När jag i början av februari ser ”Ögonvittnen” tillsammans med två grupper högstadieelever kan ingen förutspå med vilken kraft Coronapandemin bara några veckor senare ska förlama hela vårt kulturliv. I Studions foajé trängs unga och stämningen är uppsluppen och lite raljant. Teaaaater. Om Förintelsen. Snark.
Någon pekar på teaterns stort uppslagna bilder av Förintelseöverlevarna Stefan Zablocki och Lea Gleitman och gör en kommentar, jag hör inte vad som sägs men hör skrattet och känner oron och irritationen växa. Tio minuter senare sitter gruppen bänkad i salongen, var och en blickstilla med hörlurar för öronen, alla andlöst fokuserade på pjäsen. Eller ”filmen” som någon i publiken senare ska kalla upplevelsen. För över fonden är verkligen rörliga bilder dragna, med ansikten, gator och fönster som tillsammans med det tredimensionella ljudet och skådespelarnas gestaltning förvandlar Studion några trappor upp i centrala Malmö till andra världskrigets Europa.
Skildrar barns rädslor, fantasier och drömmar
När Sara Cronberg 2016 tillträdde som konstnärlig chef för Unga Malmö Stadsteater var ett av hennes mål att göra publiken mer delaktig i teaterupplevelsen. Inte enbart i scenrummet, utan också genom att tillvarata människors berättelser och stöpa om dem till scenkonst med tydlig förankring i det omkringliggande samhället.
En av hennes första produktioner i den kombinerade rollen som teaterchef och regissör blev ”En annan värld” där hon med utgångspunkt i teckningar gjorda av flyktingbarn som anlänt till Sverige 2015 skildrade barns rädslor, fantasier och drömmar. Teckningarna projicerades på scenen och kombinerades med musik och gestaltning av skådespelaren Lilja Fredrikson. Uppsättningen belönades med Svenska Teaterkritikers Förenings barn- och ungdomspris och väckte Sara Cronbergs lust att arbeta vidare med publiksamverkan och ny teknik. För att lära sig mer sökte hon nya samarbetspartners och i den vevan togs kontakten med det Malmöbaserade scenkonstkollektivet Bombina Bombast. I snart ett decennium har gruppen utforskat mötet mellan publik och konst med hjälp av bland annat virtual reality och interaktivitet.
Medan Sara Cronberg gick in i samarbetet med många års erfarenhet som regissör och dessutom med Malmö Stadsteaters resurser i ryggen, bidrog Bombina Bombast med unika kunskaper förvärvade genom trial and error och ett trettiotal innovativa produktioner för scen och film.
– Det klickade direkt, beskriver Emma Bexell mötet den gången. Och när jag samlar dem på en uteservering i Malmö är det lätt att se att dynamiken i laget fungerar. För att ta sig genom det tunga materialet som utgjorde grunden för ”Ögonvittnen” krävdes lust och luft i processen, en spontanitet som underlättades avsevärt av Saras dubbla roll som regissör och konstnärlig ledare för scenen.
– Behövde något justeras, kunde vi göra det direkt, förklarar hon. I stället för att som man annars gör på en institutionsteater, dra frågan i flera instanser.
Stefan Stanišić: ”Stort ansvar”
Tanken var först att väva samman fyra eller fler berättelser från Malmöbor som överlevt Förintelsen i ett och samma drama. Samtidigt var det viktigt att människorna kunde vara delaktiga i processen och av olika skäl var det bara Stefan Zablockis och Lea Gleitmans vittnesmål som fungerade. Det stod också snart klart att det behövde bli två separata föreställningar, för att göra berättelserna rättvisa. Medan Stefan Stanišić skapade uppsättningens visuella ram med film och projektioner tog sig Emma Bexell an att skära ner 150 sidors samtal till ett manus på 40 sidor, som sedan reducerades ytterligare i dramatiseringen.
– Det vi var mest oroliga för, var vad Stefan Zablocki och Lea Gleitman skulle tycka, säger Stefan Stanišić. Det var ju ett sådant ansvar för oss, att inte svika deras tillit.
Men trots den ofrånkomliga förenklingen hade de av allt att döma lyckats behålla den grundläggande kärnan. Eller som Stefan Zablocki sa efter att ha sett pjäsen.
– Just så var det.
Genom omvägen via tekniken kunde historien komma till liv på nytt. För att återge känslan när Stefan som barn forslades genom Tyskland i en boskapsvagn, tog ljuddesignern Tim Bishop med sig en mikrofon på ångtåget mellan Sankt Olof och Brösarp och spelade in ljudet i kupén. 3D-effekten tillsammans med hörlurarna gör att vi som publik befinner oss mitt i dramat, i stället för att som annars, vara betraktare.
– Tekniken är i sig ingenting, säger Sara Cronberg. Men rätt använd kan den bli en nyckel för att bryta det traditionella kontraktet med publiken på en institutionsteater. Det där är viktigt inte minst när man ska nå högstadiepubliken som annars kan vara skeptisk till teater.
Tre projekt på tur
När Coronapandemin släckte ner scenerna i mitten av mars hade ”Ögonvittnen” åtskilliga föreställningar kvar att spela för regionens unga. Som kompensation filmades uppsättningen och distribuerades till skolorna, men de tre är eniga om att scenversionen är svår att göra rättvisa. En nypremiär är att vänta och under tiden fortsätter samarbetet mellan Bombina Bombast och Unga Malmö Stadsteater, närmast i produktionen ”AI-partiet” som går upp i Studion i november. Dessutom står ytterligare tre projekt på tur att utvecklas. Etiketterna är ännu inte påklistrade men de tre är eniga om att åtminstone en av satsningarna bäst definieras som film.
Fotnot: Filmversionen av Leas del i ”Ögonvittnen” kan ses på Unga Malmö Stadsteaters hemsida. Thaliapriset delas ut måndagen 31 augusti under ett samtal på Malmö stadsteater.
