Den 29 december 1998 dog Linus Åkvist i cancer.
Linus blev bara fem år gammal.
Men för föräldrarna Kristina och Anders Åkvist spelar det ingen roll hur många år som har passerat sedan dess, och varje år besöker de sonens grav för att tända ljus och hedra hans minne.
Ens barn är trots allt alltid ens barn, som mamma Kristina beskriver det.
Även i år besökte de sonens grav och tände ljus på nyårsafton. Men när Kristina och Anders åkte förbi kyrkogården på nyårsdagen upptäckte de att något inte stod helt rätt till.
– Jag började gråta när vi kom dit, säger Kristina.
Raketer och glasskärvor
Ljusen hade dels slocknat. Men inte på grund av vind och väder, som Kristina och Anders först misstänkte – utan på grund av att någon sparkat sönder dekorationen på Linus gravplats. Det låg glasskärvor på gräset, och ljuset hade hamnat på en intilliggande grav.
– Sedan såg vi raketpinnar ligga en bit därifrån. Vad är det för människor som gör det på en kyrkogård? Man undrar ju vem som gör en sådan grej, säger Kristina.
Kristina och Anders och övriga i familjen tog väldigt illa vid sig av vandaliseringen av sonens gravplats.
"Vår älskade lintott", går det att läsa på stenen.
– Jag har knappt sovit i natt, för man blir väldigt ledsen, säger Kristina, och fortsätter:
– Han fick inte bli inte så gammal. Han blev bara fem och ett halvt år, och man känner ju att... låt honom bara vara där i alla fall. Låt hans grav vara. Min mamma och pappa blev också väldigt ledsna och upprörda.
Att det låg nyårsraketer på platsen var också olustigt.
– Jag vet inte vad det har skjutit, men skjutit har de gjort, och om någon har varit full och sparkat omkull vår ljuslykta, jag har ingen aning. Det var heller ingen annan grav som var fördärvad. Men vi blir väldigt upprörda, säger Kristina.
"Det knöt sig i magen"
Vem eller vilka som sparkat och böjt sönder familjens ljuslykta vet ingen. Men Smålandsstenar, med drygt 6 000 invånare, är en liten ort i Gislaveds kommun.
– Jag hoppas att den eller de som har gjort det mår riktigt dåligt. För man gör inte så. Som föräldrar till de här barnen hade jag velat få reda på om mitt barn gjort en sådan grej, så att de hade fått be om ursäkt i någon form, säger Kristina, som hoppas att historien kan få spridning.
Kanske någon ger sig till känna.
Eller så kanske någon annan tänker till en extra gång innan personen gör något liknande i framtiden.
– För en kyrkogård ska man inte vara på mer än när man tänder ljus och står vid graven. En stilla stund vid graven. Man är inte där och leker, och man är inte där och skjuter raketer och fördärvar. Man gör inte det, säger Kristina, som har kommit överens med maken Anders och sonen Oliver, tillika Linus lillebror, om att berätta om händelsen på kyrkogården.
– Att det var 19 år sedan har ingen betydelse, vårt barn har dött och det bara knöt sig i magen, man bara bröt ihop. Det är fel ordning när ens barn dör, avslutar hon.
