Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Nio hus för det bombade Berlin

Vid en första titt är det ett bostadsområde i lummig grönska, men alla rutor är sönderslagna och grönskan är en trädgård som vuxit vilt under de senaste 25 åren.Foto: Calle Bergendorff
Efter kriget fanns det miljoner flyktingar i det sargade och delade Tyskland. Prio var tak över huvudet - snabbt. Kanske blev kvaliteten därefter.Foto: Calle Bergendorff
Enhetligheten är närmast total. Standardelement, standardstorlek, standardisering så långt ögat kan nå. Här fanns knappast utrymme för individualitet.Foto: Calle Bergendorff
Trappuppgångarna i husets mitt är stabila, även om trappräcken numera saknas. Graffitimålarna har i alla fall mycket övningsutrymmen.Foto: Calle Bergendorff
I husens mitt lades korridoren, med lägenheter på båda sidor. Många saknade toalett, troligtvis var hygienutrymmen något man delade på.Foto: Calle Bergendorff
Ett trapphus från insidan. I dag är trapporna inte fixerade till golven vilket gör klättringen något riskabel.Foto: Calle Bergendorff
Här finns inga avspärrningar. Istället är det naturen som sköter det mesta vad gäller att stoppa ovälkomna besökare.Foto: Calle Bergendorff
En gång ett eftertraktat bostadsobjekt i Östberlin, nu en ruin. Invånarna begränsas till vildkatter, rävar och ljusskygga, tillfälliga övernattare.Foto: Calle Bergendorff
P-plats i ett vildvuxet buskage. Men det var länge sedan Trabanterna stod på rad.Foto: Calle Bergendorff
1 / 9

De skulle ge miljoner östtyskar tak över huvudet - men lägenhetskomplexen som sköt som svampar ur jorden blev inte långlivade. Bristfällig konstruktion och eftersatt underhåll tog snabbt ut sin rätt.

I dag är förfallet totalt, men vissa huskomplex finns kvar. På Wollenbergerstrasse, i Berlins utkanter, står nio hus som en gravstod för en diktatur som föll samman.

Efter andra världskriget var Tyskland sönderbrutet, sönderbombat och delat. Miljoner tyskar saknade hem och det nybildade Östtyskland var ordern tydlig: bygg, bygg mycket och bygg snabbt.

Och byggdes gjorde det, så mycket fabrikerna - de som klarat sig undan de allierades bommattor - mäktade med. Och med miljoner tyskar i skriande behov av tak över huvudet låg fokus på kvantitet: standardelement staplades på höjden och huskomplexen växte så det knakade. Gott så, allt annat kom i andra hand. Faciliteter som dusch, toalett och badrum fick hyresgästerna dela med andra i ett duschrum på varje våning. Lägenheten delade man ofta redan med ytterligare en familj.

Och visst växte bostäderna fram. Men femårsplanernas rigida ekonomiska direktiv gav knappast utrymme för underhåll och långsiktig planering. Snart började gummilisterna släppa, isoleringen läcka och hissarna stanna.

– De höll inte länge. Jag har sett liknande saker på andra håll i det gamla Östeuropa, det fanns ingen vilja att underhålla. Istället lät man det förfalla, husen höll nog inte mer än tio år. Och så byggde man nytt, säger fotograf Calle Bergendorff.

Lämnats att förfalla

Förfallet hade inletts och det skulle inte upphöra förrän Berlinmuren föll då bostadskomplexen i de flesta fall övergavs och lämnades åt sitt öde.

De nio husen på Wollenbergstrasse i Berlin är ett typiskt sådant östtyskt bostadskomplex, byggt i panik och övergivet i all hast. Under åren har området använts som tillfällig flyktingförläggning - och det har funnits spekulanter och idéer för att gjuta liv i området. Men inget har gått i lås och husen har lämnats att förfalla.

– När Tyskland enades renoverades vissa komplex, men där förfallet gått för långt lämnade man helt enkelt husen.

"Lite olustigt att vara där"

I dag ligger området öde. Den som kämpar sig genom grönskan fram till de till synes utbombade huskropparna är helt ensam, men kan fortfarande höra mullret från Berlintrafiken på håll.

Byggnaderna sjunger på sista versen, de element som staplats på varandra har släppt på sina håll och en bit upp i byggnaderna känns det som att delar av husen gungar.

– Det är faktiskt lite olustigt att vara där. Det är öde och de människor som håller till i området vill nog hålla sig undan. Husen får stå tills man får råd och lust att riva husen. Nu är det helt övergivet, och så kommer det nog att bli, säger Calle Bergendorff.

 

Här kan du läsa de tidigare delarna i Kvällspostens serie "Bortglömda platser".