Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Oväntad ”komplimang” får Amir, 32, att ryta ifrån

Amir vill att fler ska säga ifrån mot fördomarna och vardagsrasismen. Foto: Privat
– Vi måste värna om varandra, säger han. Foto: Privat

Amir Nabavi, 32, blev ställd när en främling kom fram till honom och berömde honom för hans "bra svenska”.

Det blev ännu en påminnelse om den ständiga vardagsrasism som följt honom sedan barnsben.

– Om man såg mig som en person i stället för en skäggig, mörk snubbe hade det blivit enklare.

Familjen kom till Sverige från Iran när Amir Nabavi var två år gammal. Han lärde sig språket och fick växa upp i ett land där människor inte sällan stoltserar öppenhet och tolerans.

Men redan på vingliga barnsben förstod han att vissa svenskar behandlas enligt en annan människosyn.

Senast häromdagen, när Amir och hans sambo tog med sin son till ett lekland i Helsingborg, möttes han av det han kallar ”positiv rasism”.

– Innan vi skulle åka hem var det en person i medelåldern som började prata med mig. Helt plötsligt sa hon ”oj, du pratar ju så bra svenska!”. Jag är van, jag har hört det så många gånger förr. Men jag blev förvånad och gjorde ingen grej av det, säger han.

Nu vill han att fler ska stå upp mot fördomarna i samhället. Foto: Privat

– Hon fortsatte och sa ”det finns folk som du men som ändå inte pratar bra svenska”. Jag tolkar det som att hon menade folk som ser ut som jag. Hon kände sig tvungen att poängtera att jag på något sätt är bättre samtidigt som hon förminskade oss.

”Det är helt sjukt”

Amir minns första gången någon sa något rasistiskt till honom.

– Jag var sju år. Någon stod på en balkong i Munkfors och skrek ”din jävla svartskalle” till mig.

Där och då föddes en tanke hos Amir. Än i dag, 25 år senare, känner Amir ett påtagligt utanförskap. Eller mellanförskap, som han kallar det.

– Åker jag till Iran ses jag inte som en iranier. Är jag i Sverige ses jag inte som svensk.

Amir påverkas av rasismen han drabbades av som barn. Foto: Privat

Trots att Amir Nabavi har vuxit upp i Sverige och känner sig svensk har många vardagliga händelser som denna fått honom att vända fördomarna inåt.

– Jag blir ledsen. Det gör att jag känner att jag alltid måste vara ”den duktiga blatten”. Att jag hela tiden måste sträva efter att göra folk nöjda och prata svenska så duktigt jag kan. Jag vet inte ens vad svenskhet är, men jag måste konstant bevisa något, säger han.

Små saker avslöjar det Amir beskriver som en typ av vardagsrasism. Frågor eller kommentarer som framstår som positiva men som grundar sig i ett sätt att segregera olika människor.

– Ibland har jag tänkt att ”jag måste visa att folk som ser ut som jag är schyssta”. Det är sjukt, helt sjukt.

Vill att fler ska stå upp

Amir känner flera som har liknande upplevelser. Känslan av ”svenskhet” som något ouppnåeligt för någon som rasifieras (att göras till en stereotyp utifrån fördomar) delar han med många.

– Om man såg mig som en person i stället för en skäggig, mörk snubbe hade det blivit enklare. Se mig som en person och lär känna mig och ha inte sådana fördomar, säger han.

– Jag har länge varit väldigt tyst förutom i extrema fall. Jag vill att vi slutar vara tysta. Vad är det för skillnad mellan mig och kvinnan på leklandet?

”Vi måste värna om varandra”, säger Amir. Foto: Privat

Amir önskar att fler av dem som ser sig som ”etniska svenskar” ska stå upp för personer med ursprung i andra länder.

– Jag tror att de har större möjlighet att förändra. Jag tycker att de har ett ansvar att värna om mig, så som jag har ett ansvar att värna om andra. Vi måste värna om varandra.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!