från Yngsjö som ålfiskare.

Antalet ålar har minskat med 95-98 procent de senaste 30 åren.

Ingen vet varför.

Kunskapen om ålen är så liten att vi inte riktigt vet hur fortplantningsprocessen går till.

I södra Sverige fortsätter den ändå att fiskas. Här äter tjugo procent av befolkningen ål.

Det är en djupt rotad tradition och ålfisket hålls vid liv av familjer som har fiskat arten i flera generationer. 

I december blev regeringen, som ville förbjuda ålfisket 2018, överkört av Alliansen och SD som enades om att värna fisket på den skånska östkusten.

Skyddar Sverige utrotningen av en hel art, för mattraditioner och en liten, lokal fiskeindustris skull?

undefined

Den olycksbådande synen av döende ålar och flatfisk är svår att förtränga.

Bleka och blodiga.

Skadade av något onaturligt när de precis påbörjat sin långa pilgrimsvandring hem till Sargassohavet.

Mats Andersson skakar på huvudet som om han försöker skaka av sig hemska minnen. Stanken av det missfärgade vattnet bara meter från en strand där barn lekte.

Är det denna mardröm hans barnbarn ska ärva? tänker han och styr sin båt, en tjugo fot lång snipa med tvåcylindrig motor, ut på Östersjöns vågor.

undefined

Sten Duvhök och Mats Andersson tar med oss ut på Östersjön med en hommebåt.

Foto: Åsa Sjöström

Tio år har gått sedan Mats Andersson gick in i väggen och återuppstod som lejekarl, hjälpekarl som jobbar hos ålfiskare.

Det är en vindstilla vintermorgon när han bestämt sig för att visa oss vad som orsakar fiskens onaturliga död i Östersjön.

En bit bort sticker en säl upp huvudet ur vattnet och ser sig nyfiket omkring.

Efter en stund stänger Mats av motorn och pekar på något i vattnet.

undefined

– Vet du hur Isabella Lövin gör sig bäst?

– I ett kikarsikte.

På ett möte med fiskare i Österlen fälls kommentaren om den miljöpartistiska ministern som strider för att stoppa allt ålfiske.

Hon har länge arbetat för att fridlysa ålen och skrivit en prisad bok om överutnyttjandet av fiskebestånden.

Hon som växte upp på Ålakusten tycks ha vänt sig mot sina egna

En annan politiker som är med på mötet protesterar mot kommentaren. Andra skrattar.

Här är vice statsministern inte särskilt populär.

I deras ögon bedriver Isabella Lövin och Miljöpartiet ett krig. Ålakriget.

Även miljöministern Karolina Skog kritiseras. Hon som växte upp på Ålakusten tycks ha vänt sig mot sina egna.

Ålkriget har pågått sedan 2007 då ett generellt ålfiskeförbud infördes i Sverige. Sedan dess har bara etablerade yrkesfiskare dispens att fiska.

undefined

Senaste decenniet har antalet ålfiskare mer än halverats. Hånsa Olofsson, Mats Andersson och Sten Duvhök är några av de få som är kvar.

Foto: Åsa Sjöström

För många invånare på Östersjöns ålkust är kriget en direkt attack från storstaden.

Det senaste decenniet har antalet svenska ålfiskare mer än halverats. Familjer som varit ålfiskare i generationer får inte tillstånd att föra traditionen vidare.

Yrkesfiskarna blir allt äldre och försvinner sakta men säkert från kartan.

Men ålens situation är mer akut, insisterar miljövänner.

Människan måste länge ha trott att ålen kom från en aldrig sinande källa.

På 1950-talet gödslade bönder i Europa sina åkrar med ålyngel.

Nu vet vi att fisken riskerar att försvinna för evigt.

Därför har ålen blivit en viktig symbol i diskussionen om fisket i Östersjön och klassas idag som akut hotad av internationella naturvårdsunionen (IUCN).

undefined

Ålen är klassad som akut utrotningshotad.

Foto: Åsa Sjöström

I många miljövänners ögon är ålfiskarna våra trakters elefantjägare.

I Frankrike och Spanien fångas ålyngel, även kallad glasål, i flodmynningar.

Stora mängder smugglas till Japan och Kina i väskor utrustade med syrgasbehållare och säljs för 20 000 kronor kilot på svarta marknaden.

Enligt EU-kommissionen fiskas mer än hälften av all ål som tas upp i Europas hav i Östersjön, främst av svenska och danska fiskare.

Föreningen ”Ålens vänner” har anklagat yrkesfiskarna för ”rovdrift och habegär”.

I en artikel på Kvällsposten Debatt skriver Henrik Svedäng, fiskeforskare på Stockholms universitets Östersjöcentrum:

”För en art som har minskat med 90 procent sedan 1950-talet och har en historiskt låg rekrytering, är varje ton livsviktigt. Allt som kan göras bör göras för att rädda den europeiska ålen”.

Riksdagsledamoten Lorentz Tovatts (MP) twittrar:

undefined

 

undefined

En ovanligt varm oktobermorgon står Mats Andersson på en strand och drar in havsluft i lungorna.

Han befinner sig i ett vykort av skånsk idyll: Yngsjö, så pass långt söder om Åhus att man ser nationalparken Stenshuvuds hundra meter höga restberg höja sig upp ur havet.

Bakom honom hörs snarkningar från Tvillingaboden, en ålabod som fiskare i byn använt sedan 1700-talet. Nu ligger en av ålagillets besökare där inne och sover ruset av sig.

undefined

Den sex meter långa båten ”Anna-Charlotta” är döpt efter Hånsas dotter.

Foto: Åsa Sjöström

undefined

Milslång vit sandstrand och klart blått hav lockar många att köpa sommarstugor i området.

Foto: Åsa Sjöström

Mats Andersson lägger en portion snus under övre läppen och öppnar upp blicken för utsikten. Den påminner om charterbolagens reklamfilmer om resor till ännu sydligare breddgrader: Milslång, mjölfin sandstrand och klart, blått hav. Sådant som lockar många att köpa sommarstugor i regionen.

– Kolla, visst är det häftigt? Det här måste vi ta hand om. Det är som ordspråket säger. Vi äger ju faktiskt inte världen, vi har bara lånat den av våra barn.

Tillsammans med sin chef Hans-Inge ”Hånsa” Olofsson ger han sig ut på vågorna i den sex meter långa hommebåten ”Anna-Charlotta”, döpt efter Hånsas dotter.

Båten används traditionellt av fiskare i Blekinge och Skåne för att lägga ut sina nät i grunt vatten. Båtens bredd gör att flera fiskare kan stå i relingen och dra tung last utan att kantra.


Redan under första stoppet vi gör, bara hundra meter från stranden, kommer utdelningen.

Ålarna har fångats i hommorna, de strutliknande ryssjorna som ligger vinkelrätt mot stranden, och förs nu över av fiskarna till hommebåten.

undefined

"Jag önskar så att mina barnbarn också får uppleva det här i framtiden", säger Mats Andersson.

Foto: Åsa Sjöström

undefined

Bara hundra meter från stranden fastnar ålarna i hommorna.

Foto: Åsa Sjöström

Förra året fiskades 181 ton ål längs Sveriges kust och 93 ton fångades i sjöar och vattendrag. Det finns ett mörkertal, ingen vet hur stort tjuvfisket är. Bara i Blekinge beslagtog Havs- och vattenmyndigheten 116 olagliga ålryssjor år 2016.

– Jag önskar så att mina barnbarn också får uppleva det här i framtiden, säger Mats Andersson och ser ut över Östersjön med allvar i blicken.

Ta vara på livet. Man kan köpa allt man vill med pengar och jobb utom den tid vi har här på jorden.

När Mats Andersson vaknade upp efter att ha kollapsat av utbrändhet flyttade han och frun till Yngsjö. Den lilla byn vid Hanöbukten där han växte upp och har en halvbror och sex kusiner inom tre kilometer.

Det blev vändningen.

– Jag har, sedan jag var ett år gammal, tillbringat somrarna i en ålabod här. När folk frågade vad jag ville göra svarade jag att jag vill bli ålfiskare. Så blev det inte, förrän långt senare.

Utbrändheten gav honom ett helt nytt sätt att se på livet.

– Rådet jag kan ge är: ta vara på livet. Man kan köpa allt man vill med pengar och jobb utom den tid vi har här på jorden.

Kort efter uppvaknandet träffade Mats Andersson en av områdets mest kända ålfiskare, Hånsa, som bjöd honom på en kopp kaffe.

undefined

"Jag kan inte ha det bättre. Det var ålfisket som räddade mig", säger Mats Andersson, som jobbat som ålfiskare ihop med Hånsa i tio år.

Foto: Åsa Sjöström

undefined

Hånsa Olofsson är en av områdets mest kända ålfiskare. En dag bjöd han Mats på en kopp kaffe. Efter några dagar blev Mats erbjuden jobb.

Foto: Åsa Sjöström

Efter bara några dagar hade han erbjudit honom jobb.

– Jag visste att Mats kan köra båt och hantera linor. Nu är det väl tionde året du jobbar med mig? säger Hånsa.

– Ja, jag kan inte ha det bättre. Det var ålfisket som räddade mig.

Men vissa dagar orkar Mats Andersson inte jobba. Han kan inte hjälpa det. Då är det bra att ha en arbetsgivare som är förståelig, säger han.

Hånsa får något retfullt i blicken.

– Fast man blir ju vansinnig!

undefined

En sen kväll i en immig ålabod i Yngsjö, sydost om Kristianstad, står en trubadur och sjunger Kal P Dals ”Johnny vad gör du” inför ett femtiotal gäster på Hånsas ålagille.

Hånsa är fjärde generationens ålfiskare. Han ser sitt yrke som en kulturgärning, ett försvar av kustsamhällets utdöende historia och arv och urgammal svensk tradition.

Hans stora rädsla är att ålabodarna ska förvandlas till sommarställen.

Gästerna sjunger med. De har ätit fyra rätter av den akut utrotningshotade fisken som fångats bara meter härifrån.

undefined

En sen kväll i en immig ålbod i Yngsjö hålls ålagille. Festerna är en tradition från 1500-talet.

Foto: Åsa Sjöström

 

undefined

Gästerna har ätit fyra rätter av den akut utrotningshotade fisken som fångats bara meter utanför ålboden.

Foto: Åsa Sjöström

Innan dess har de serverats drinken ”Yngsjömordet”, döpt efter ett brutalt mord som ledde till den sista avrättningen av en kvinna i Sverige. En tredjedel gammeldansk och två tredjedelar mineralvatten toppat med fläderblomssaft. 

Från slutet av sommaren och under hela hösten hålls ålagillen i området. Festerna är en tradition från 1500-talet när ålfiskarna behövde tjäna ihop tillräckligt för att kunna betala ränta till markägarna.

Det småskaliga fisket i södra Sverige, som jämfört med storskaligt fiske är känt för att vara skonsamt mot miljön och för att fånga lite fisk, är beroende av ålen.

Utan fisket riskerar många kustsamhällen att bli ödelagda hamnar.

Därför hålls ålagillen numera inte bara för att betala ränta, utan för att överleva.

undefined

På borden serveras drinken ”Yngsjömordet”, döpt efter ett brutalt mord som ledde till den sista avrättningen av en kvinna i Sverige.

Foto: Åsa Sjöström

undefined

Mats Anderssons farbror, som också var ålfiskare, berättade en gång att han en vacker natt såg hundratalet ålar komma simmande i månskenet, stående med halva kroppen över vattenytan.

Det ligger ett mystiskt skimmer över de slemmiga, ormliknande och muskulösa fiskarna.

Ålarna som slingrar sig fram längs våra fötter i hommebåten var på väg till Sargassohavet utanför Kuba och Florida, den plats där alla ålar föds och dit de alla slutligen återvänder för att reproducera sig och för att dö.

Detta är åtminstone vad människan tror. Ingen vet säkert.

700 mil simmar de från svenska insjöar, via Öresund eller Bälten och Atlanten.

Då har ålen genomgått en mäktig förvandling.

Matsmältningsorganen slutar fungera och fisken lever helt och hållet på sitt eget fett.

undefined

Efter att ålen simmat 700 mil genomgår den en förvandling. Matsmältningsorganen slutar fungera och fisken lever helt och hållet på sitt eget fett.

Foto: Erling Svensen/Scanpix Danmark Biofoto

Inte konstigt då att ålen betraktas som en av de tuffaste och mest intressanta fiskarna i svenskt vatten.

Det är som om fisken är med och skapar myten om sig själv.

Bara en sådan sak som att ålen tycks kunna återuppstå från de döda. Att den kan börja röra sig långt efter sin död. Visserligen på grund av muskelryckningar snarare än högre makter.

Att en dag simma hem dit allt började och där allt ska sluta är ett öde som tycks inpräntat i varje åls DNA. Om fisken inte får möjlighet att färdas hem och leka kan den bli extremt gammal.

Som om den vägrar att dö.

Ett känt exempel är ålen i skånska Brantevik som tros ha släppts ner i en brunn 1859 av en åttaårig pojke och som levde där tills den blev 155 år gammal.

undefined

Ålen i brunnen i Brantevik levde tills den blev 155 år gammal.

Foto: Johan Nilsson / TT

undefined

Mats Anderssons pappa var trafikmästare på järnvägen men brukade hjälpa ålfiskarna i Yngsjötrakten. På den tiden fanns det stora pengar att tjäna på ålen. De som ägde båtarna och kunde anställa fiskare behövde knappt jobba med annat än att räkna pengar.

– I dag sparkar alla på ålfiskarna. Vet du varför? För de ligger redan ner. Men ingen gör något åt de verkliga problemen. Utan fiskare som har havet som sitt hem och arbetsplats skulle ingen känt till de här problemen.

Jag blir nog helt knäckt om ålfisket förbjuds. Varför ska vi offras som gjort mest och påverkat minst?

Vi går upp för en brant och hal stege över forsande vatten.

Mats Andersson lutar sig fram.

– Jag blir nog helt knäckt om ålfisket förbjuds. Varför ska vi offras som gjort mest och påverkat minst? Bedrövligt.

Vi har tagit oss till kraftverket i Knislinge i Helgeån och letar efter en fisketrappa där ålen ska kunna simma förbi elkraftverkets turbiner.

undefined

Mats Andersson lutar sig fram. "Jag blir nog helt knäckt om ålfisket förbjuds", säger Mats Andersson.

Foto: Åsa Sjöström

undefined

Varje år dödas 147 ton ål av kraftverken.

Foto: Åsa Sjöström

Varje år dödas 147 ton ål av kraftverken.

En dom från 1987, Vattendomen, säger därför att kraftverksägarna ska sätta ut 25 kilo ålyngel i ån varje år.

Totalt planteras över två miljoner ål i svenska insjöar.

Men fortfarande blir var tredje ål som försöker ta sig igenom kraftverken krossad av turbinerna.

Någon fisketrappa hittar vi inte i Knislinge, trots att kraftverket är toppmodernt och nyrenoverat.

Miljödomstolen beslutade visserligen att elbolaget skulle tvingas installera en fisketrappa. Men Länsstyrelsen, det organ som ska kräva det, anser inte att det är lönt.

– Staten har alltså räknat ut hur mycket ål kraftverken tar död på. Sedan planterar de ut motsvarande mängd ål i våra insjöar, som senare hamnar i kraftverkens turbiner. Så det är bara ett ekorrhjul, men då har de gjort sitt.

undefined

Ål som krossats och dödats i gallren vid kraftverken.

undefined

År 2014 tillsatte dåvarande miljöministern Åsa Romson (MP) en utredning om ålfisket. Den pekade på att det småskaliga fisket, tvärtom mot vad många miljövänner säger, inte har någon påverkan på ålbeståndets långsiktiga återhämtning.

Ändå vill regeringen förbjuda allt ålfiske, som redan dragits ner rejält. Vilket enligt forskare på Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) riskerar att flytta fokus från frågor som verkligen kan göra skillnad för en återhämtning av ålen.

Exempelvis miljön och kraftverken.

Nuvarande miljöministern Karolina Skog (MP) säger att hon inte känner till utredningen, som debatterades i riksdagen för två år sedan.

undefined

Miljöminister Karolina Skog tillbringade många barndomsår i en ålabod och vill se ett stopp av ålfisket.

Foto: Johan Nilsson/TT

Hon hänvisar till Internationella havsforskningsrådet ICES som säger att åldödligheten måste hållas så låg som möjligt, ett råd som kritiker anser är alldeles för vagt.

– Att stoppa ålfisket ger snabbast effekt. Men det betyder inte att vi inte måste få ner föroreningar och hjälper fisken att komma förbi kraftverken, säger Karolina Skog.

Ålfisket polariserar många som i grunden vill detsamma: att fisken ska överleva.

Forskning ställs mot forskning.

– EU-lagstiftning tar tid men vi måste få till regler som följs internationellt och att alla är med och hjälper till. Det finns ju inte olika ålbestånd utan bara ett och samma, som lever över stora områden och över nationsgränser.

Karolina Skog tillbringade många barndomsår i en ålabod. Ministern som växte upp på Ålakusten vill ändå, eller kanske just därför, se ett stopp av ålfisket.

undefined

"Man måste inte äta ål i ålbodarna. Festerna står inte och faller med ålen", säger Karolina Skog.

Foto: Åsa Sjöström

undefined

Hånsa är fjärde generationens ålfiskare. Han ser sitt yrke som en kulturgärning. Här röker han ålen.

Foto: Åsa Sjöström

– Jag minns ålagillena kring Hanöbukten med värme. Men man måste inte äta ål i ålbodarna. Festerna står inte och faller med ålen. Men framförallt: Om våra barnbarn ska kunna fiska ål så måste det finnas ål i vattnet.

undefined

Tillbaka till den vindstilla vintermorgonen då Mats Andersson åker ut på sin båt, en tjugo fot lång snipa, för att visa oss det som orsakar fiskens onaturliga död i Östersjön.

Han sätter kursen mot Helge å medan en säl sticker upp huvudet ur vattnet.

När vi färdats en bit minns Mats Andersson när han och hans fiskevänner hittade de döda ålarna i Yngsjö och upptäckte illaluktande och missfärgat vatten bara meter från en strand där barn lekte i havet.

Han skakar på huvudet.

– Jag har fiskat här i trakterna med min snipa sedan jag var liten grabb. Jag har sett mycket. Men något liknande hade jag aldrig sett. Och vattnet luktade som fan.

Något liknande hade jag aldrig sett. Och vattnet luktade som fan.

Helge å, Skånes största vattendrag, är 200 kilometer lång.

Den har sin källa i Småland och rinner ut i Hanöbukten i Östersjön.

Här finns 34 kommunala avloppsreningsverk, 8 industrier och ett antal kommunala avfallstippar med miljöfarlig verksamhet.

Under turistsäsongen, när befolkningen växer radikalt, händer det att reningsverken svämmar över och avföringen flyter ut i havet.

Flera tusen ton kväve transporteras från Helgeån rakt ut i Östersjön.

Kanske är det därför yrkesfiskarna i området inte längre ser flundror.

undefined

Flera tusen ton kväve transporteras från Helge å rakt ut i Östersjön.

Foto: Åsa Sjöström

undefined

Hånsa Olofsson, Mats Andersson och de andra yrkesfiskarna ser inte längre några flundror i vattnet.

Foto: Åsa Sjöström

Eller blåmusslor, naturens egna små reningsverk som länge hjälpt till att rena vattnet.

– Fisket är nästan obefintligt idag. Vi hittar ofta skadade och missfärgade fiskar och fotar dem men inget händer. Ingen bryr sig. Åker du ut åtta sjömil (nästan 15 kilometer) så hittar du inte alls de skadorna men ju närmare land du kommer, ju värre blir det.

Vi hittar ofta skadade och missfärgade fiskar och fotar dem men inget händer. Ingen bryr sig.

Jag frågar om Mats Andersson verkligen kan vilja havets och ålens bästa samtidigt som han vill fiska upp den utrotningshotade fisken.

– Jag går på det forskningen säger. Det småskaliga fisket är det som påverkar minst. Vi fiskare har anpassat oss men alla andra har inte skött sig. Staten, kraftverken, miljömänniskor som vill ha fler sälar som i sin tur äter en massa ål.

I ålfiskarnas ögon handlar ålkrisen om mer än fiske. För dem står havet och kustsamhällenas överlevnad på spel.

Är yrkesfiskarnas jakt på ålen i själva verket ännu ett tecken på människans svårighet att ställa om och förhålla sig till naturresurserna?

– När ålfisket är förbjudet finns inte längre någon kvar som kan kämpa mot föroreningarna och kraftverken, svarar Mats Andersson.

undefined

I ålfiskarnas ögon handlar ålkrisen om mer än fiske. För dem står havet och kustsamhällenas överlevnad på spel.

Foto: Åsa Sjöström

undefined

"Det småskaliga fisket är det som påverkar minst. Vi fiskare har anpassat oss men alla andra har inte skött sig", säger Mats Andersson.

Foto: Åsa Sjöström

I Helgeåns nedre delar, ett särskilt viktigt område med stor biologisk mångfald som ska skyddas och bevaras, har Länsstyrelsens undersökningar visat att vattnet är toxiskt. Alltså giftigt.

Åkermarken runt omkring läcker stora mängder järn och aluminium.

En bit in längs ån stänger fiskaren av motorn.

Han pekar.

Det ligger ett glansigt, silverblått slam på vattenytan.

Det luktar surt.

– De döda ålarna var vita, som om de drabbats av syrebrist. Vi misstänkte att vattnet hade höga halter av järn, säger Mats Andersson och samlar en hink med vatten som han tänker skicka på analys.

undefined

Det glansiga silverblå slammet på vattenytan luktar surt.

Foto: Åsa Sjöström

undefined

Mats samlar in en hink med brunt vatten som ska skickas på analys.

Foto: Åsa Sjöström

Analyser av de döda ålarna visar att fiskarna hade mer rätt än de trodde.

Ålens massdöd i Skåne berodde på syrebrist.

Enligt analyser från Statens veterinärmedicinska anstalt (SVA) visade nämligen ålarnas inre organ tecken på nedsatt funktion i blodomloppet.

En trolig orsak är att fisken utsatts för förorenat vatten.


När det börjar bli mörkt styr vi hemåt igen.

Vi färdas i tystnad. Bara motorns puttrande ljud hörs.

Mats Andersson är 64 år och mer kött och blod än skrot.

Men nu tycks världen runt omkring honom rasa igen.

– Jag vill inte att mina barnbarn ska behöva fråga mig varför jag inte gjorde något.

undefined

"Jag vill inte att mina barnbarn ska behöva fråga mig varför jag inte gjorde något", säger Mats Andersson.

Foto: Åsa Sjöström

Expressen messenger bot