Onsdagen den 23 februari firade Olga Gryshkun livet. Hennes dotter fyllde två år och det var ballonger och tårta och allt var som det skulle vara. Det var fint. Natten därpå vaknade hela familjen av en bomb.
Deras hem ligger i Zjytomyr, runt tolv mil väster om Kiev, och det öronbedövande ljudet av en fullskalig rysk invasion nådde dem redan vid första raketattacken. Barnen grät och Olga gjorde vad hon kunde för att trösta dem.
– När min son frågade vad det var för ljud så sa jag att det var nyårsraketer. Jag förstod ju att det var en bomb, men det var så overkligt ändå. Man tänker inte att något sånt kan hända i nutid, säger hon.
När solen gick upp den där dagen kom grannarna i staden att fatta olika beslut. På köpcentret kunde Olga se paniken i människors ögon, villrådigheten med vilken de tömde hyllorna i mataffären och rädslan hos de köande in till apoteken. De flesta valde att stanna, men redan efter första detonationen hade Olga bestämt sig: Hon måste fly landet med sin familj.
– Jag ville inte egentligen, men vi har ju två små barn, förklarar hon.
Maken köade en timme för att tanka bilen full och när kvällen kom trängde hela familjen ihop sig med Olgas mamma i bilen och gav sig av mot polska gränsen. De hade tur som kom undan med en tretton timmars väntan. De som kom senare kunde få vänta i dagar.
Sist var de här på semester
I söndags anlände familjen Gryshkun till Malmö. Olgas svägerska Diana Hryshkun bor i Svalöv sedan fem år tillbaka med sin ukrainska familj, och nu återförenas släktingarna på en bänk utanför Migrationsverket på Jägersro.
Senast Olga var i Malmö var det för att semestra och fira sin brorsons födelsedag. Det var inte speciellt längesedan, men för stunden framstår det som något ur en annan värld.
– Vi var så avslappnade, vi njöt och oroade oss inte för något. Nu när vi är här är vi stressade och oroade och undrar hela tiden vad som händer, säger Olga.
***
Ryssarna var deras vänner. De tyckte om Ryssland. Hemma hos Olga talade alla i familjen i ryska med varandra, och de hade många ryska vänner. I bokhyllorna trängdes Dostojevskij med Tolstoj och Pusjkin och de älskade rysk musik.
Men de som brukade vara vänner har inte längre någon kontakt.
– Jag vill inte. Varför skulle vi. De tror inte på oss när vi berättar vad som hänt, säger Olga.
Vännerna i Ryssland ser på ryska nyheter, och därigenom har de fått en helt annan bild av vad det är som nu utspelar sig i deras grannland Ukraina.
– De tror att det är ett inbördeskrig, att det är en del av Ukraina som slåss mot en annan del av Ukraina, och att Ryssland kommer för att skapa fred och hjälpa oss, säger Olga och kan plötsligt inte göra annat än att skratta.
Både hon och Diana har om och om igen skickat bilder från sin hemstad, om och om igen har de beskrivit situationen för de oförstående vännerna i öst. Nu plockar Diana upp mobilen på bänken utanför asylmottagningen i Jägersro.
– Det här är vår hemstad, säger hon medan förödelsen på gatorna i Zjytomyr spelas upp på skärmen framför oss.
– Ryssarna säger att de har sett på nyheterna att vi har fel och vill att vi ska titta på deras nyheter för att förstå att de har rätt. Men vi har ju sett med egna ögon hur det ser ut utanför våra hem i vår egen stad. Vi behöver inga ryska nyheter för det, säger Diana med frustration i rösten.
Vänskapen höll inte för kriget. Glappet mellan lögn och verklighet blev för stort. Sedan Olga och hennes familj lämnade Ukraina har de ryska attackerna mot deras hemstad blivit allt intensivare, kratrar efter raketer och granater allt fler. Vännerna i Ryssland kallar det fredsmäkleri.
– Förut gillade jag ryssar. Det gjorde vi alla. Jag har pratat ryska hela mitt liv. Vi lär oss det i skolan. Men sedan kriget startade vill jag inte höra något från det landet. Jag vill bara glömma Ryssland, säger Olga.
Åkte hem för att försvara landet
När den fullskaliga invasionen inleddes var Dianas mamma, Olena Zaritska, på skidsemester med sin dotter i Sverige.
– Om jag inte hade varit här redan då så hade jag inte flytt. Då hade jag stannat där, säger Olena.
Hennes man var också här på semestern, men han har återvänt med bil till Ukraina för att försvara sitt land. Kvar i Ukraina för att försvara landet är också deras gemensamma son, Dianas bror. Han fyller 27 år i dag. Mamma Olena bättrar på läppstift. Den skarpa solen avslöjar hur det blänker av sorg bakom solglasögonen. Sonen skickar foton varje dag, men en mamma kan inte sluta oroa sig.
Det är omöjligt att förutspå hur nästa vecka kommer se ut. Ingen vet vad som händer i morgon.
– Jag vill bara att kriget ska få ett slut, säger Olga.
Hon har svårt att äta, svårt att sova. Vaknar varannan timme och undrar var hon är. Tar upp mobilen och uppdaterar sig om läget i Zjytomyr – hur hennes pappa och bror har det där hemma. Där hemma i kriget.
– Alla säger att kanske i dag, kanske är i dag sista dagen. Men varje dag har det i stället blivit värre, säger Diana.
Olgas barn vill hem. De saknar dagis, saknar kompisarna.
När fyraåringen frågar sin mamma varför de inte kan återvända berättar hon:
– Jag säger att det är en ond man som kommit till vårt land, men att polisen snart kommer ta fast honom. Och då kommer vi åka tillbaka.
Innan vi går säger Diana:
– Kanske tar det slut snart. Kanske blir det i dag. Kanske i dag.
Kriget i Ukraina påverkar säkerhetsläget i Europa – se till att du har Expressens app för Iphone eller Android, och aktivera pushnotiser i utrikeskategorin.
Se något mer:
Nygifta Maria lämnar hemmet för krigets Ukraina
LÄS MER:
Senaste nytt om invasionen av Ukraina
LÄS MER:
Alla får inte plats i skyddsrummen
LÄS MER:
Irina flydde med sin son - timmar senare fanns inget kvar
