Bo, 39, dog i aids 1987 – sen kom medieexplosionen • Skammen

Aids och tystnad – från en mammas perspektiv

Fanny Frankmars pappa dog när hon var tre år gammal – och mamma Ulrika förklarade inte på vilket sätt.

Inte förrän en kompis åtta år senare berättade om hur Bo, 39, dog i aids förstod hon.

– När hon kom med sin fullt förståeliga ilska..det var en sån kontrast, säger Ulrika Frankmar, i dag 61. 

En bunt papper 30 år senare kom i stället att reparera relationen mellan mamma och dotter.

Publicerad 23 jun 2019 kl 08.06

Det började i en romans. Violinisten Ulrika Frankmar var 25 år gammal och träffade den tio år äldre kärleken på Operahuset i Stockholm. Året var 1982 och Ulrika och Bo var förälskade.

Bara två år senare föddes Fanny.

– Vad Bo inte visste när Fanny föddes, och ännu mindre jag, var att han var smittad av hiv, säger Ulrika Frankmar. 

På 1980-talet fanns en utbredd skräck för hiv. Det var tyst kring sjukdomen, kunskapen var låg och det fanns en skam. Många valde att hålla diagnosen hemlig – så även Bo. 

Läkarna satte vid den tidpunkten i princip ett likhetstecken mellan diagnos och död. Bromsmedicinen var inte utvecklad. 

undefined

Bo, 39, dog i aids.

Foto: Ur "Boken om Bo"

Bo blev sjukare och vårdades på Roslagstulls sjukhus.

Ulrika kämpade med ett barn och ett arbete.

– Jag visste också att det här aldrig skulle gå vägen. Jag var förtvivlad, läkarna var förtvivlade. Alla som jobbade med det här blev märkta av det. Samtidigt hade jag ett vardagsliv med dagis, jobb och med ångest, berättar Ulrika.

– Det är så konstigt. Det var en form av lättnad när han dog. Det var som en nystart, som att anspänningen släppt, jag vet inte riktigt hur jag ska formulera mig. Jag såg inte riktigt någon framtid innan dess.

Medieexplosion

Drygt två år efter smittan upptäcktes dog Bo. Han var för sina vänner öppet bisexuell. Och även om han, enligt Ulrika, hintat för sina föräldrar om att han inte var heterosexuell hade han aldrig yppat orden.

– Han hade haft en pojkvän med på julafton, men beskrivit honom som en vän. Han hade gjort allt, förutom att säga orden: ”jag är bisexuell”, berättar Ulrika.

Att Bos diagnos inte skulle komma ut var viktigt för honom. Hemlighetsmakeriet stort, och Ulrika hade inte något annat val än att göra som sin partner bad henne.

Men det kom till allmänhetens kännedom. 

Explosionen bröt ut när en chef på parets gemensamma arbetsplats bröt mot tystnadsplikten och berättade att Bo dött i aids. Det var löpsedlar i både GT och Aftonbladet.

– Jag hade varit tyst, och det var svårt. Det var inte så jag var uppfostrad. Men sen kunde jag inte välja. Det var en explosion i media. Men det var ingen som ringde, jag blev inte kontaktad av någon.

undefined

Löpsedel från när nyheten kom ut.

Foto: Ur ”Boken om Bo”

Bo dog den 14 juni 1987 – 32 år senare släpper Ulrika och Fanny ”Boken om Bo”.

När Bo dog var Fanny tre år gammal och Ulrika var livrädd att antingen dottern eller hon själv smittats. Det visade sig snart att ingen av dem drabbats.

– Jag kommer ju inte ihåg något från tiden innan jag fyllde tre, jag minns lite från sjukhuset. Men jag kommer inte ihåg något från 80-talets skräck, det blev jag förskonad från. Däremot kan jag känna i kroppen när jag hör något om det. Som att jag själv har levt i det, säger Fanny, i dag 35 år gammal.

Då kände jag mig så lurad

Det dröjde till Fanny var 11 år innan hon fick höra vad pappas dödsorsak egentligen var. Mamma Ulrika hade fått, vad hon själv beskriver det som, dåliga råd – och beslutade sig för att vänta med att berätta för sin dotter om pappas sjukdom. 

Fanny:

– Jag satt och pratade med min kusin och en vän och så pratade vi om pappa och hans dödsorsak. Så sa jag hjärnhinneinflammation och min äldre kompis: ”Vadå? Hjärnhinneinflammation? Bosse dog väl i aids?”

– Då kände jag mig så lurad. Och jag konfronterade mamma.

Ulrika:

– När hon kom med sin fullt förståeliga ilska, det var en sån kontrast. Hon var så kraftfull och jag var så ynklig på något sätt. Jag svarade på frågor, men jag var fortfarande väldigt bortdomnad på något sätt. 

Det var i slutet av 90-talet och Ulrika hade planerat för sommaren. De skulle till Grekland på semester och åka över till Danmark för att gå på tivoli. 

Men sommaren kom i stället att handla om en arg dotter med frågor.

– Jag vet att jag bara kände, ”fan vad fel det blev att jag inte fick berätta det här själv”, säger Ulrika. 

– Jag kunde inte leva mig in det och förstå Fanny. Jag tänkte att ”nu har jag berättat det, och nu är det bra”. Vi pratade om det här varenda dag under semestern och jag bara satt och var matt varenda gång vi skulle göra det. Jag kunde inte möta upp henne. 

undefined

Fanny och Ulrika Frankmar.

Foto: Privat

Dålig relation

Mamma och dotter gled långsamt isär och det kunde gå ett helt år utan att de, av olika anledningar, pratade med varandra. 

Boken blev ett steg i att få en relation igen. Men det var inte alls givet att Ulrika Frankmar skulle berätta sin historia om kärleken som dog i aids – även om en släkting tidigt uttryckt att ”Boken om Bo” var en bra titel.

Hela historien var som en bok eller en film.

– Jag hade bara tänkt att jag skulle försöka överleva, glömma och bearbeta. Men sen var det serie händelser som började med en ung tjej som gick på radiojournalistutbildningen som gjorde en intervju med mig. Hon ville sen ta det vidare till Sveriges Radio och jag bromsade det. ”Aldrig i livet”, sa jag. 

undefined

Ulrika Frankmar vågade under lång tid inte prata om hur Bo dog.

Foto: Privat

Men det var ändå ett startskott för det som slutligen skulle bli en naken historia om kärlek, aids, en mamma som tvingades till tystnad och en dotter som inte visste något.

– Jag är utbildad terapeut och har gått i massa terapi. Men sen insåg jag att det här var helt obearbetat, jag hade en inkapslad bindtarm en gång. Så känns det, fast känslomässigt. Då när jag fattade att det var så obearbetat frågade jag mig ”vad ska jag göra?”

Ulrika skrev, vad hon beskriver, en rapport.

– Jag såg det som en utmaning, om jag skulle klara av att skriva det som inte är så vackert och inte så lätt. Jag hade gett Fanny en ganska ensidig bild av Bosse och hållit undan information om hans mörker och hans destruktiva sidor. 

– Jag började skriva ärligare och modigare. Det här var riktat till Fanny och jag hade inte tänkt att någon annan skulle läsa det.

undefined

Fanny Frankmar signerar i ”Boken om Bo”.

Foto: Privat

Fanny:

– Mamma gav mig en bunt papper, 2016 på försommaren och sa ”Läs det”. Jag fattade inte vad det var, det låg i min hall i flera veckor. Så en kväll kom jag hem och läste den pappersbunten, som var på kanske 40 A4-sidor. Jag läste det i ett sträck, förstås. 

– Jag ringde mamma dagen efter och bara ”gud, men mamma. Vad har du varit med om?” Det var första gången jag verkligen förstod, hur det verkligen var. 

Jag förstod pappa så väl, jag fick lära känna honom på ett nytt sätt

Tystnadskultur

Boken är uppdelad i två delar, Ulrika har skrivit en detaljerad del om Bo och hans liv. Fanny är mer övergripande och sätter in historien i nutid. 

Enligt författarduon stannar det inte bara vid aids eller gay-världen. Utan boken handlar också om en tystnadskultur som är applicerbar även i dag.

Fanny vänder sig till sin mamma:

– Om jag fattat det rätt, du identifierade dig med pappa eftersom han blev styrd in i heteronormen av sin familj. Skaffa barn och leverera fru. Mamma skriver mycket om att hon blev styrd i musikens värld. 

– Det verkar många känna igen sig i – vad ska alla andra tycka? Jag skriver om att våga gå sin egen väg och vad det gör med människor. Det kan vara farligt att inte följa sig själv, eftersom man mår så pass dåligt. 

undefined

Fanny och Ulrika Frankmar.

Foto: Privat

Ulrika och Fanny har efter boken hittat tillbaka till varandra, och även om båda medger att de fortfarande bitvis har det tufft med relationen har de börjat arbeta tillsammans. 

– Det har blivit någon form av uppgörelse mellan mig och Fanny.

– Vi föreläser nu tillsammans med utgångspunkt från boken, men vi lyfter allmängiltiga frågor. Vi skulle inte vilja något hellre än att sitta i Nyhetsmorgon och berätta om det här för att hjälpa den som tvingas vara tyst eller som styrs.

– För jag vet själv hur man mår.