Suravi berättar • Exmakens bror: ”Hänga alla som hjälpte”

Bortgift som 14-åring – och slav i Malmö

14-åriga Suravi giftes bort med en medelålders man.

Han tog henne till Malmö där hon jobbade gratis på hans krogar i tio år.

Med hjälp av kocken Zakir som sov i restaurangens källare bröt hon sig loss och flydde från äktenskapet och staden.

– Jag ska hänga alla som hjälpte henne på Möllevångstorget, säger exmakens bror.

Publicerad 1 jan 2020 kl 07.01

Det var söndag när han valde henne.

Han såg en bild och bestämde sig. Hon gick sista året i grundskolan och hennes föräldrar ville passa på att gifta bort henne medan hon var som finast. Och han, en medelålders restaurangägare i Malmö, hade redan hjälpt många till Sverige genom att ge dem nya identiteter – att förvandla 14-åriga Suravi till myndig på papperet var ingen konst.

På måndagen togs hon till fotografen för att ha bilder att skicka in till svenska ambassaden.

På onsdagen gifte de sig.

undefined

NYGIFTA. Suravi och maken.

Foto: Privat

När hon ringer mig från sin nya skyddade adress har det gått nästan tio år sedan vi sågs. Suravi och jag var en gång kolleger på Möllan, på hennes makes restaurang som sedan dess vuxit till ett mindre krogimperium.

Vår tid som arbetskamrater fick ett abrupt slut när jag skrev reportaget ”I det svarta” i Sydsvenskan, där jag berättade om ett år i Malmös svarta krogvärld. Det var en artikel som fick oväntade konsekvenser för oss båda.

Suravi har nu hunnit bli 28, men lever med sin felaktiga fem år högre ålder på det svenska personnumret med skyddad identitet i en ny kommun.

Nu vill hon att jag ska skriva. En riktig historia om Malmöområdet Möllan där familjen hon giftes bort till i dag äger flera restauranger. En artikel med hennes riktiga ålder och riktiga namn – Suravi, som betyder doften av en blomma.

Suravi: ”De personerna jag kände…jag har lämnat alla”

Min första tanke är att jag vill ha med ett foto på Suravi från Möllevångstorget. Det här reportaget borde ha haft en bild av henne vid Arbetets ära, statyn av Axel Ebbe, där nakna män lyfter ett tungt granitblock. En gång satte sig en av våra arbetskamrater vid den statyn och rökte gräs öppet för att bli tagen av polisen, så han slapp jobba klart sitt pass den dagen.

Det är två personer jag hade velat skulle stå modell för en ny staty på samma plats.

Suravi och Zakir.

Men jag vet inte om Suravi någonsin kan besöka Malmö igen, särskilt inte Möllevångstorget. Och Zakir är utvisad. Dessutom är torget fullt av gravljus, runt hörnet har en 15-årig pojke skjutits ihjäl.

NOVEMBER 2019. 15-årige Jaffar sköts ihjäl vid Möllevångstorget.

Foto: JOHAN NILSSON/TT

MÖLLEVÅNGSTORGET. Katrin Stjernfeldt Jammeh (S), kommunstyrelsens ordförande i Malmö, under valrörelsen 2018. Statyn Arbetets ära i bakgrunden.

Foto: JOHAN NILSSON/TT

Suravi, Zakir och jag träffades i ett restaurangkök 2010. Då hade Suravi varit i Sverige sedan 2006, Zakir sedan 2008. Jag var servitris, Suravi jobbade gratis på sin mans krogar och Zakir var huvudkocken som sov i lokalen och skötte allt, från att släppa in första varuleveransen på morgonen till att laga nattens sista måltid.

Suravi bar ständigt på en ettåring som var med henne på jobbet till efter midnatt. Då åkte hon hem för att förbereda mat åt mannen och hans släktingar. Vi pratade sällan då, Suravi och jag. Hon stod på sin mans sida, och jag var närmare personalen som mannen bossade hårt över.

undefined

SER TILLBAKA. På köksbordet har Suravi lagt upp bilder ur sitt liv med mannen hon nu lämnat.

Foto: ÅSA SJÖSTRÖM

De kom alla på visum från Bangladesh. De var alla troende hinduer, alla utom Zakir. Men tron dog ofta efter en tid i Möllans krogbubbla. En av mina kolleger drog demonstrativt med mig till McDonald's och beställde hamburgare gjord på kokött.

– Det finns ändå ingen gud.

Vi jobbade runt Möllan, med Möllevångstorget i mitten. Torget som varit centrum för den skånska arbetarrörelsens historia, med kravaller mellan strejkande och strejkbrytare, med stora demonstrationer, men där ingen längre diskuterar arbetets ära. Vad är Möllan en symbol för nu? Dödade tonåringar, bortgifta tonåringar, utarbetade i alla åldrar.

När Suravi slutligen lämnade restaurangägaren och kom till ett skyddat boende för kvinnor långt ifrån Malmö gick hennes exmake och en av hans släktingar runt och skröt på krogarna om hur de skulle hämnas. Men några av arbetarna stod på Suravis sida och spelade i hemlighet in hoten på sina mobiltelefoner. I en inspelning, som jag har tagit del av och fått översatt, går brodern igenom hur han tagit reda på vilka som hjälpt Suravi att lämna Malmö och hur han ska betala arabiska killar, ”tjugo araber per person”, för att hitta dem.

– Jag ska hänga alla som hjälpte henne på Möllevångstorget, säger han på inspelningen.

När jag kontaktar brodern vill han över telefon kommentera hotet mot Suravi.

– Om jag sagt så är det för att jag var upprörd den dagen och jag ber så hemskt mycket om ursäkt, säger han.

Hon frågade om jag ville ha te, sedan tittade hon osäkert mot sin man som om hon sagt något fel.

Zakir kom till Malmö på ett studentvisum. Det var året innan Sverige började ta betalt av utländska studenter. En lärare jag pratade med på Malmö högskola beskrev hur han varje termin ropade upp en lång rad antagna med asiatiska namn som han visste aldrig skulle dyka upp: de hade sökt kursen bara för visumet.

Zakir började omedelbart söka jobb och blev introducerad för Suravis man. Han fick börja som kock direkt och arbetade i restaurangköket sju dagar i veckan, och snart även i chefens hem.

– Jag såg Suravi första gången när jag bar dit varor. Hon frågade om jag ville ha te, sedan tittade hon osäkert mot sin man som om hon sagt något fel, minns Zakir i dag.

Själv introducerades jag för Suravi under en av mina första arbetsdagar. Jag sa emot när en annan kvinnlig kollega refererade till henne som ägarens fru.

– Du menar hans dotter, sa jag, hon är så ung.

– Hans fru, upprepade hon. Sådant händer tjejer från mitt land.

I restaurangen användes Suravis namn och underskrift till allt möjligt, långt innan hon lärt sig svenska. Hon är i dag skuldsatt till stora belopp hon inte själv haft kontroll över men har också listats som ägare på bolag hon skulle kunna gå som vinnare ur, när bodelningen efter skilsmässan är klar.

Medan vi jobbade – jag för 50 kronor i timmen, Zakir för 100 kronor om dagen, Suravi gratis – gick företaget bättre och bättre.

Ägaren kunde expandera. 

undefined

POLISANMÄLDE. Suravi polisanmälde sin man för våld. Men utredningen lades ner, bevisen har ansetts vaga.

Foto: ÅSA SJÖSTRÖM

Som restaurangens enda icke-hindu stod Zakir lägst i rang. Men Suravis ettåring tydde sig till honom, och satt alltid helst i hörnet vid Zakirs arbetsbänk och lekte med pizzadegen han bakade naanbröd med.

I Malmö upptäckte Suravi att hennes man var omgiven av många från sin egen familj, som också drev restauranger, medan hon själv inte hade någon nära. En person från en annan släkt och annan religion blev lättare att anförtro sig till. Det var genom barnet som Suravi och Zakir började prata. Suravi berättade vad som hände hemma.

Suravi har polisanmält sin man för våld, och hävdar att det skett från flera familjemedlemmar. Polisutredningen har lagts ner, bevisen har ansetts vaga. Men genom Zakir fick hon någon som lyssnade på hennes situation och samtidigt tillgång till mer information om sin man och hans familj. Suravi fick veta att han tidigare varit gift med en svensk kvinna, ett äktenskap som hjälpt honom att få uppehållstillstånd. Exfrun utnyttjade tacksamhetsskulden genom att ofta komma och dricka gratis i restaurangen.

Hon var inte den enda svenska kvinnan som gjorde det. Som servitris mötte jag dem i baren, tjejerna som den annars sparsamme ägaren diskret pekade på och sa: ”Ge henne allt”.

En strid ström av svenska tjejer anlitades av restaurangägaren, parades ihop med hans släktingar och arbetare, gifte sig och kunde genom det betala av studielån och unna sig festresor till Barcelona.

När Zakirs studievisum inte förlängdes – han hade ju varit i restaurangen sju dagar i veckan i stället för på högskolan – såg han ett skenäktenskap som en möjlig utväg. Om han fortsatte att vara ägarens bästa arbetare kanske en av de svenska tjejerna skulle paras ihop med honom?

Han hade idé om hur han kunde bli favoriten. Zakir var inneboende hos en annan student, något chefen inte gillade eftersom det innebar lång resväg till jobbet. Restaurangägaren hade hela tiden haft ett annat förslag: Zakir borde sova i det lilla lagerrummet i källaren där vi förvarade ölbackar. På så sätt kunde han alltid öppna för morgonleveranserna och städa klart efter stängning, en arbetsdag från 9 till 01.

Om Zakir gick med på flytten skulle kanske en tjej ordnas fram till honom också.

Sanningen är att jag inte fick betalt för mitt jobb.

Suravi såg allt som hände på krogarna och hemma i villan, där flera av restaurangarbetarna fick sovplats. Varje natt lagade hon mat till dem när barnet hade somnat. Men ingen som hon såg utnyttjades lika hårt som Zakir. Det skulle i så fall vara hon själv.

undefined

PÅ FLYKT. Suravi är mån om att varken ex-mannen eller någon i hans familj ska veta var hon befinner sig. Foto: ÅSA SJÖSTRÖM

undefined

14-ÅRING. Suravi håller upp fotografiet som familjen lät ta för att skicka in till svenska myndigheter i samband med att hon giftes bort med restaurangägaren i Malmö.

Foto: ÅSA SJÖSTRÖM

Under hela sin tid i Malmö hade mannen hand om hennes bankkonto. Han hade dosan och koden, han skrev under papper i hennes namn och öppnade hennes post.

För att restaurangen skulle kunna redovisa lön för de anställda har en mindre lönesumma per år deklarerats åt henne men kontoutdrag från hennes bank visar inga löneinsättningar under samma år.

– Min man skulle säga att jag fick betalt genom att han tjänar pengar och det är fruarnas ansvar att hjälpa sin man, men sanningen är att jag inte fick betalt för mitt jobb, säger Suravi i dag.

Genom sin roll som hustru kunde Suravi följa hur nya arbetare kom in och förändrades under processen – en dag hade de plötsligt arbetat för ägaren så länge att de var för gamla för att etablera ett liv hemma i Bangladesh eller i något nytt land.

Åren mellan 20 och 30 var borta. De blev desperata att hitta en permanent lösning i Sverige, och lösningen fanns ofta framför dem:

Restaurangägarens tillgång till tjejer som gifte sig för pengar. 

undefined

ARBETSKAMRATER. Johanna Karlsson tillsammans med kollegan Zakir under det år då hon arbetade som servitris på restaurangen vid Möllevångstorget i Malmö.

Foto: Privat

Jag har varit i rummet där Zakir sov. Tänk er ett vanligt bostadshus på Möllan. En trappuppgång och en stentrappa ner till källarförråden. Där bakom en extra tung dörr förvarades framför allt pappkartonger med Cobra, en billig indisk öl i glasflaskor, i ett rum lika stort som ett vanligt förråd. Det var mörkt, spöklikt, svinkallt.

Här rullade Zakir ut en madrass. Han bodde gratis men fick i gengäld också renovera rummet genom att måla alla väggarna. 

Efter sju månader med sju dagars jobb i veckan hade hans lön höjts till 150 kronor om dagen. Till slut landade den på 300 kontant per dag.

Det började bli dags för den stora belöningen: en svensk tjej.

24-åringen som restaurangägaren valde ut till Zakir var en stammis i baren. Hon begärde 10 000 kronor i startavgift och efter det 5 000 i månaden så länge skenäktenskapet löpte.

Zakir tog ett lån. Hälften från sin familj, hälften från restaurangägaren själv. Den lånade startavgiften blev en ny hållhake ägaren hade på honom.

För att kunna betala av skulden hittade Zakir ett nytt jobb. På McDonald’s i Lockarp, i utkanten av Malmö. Det gav mångdubbelt mer än kontanterna från restaurangägaren på Möllan. Zakir började vara på McDonald’s innan krogen öppnade. Men restaurangägaren var missnöjd med att han nu bara kunde jobba kväll och väntade med bilen i Lockarp när Zakir slutade klockan 17 för att köra honom tillbaka till Möllevångstorget så att han kunde sköta kvällspassen på vår restaurang. Han krävde att Zakir tackade nej till alla extratimmar på McDonald’s.

Dessutom blev det problem med tjejen han betalat för ett äktenskap. Plötsligt var hon gravid med sin verkliga pojkvän, och tänkte behålla barnet. De fick en advokat att skriva ett krystat försvar om att Migrationsverket inte alls borde ifrågasätta deras äktenskap på grund av ett utomäktenskapligt barn. Samtidigt ville tjejen han låtsades vara gift med fortfarande ha pengar – nu skulle hon ju bilda familj på riktigt.

undefined

I DET SVARTA. Johanna Karlssons reportage om tiden som svartjobbande servitris på Malmörestaurang publicerades i Sydsvenskan 21 juli 2012 och belönades senare med Wendelapriset, för årets bästa socialreportage.

Sommaren 2012 skrev jag en artikel i Sydsvenskan om hur arbetet på min restaurang lurade myndigheter och nötte ner arbetare. Ett seriealbum av tecknaren Daria Bogdanska om samma krogfamilj översattes till sex språk, blev en storsäljare i vänsterkretsar och centrum för en diskussion om slavliknande svartarbete på Möllan.

Min text spreds, diskuterades, gav mig det jobb jag har i dag på Expressen, men den hade ingen synbar effekt på själva krogarna. Ägarfamiljen bara fortsatte att expandera.

Zakir fick skulden för att jag visste för mycket, trots att han inte var den som försett mig med information. Han fick flytta ut och sluta på restaurangen, hans skenäktenskap gick i kras och han fick aldrig tillbaka pengarna han betalat till tjejen.

En annan ung tjej i Malmö blir vän med mig efter att min text publicerats, hon intresserar sig särskilt för äktenskapen restaurangen sysslar med. Efter att ha hört min berättelse går hon dit och erbjuder sig att gifta sig mot ett nytt, högre belopp än det Zakir betalade.

Så skuldsattes en ny arbetare – jag verkar bara ha hjälpt till att höja priset.

undefined

ARBETSKRAFT. Johanna Karlsson under året då hon arbetade på restaurangen vid Möllevångstorget.

Foto: Privat

Jag blir besatt av att kartlägga alla restauranger med samma inriktning som har bangladeshisk arbetskraft. Arbetare börjar sprida ut vem jag är och under åren som följer åker jag runt till en mängd städer.

Under samma tid arbetas en ny lag fram. I förarbetena står att ”exploatering av utsatta personer i olika verksamheter utgör ett växande problem som de senaste åren har ökat” och behöver kriminaliseras.

Jag träffar Babul på Väla köpcentrum utanför Helsingborg. Efter att ha klagat på arbetsvillkoren har han bestraffats av sin chef, som är politiskt aktiv hemma i Bangladesh, genom att tvingas sitta still i en sorts skamvrå hela arbetsdagar inför kollegerna.

Jag skriver om Tareq och Habib och en läsare går efteråt till deras arbetsplats med en 500-sedel och ber om ursäkt för att de blivit utnyttjade i Sverige.

Jag sitter på madrassen hemma hos Al Amin i Jakobsberg, som köper sig sällskap i form av telefonfruar, medan han försöker kräva igen löner han aldrig fått på flera wokställen och indiska restauranger.

På en av krogarna, i Norrköping, tar den unga mannen i kassan mig åt sidan, så att vi står där ägarens övervakningskamera inte når oss och berättar att här kommer för första gången något att hända.

I december 2019, ett år efter att vi gömt oss för kameran, döms hans chef som första person för brottet människoexploatering. Tingsrätten använder den nya lag som nu är klar och menad att komma åt det som varken Arbetsmiljöverket, fackföreningarna eller någon reporters granskning av skuggsamhället har lyckats rubba: arbete under uppenbart orimliga villkor. 

Människoexploatering

Lagändringen som gjorde det straffbart att ägna sig åt människoexploatering började gälla 1 juli 2018.

Med människoexploatering avses att utnyttja människor genom exempelvis tvångsarbete, tiggeri eller arbete under uppenbart orimliga villkor (till exempel oavlönat arbete eller oacceptabla säkerhetsrisker).

Straffet för människoexploatering är fängelse i högst fyra år. Är brottet grovt innebär det fängelse i lägst två år och högst tio år.

Källa: riksdagen.se

STÄNGT. Ägaren till restaurangen i Norrköping dömdes till åtta månaders fängelse och blev den därmed första att dömas för människoexploatering.

VANDALISERAD. Restaurangen i Norrköping har fått flera fönster krossade.

Norrköpingskrögaren får åtta månaders fängelse för att ha förmått landsmän från Bangladesh att arbeta gratis för honom samt kontrollerat dem. Jag går förbi restaurangen där brottet skedde: den är i dag igenbommad och flera fönster är krossade.

I Malmö går det tvärtom bättre än någonsin för ägaren till restaurangen där jag arbetade som servitris. Det lilla krogimperiet fylls ständigt på med nya arbetare från Bangladesh.

Istället blir det en oväntad person som får nyckeln att kunna göra något. Jag får höra att Suravi, som för mig alltid varit ägarens lojala unga fru, är försvunnen. Hon och hennes barn har lämnat Malmö.

Ingen vet var de är.

undefined

MINNEN. Suravi har nära till tårar när hon berättar om åren i Malmö.

Foto: ÅSA SJÖSTRÖM

Vi ses på en ort långt från Möllevångstorget.

Suravis svenska liv har börjat om från noll. Trots att hon jobbat sedan tidiga tonåren hade hon inget cv – allt hon gjort var knutet till mannen hon gifts bort med. Ändå har hon nu skaffat sig ett eget heltidsjobb i en ny bransch. Hon har också fått tag i ett förstahandskontrakt på en lägenhet till sig själv och sitt barn – en fastighetsägare som hörde hennes historia såg till att de hamnade långt fram i bostadskön.

– Det första jag fick lära mig var hur man tar ut pengar själv och betalar en räkning själv, säger hon.

Men innan stängning, gör en sak för mig och fråga inte varför. Släng all tomatsås du ser.

Även Zakir har börjat om.

Några äldre svenskar har hyrt ut en lägenhet till honom och han har fått ett riktigt, vitt kockjobb i ett seriöst företag. Men för honom är det för sent. Efter att ha ljugit för Migrationsverket om sitt köpta äktenskap kan han inte längre söka arbetstillstånd för det nya jobbet och efter elva år i Sverige ska han utvisas.

Zakir säger att han vill följa alla reglerna och genomföra utvisningen. Han vill bara få lämna in en sista, ärlig ansökan för det riktiga jobb han har nu och sedan vänta på svaret från Bangladesh. Han vet att ansökan kanske inte kommer leda någonvart, men i motsats till allt han varit med om i Möllevångstorgets korrupta kultur vill han nu göra allting enligt de svenska myndigheternas regler.

Men inte heller det går utan kamp. På restaurangen pågår en renovering och chefen har inte tid, eller tar sig inte tid, att ta fram de dokument som bevisar att Zakir har jobbat där.

Arbetskamraterna går samman för hans skull, en latinamerikansk kollega ringer och säger att det finns en plan. Alla arbetare kommer att tacka nej till arbetspass ända tills chefen lovat fixa fram de intyg Zakir behöver skicka till Migrationsverket för att kunna överklaga utvisningen.

På telefon säger kollegan till Zakir:

– Hon kommer fråga dig också och du kan ta passet. Gå dit. Men innan stängning, gör en sak för mig och fråga inte varför. Släng all tomatsås du ser.

Kan du snälla komma och jobba?

Det är lördag kväll, en månad innan Zakir ska utvisas.

Precis som kollegan lovat har alla andra tackat nej till att jobba. Zakir själv är det köksbiträde som restaurangägaren ringer sist. Hon låter skamsen.

– Hej Zakir, jag vet att jag inte har svarat på ett par av dina senaste meddelanden. Du ska absolut få de papper du behöver. Men kan du öppna i morgon? Ingen annan säger ja. Kan du snälla komma och jobba? Zakir tar passet. Och sist av allt innan han stämplar ut på kvällen går han till vasken och häller ut burk efter burk med passerade tomater.

Dagen efter förklarar kollegan planen: En pastakedja kan inte öppna till den lönsamma måndagslunchen om tomaterna är slut.

– Jag vet var vårt andra förråd med tomatsås är. Men chefen har ingen aning, säger han. 

– Jag kommer säga att jag inte visar var förrådet med tomatsås är förrän hon undertecknat dina papper. 

undefined

BÖRJAT OM. Suravi har skaffat sig heltidsjobb och förstahandskontrakt där hon nu lever, långt från Möllevångstorget.

Foto: ÅSA SJÖSTRÖM

Enligt folkbokföringen är Suravi 33 år – den felaktiga ålder hennes man registrerade hos svenska myndigheter efter deras giftermål. I verkligheten är hon bara 28.

Flera liknande lögner har försvårat hennes liv.

Men det finns också en papperslögn som är till Suravis fördel. När hon försvann med sitt barn fick hon först hjälp av ett skyddat boende för kvinnor. Där fick hon förklarat för sig att hon formellt är ägare till restaurangen vi jobbat på, eftersom mannen skrivit hennes namn på bolaget utan att hon vetat om det.

Ägarskapet är en chans att få betalt för alla de år hon jobbat. Men Suravi ser möjligheten till något större än pengarna.

– Jag vill ha kvar ägandet av restaurangen för att kunna lägga ner den. Om restaurangerna inte finns kvar kan de inte utnyttja fler människor.

Jag vill hjälpa er att städa upp landet från korruption.

I receptionen hos Migrationsverket lämnar Zakir alla papperen från sitt jobb – de som chefen snabbt fixade fram efter hotet om tomatsåsen – innan han blir eskorterad till Kastrup för att flyga hem efter elva år i svenska restaurangkök. En av tjänstemännen från Migrationsverket känner till pastarestaurangen och berömmer maten där.

På plats i Bangladesh får Zakir avslag på sin överklagan.

Han är nu arbetslös och bor hos sin familj.

– Om jag skulle få resa tillbaka till Sverige igen skulle jag vilja hjälpa till att varna andra för de här restaurangerna. Och hjälpa er att städa upp landet från korruption, säger han på telefon från Dhaka.

 

Fotnot: Expressen har sökt restaurangägaren i Malmö – Suravis exmake, Zakirs tidigare arbetsgivare – och gett honom möjlighet att kommentera.

 

Johanna Karlssons tidigare reportage om utnyttjad arbetskraft – ett urval

Tareq och Habib betalade 113 000 kronor var för att få ett restaurangjobb i Sverige 

Alamin jobbar 12 timmar om dagen – utan lön 

Babul schemaläggs att sitta sysslolös efter bråk med chef